Hem till byn med Lindqvist

Robin Lindqvist är en i den nya generationen av spelare i Luleå Hockey som inför den här säsongen tagit plats, tagit för sig och visat att de på allra allvarligaste allvar vill vara med och slåss om en plats i elitserielaget. Lindqvist är bara drygt 18 fyllda och hans karriär har gått spikrakt uppåt och trots två år kvar som junior har han redan visat prov på en mognad och spelförståelse som fått hockeyexperterna, och lagkamraterna, att kraftigt höja på ögonbrynen.  ? Visst har det gått bra. Jag vet egentligen inte varför. Jag spelar mitt eget spel och försöker att inte krångla till det. Det verkar fungera bra, säger Lindqvist försiktigt. Att det är något stort han just nu lever mitt i råder det ingen tvekan om. Renberg är idolen Men Robin Lindqvist står med fötterna stadigt på isen. Trots de tidiga framgångarna.  ? Jag vet att jag har mycket kvar att lära. Men visst har det varit häftigt att få lira med killar som Renberg och Jonas Nordquist. Renberg är min stora idol. Tänk, han kom och satte sig med oss unga killar i Stockholm senast. Det var väldigt stort. Robin Lindqvist tar ett par steg ut innanför den nötta sargen. Just nu är det en svart asfaltyta med vita linjer han kliver in på. Hockeyplanen blir nämligen tennisdito under sommaren. Vi befinner oss på mammas gata i Harads. Utanför skolan där Robin Lindqvist tillbringat många timmar under sina första stapplande skär i hockeykarriären. Drömmer om NHL Parallellen till NHL-stjärnan Niclas Wallin finns där. Wallin började också sin karriär med att skjuta puckar på rinken utanför Harads skola.  ? Jag drömmer, självklart, om både NHL och landslaget men det är långt, långt dit. Målbilden är att ta plats i Luleå Hockey, landslaget blir en bonus jag inte tänker på. JVM är också ett stort mål. I vinter är det i Vancouver och nästa vinter i Dalarna. Men vi får se. Landslaget är, som sagt, en bonus. En lång väg. Jo, minst lika långt som steget från Harads till Luleå Hockey ? kan man tänka. Under åren i Harads blev det också en och annan resa de dryga fyra milen till Boden dit pappa Mats och mamma Ann-Louise skjutsade sonen för träning. Redan som åttaåring började pendlandet och han skrattar lite när vi passerar Svartlå och vägens kurvor känns som en hand i handsken. Bekanta, sedan länge.  ? Jo, det här känns igen. Undrar hur många mil det har blivit egentligen. Efter att ha varit på väg till Gävle och hockeygymnasiet slutade det hela med att han blev kvar i Boden. Där gjorde han också sin första match i allsvenskan mot Kiruna. Som 15-åring.  ? Det gick jättebra och jag fick kontrakt året efter. Då blev det betydligt tyngre och jag gjorde 14 matcher men fick inte spela så mycket. Därför blev det ett lyft att komma till Luleå där jag fick mer speltid och självförtroendet kom tillbaka. Hockey hela tiden Nu pratar vi fjolårssäsong. Och träning under Roger Rönnberg.  ? Han har betytt oerhört mycket för mig. Roger har lärt mig massor. Fått mig att tänka på ett annat sätt.  ? Men visst var början bra också. Vi bodde, mer eller mindre, här nere. Mina två bröder och jag. Var vi inte här körde vi landhockey på gatan. Jag har inte varit här på ett år och det känns speciellt. Lite tråkigt också. Det börjar vara slitet, minns Robin Lindqvist och kollar in de många hålen i den av tid märkta sargen. Han minns tydligt hur det kunde vara.  ? Det var hockey, hockey och hockey igen. Vi knallade hit och spelade. Eller fick skjuts ibland. Det var tuffa fighter. Alltid någon som blev sur. Alltid, skrattar han. Om det var här han också fick den mentala hårdheten som krävs för att lura IFK Helsingfors målvakt upp på läktaren och avgöra cupmatchen tidigare i våras låter vi vara osagt. Men det måste ha varit en speciell känsla.  ? Jag hade bara tur... fast jag hade tränat på just den straffen. Det var i alla fall mitt livs match. Två mål i sista perioden var nästan för mycket. Nye Machulda var förste straffläggare på tränare Leners lista. Mikael Renberg var nummer två. Sedan stod det 3: Robin Lindqvist.  ? Visst hann det pirra en del. Det ska jag erkänna. Inget dåligt sällskap att vara i. Hur framtiden ser ut är också svårt att sia om. JVM-plats en skräll Robin Lindqvist kommer att göra allt för att redan nu få fler chanser i A-laget. Luleås J-20-lag är annars den naturliga spelplatsen för talangen som också, redan nu, nämns i diskussionerna kring det svenska JVM-laget senare i vinter. Det skulle vara en stor skräll om så blev fallet. Det är inte många som får den chansen. Inte med två år kvar som junior. Nu är det dock inte bara frid och fröjd för Robin Lindqvist. Det som mest tar hans kraft, vid sina av ishockeyn, är tankarna på lillebror Jimmy som för en tid sedan blev påkörd i Harads när han var ute med sin moped. Han ligger just nu i Umeå med ett svårt sargat ben och i går amputerades ena stortån bort. Läkarna tror dock att de ska kunna rädda resten av benet.  ? Jag fick veta vad som hänt när vi var i Finland och det tog ett bra tag innan jag fick klart för mig om han levde. Han mår bättre nu men funderar mycket på framtiden. Det känns fruktansvärt även om det hade kunnat sluta ännu mer illa. Vi är glada att han överlevde smällen. Robin Lindqvist tystnar för en stund. Då dyker pappa Mats plötsligt upp. Förvånad att hitta sin son mitt på bron över till Bodträskfors. Det blir ett lika kort som, överraskande, möte. Precis som besöket i hembyn.  ? Jag måste åka tillbaka. Skulle vara kul att stanna ett tag. Gå på fiket och så. Men det är svårt att få tiden att räcka till, konstaterar Robin Lindqvist.

Hem till byn med Lindqvist

Niclas Wallin är back. Och NHL-stjärna.Robin Lindqvist är forward. Och rookie i Luleå Hockey.Så olika. Och så lika.Bådas hockeykarriär startade nämligen på uterinken i Harads.Kuriren tog med sig Robin Lindqvist ? hem till byn.

Niclas Wallin är back. Och NHL-stjärna.
Robin Lindqvist är forward. Och rookie i Luleå Hockey.
Så olika. Och så lika.
Bådas hockeykarriär startade nämligen på uterinken i Harads.
Kuriren tog med sig Robin Lindqvist ? hem till byn.