Först vänster i rondellen. Förbi macken. Sen vänster igen.
Parkeringen är trång, det finns ingenstans att ställa sig.
Lokalen påminner om Älvåkra ishall i Älvsbyn.
Men nej, här spelas det inte division II-hockey.
Här spelar NHL-stjärnor och de som nästan nått fram till svensk elit.
Det här är Arena Polarica.
Innanför portarna, får ett meddelande av Telia.
”Välkommen till Finland, priserna för att ringa.......”.
Jag hade ingen aning om att jag kommit till ett
annat land.
Själv trodde jag att vi befann oss precis på gränsen mellan blågult och blåvitt.
Men Telia kan väl sin sak.
Efter många om och men hittar jag fram till pressläktaren.
Den bakersta raden, längst in mot hörnet – en genuin läktare.
Det finns knappt utrymme att ta sig fram.
NSD har tagit stolarna längst ut, det blir bök att ta sig in och ut.
Inte optimalt.
Men jag får ändå en perfekt vy av klenoden i isladan – den sak som tagit Arena Polarica ett steg närmare en elitarena.
De har hissat en tröja i taket. Det är Stanislav Kalls tröja.
Men den är inte fäst vid vajrar och upphissad.
Nej, det är en galge i trä (möjligtvis från Ikea?) som bär upp backhjältens minne i hans forna hem.
Publiken njuter. Luleåförvärvet Johan Porsberger har gjort två mål och hemmalaget har ledningen. De spelar ut smålänningarna totalt.
I cafeterian, bara några meter från pressläktaren, skålas det vilt.
Thomas ”Bulan” Berglund sitter med en kaffe och snackar.
Några högljudda män dricker bärs.
De har slappnat av nu. Asplöven kan inte tappa det här.
Sista perioden – smålänningarna kommer närmare, men aldrig i kapp.
Asplöven vinner.
Då var det dags för min match.
Ner för att brottas med konkurrenterna i katakomberna.
Det är färre kombattanter än i Coop Arenas hallar.
Men samtidigt, korridorerna är också betydligt smalare.
Igen, det här är skrämmande likt Älvåkra i Älvsbyn.
Presskonferensen flyter på. Det är de klassiska svaren.
Per Kenttä, tränare i Asplöven, för dagen iklädd en kavaj, rätt pösiga byxor och lacostedojjor.
Han svarar ärligt, även om han också har börjat dra iväg mot den allt växande skaran av politikertränare man kan stöta på i elithockeyn.
Men dressman-looken (eller elittränare-looken), den är fortfarande en bit bort.
Jag skriver min text. Och börjar ana att Stanislav Kalls tröja börja tilta ned åt vänster på trägalgen.
Jag skickar iväg raffset om Porsbergers succédebut.
Ringer tillbaka till redaktionen för att kolla att allting kommit fram, men försöker hålla mig kort i telefonen.
Jag är inte gjord av pengar. Jag kan inte prata för länge när jag är i Finland.
Jag fick inte kaffe serverat, ingen bulle i pausen.
Men fy f-n, vad jag gillade upplevelsen.
Att se elithockey i Luleå skiljer sig vida från hur det är att åka till Haparanda och se Asplöven köra över Troja/Ljungby.
De är ännu inte där – Asplöven är i dag en blandning mellan elithockeyn och länshockeyn.
De har ännu inte nått den där svansföringen man har som ett etablerat elitlag.
De har mycket kvar att jobba med tröjhissning.
De borde tala om för Telia vars gränsen till Finland går.
Men någonting finns ändå där i deras arena. En stämning som går att ta på.
På det hela taget – öldrickandet i pausen, läktarna som bara sträcker sig över långsidorna och den för dagen bländande ishockeyn – är Haparanda en attraktion.
För det är någonting du inte ser på många andra ställen.
Inte den jordade, svenska ishockeyatmosfären som levt kvar i generationer. Som du kan se i Rosvik, Malmberget eller för den delen Älvsbyn.
Inte heller den moderna ishockeyatmosfären, med kringarrangemang, köpcentra-standard och toppkvalité-ishockey.
De är någonstans där emellan.
Och det är spännande att se vart det här tar vägen.
Arena Polarica – som kanske inte borde få kallas för arena – du har charmat mig.