Gränslös lycka i Haparanda

Den här säsongen har laget ställt upp med tre Nigerianska spelare ? och det har inneburit succé. På mer än ett sätt. Allt startade med att två nigerianska manliga spelare fanns i staden för att provspela. Hemma hos familjen Fjellvind i Haparanda väcktes frågan om internationella förstärkningar av dottern Emma, som är en av de tongivande spelarna i damlaget. Det var så det började. När de nigerianska spelarna sedan åkte hem fick de med sig budskapet ?känner ni några tjejer som vill komma till Haparanda och spela fotboll så här av er?. Sedan föll allt i glömska till dess telefonen ringde i fjol höst. ? Vi blev nog alla lite förvånade när vi kontaktades men det visar att ingenting är omöjligt, säger Allan Fjellvind. Första kontakten var tagen och sedan gick det fort. Klubben presenterade vad man hade att erbjuda och trots att det inte handlar om några guldkantade kontrakt utan snarare möjligheten att spela fotboll för mat och husrum nappade Saidat Adegoke, Josephine Ojo och Christy Ishaya. ? Sverige är känt för att ha bra damfotboll, det var det som lockade, säger Josephine Ojo som är äldst i trion med sina 27 år. Sju nationaliteter i laget De spelade tillsammans i FCT Queens, ett lag hemmahörande i huvudstaden Abuja och som spelar i den högsta serien. Det var säkert mer än en som lyfte på ögonbrynen när tidningen slogs upp och man läste nyheten. Samtidigt har de flesta som följer sporten sakta börjat inse att idrottsstaden Haparanda går sin egen väg. I onsdags hade damlaget match mot Unbyn i division IV norra och laget samåkte med herrarna som mötte Sävast i DM-finalen. Allan Fjellvind fanns med och när han fick frågan hur många nationaliteter som fanns med i bussen lyfte han upp handen. Snabbt tog högra handens fingrar slut och han stannade när han kommit till sju. ? Sju länder, stämmer inte det, säger han och ser på tränaren Sami Viippola som funderar en stund innan han nickar instämmande. I bussen talades svenska, finska, norska, tornedalsfinska och ryska. Sedan fanns Saidat, Josephine och Christy som, förmodligen, växlade mellan den traditionella engelskan och den lokala variant av engelska som talas i stora delar av Nigeria. Det var i alla fall så tjejerna gjorde när Kuriren träffade dem i Unbyn och vid måndagens träning i Haparanda. ? Det talas 300 språk i Nigeria så vi är rätt vana, säger Josephine Ojo. Det var ett sånt tillfälle när frågorna kom automatiskt och bland annat fanns en nyfikenhet kring hur flytten upplevts och hur omställningen varit. ?Alla är så tysta? Christy Ishaya kommer från Abuja som är huvudstad i Nigeria. Saidat Agegoke och Josephine Ojo kommer från Lagos, en stad med över tio miljoner invånare. Sedan landar man i lilla Haparanda. Bara en sån sak. ? Vi trivs, alla är snälla i Haparanda det måste sägas, säger Josephine Ojo och fortsätter: ? Vi tycker bara att alla är så tysta, det är lite ?mind your own business?, vi är inte vana vid det. Hemma där pratar man mer och man är inte så rädd för att höja rösten. Christy Ishaya följder diskussinen och fortsätter: ? Det är buller och en massa ljud med människor som ropar, människor som pratar och en massa trafik. Det är mycket liv, säger hon. Kryddig gardering I Haparanda är det inte riktigt på samma sätt och tjejerna förberedde sig inför den långa resan på en rad sätt. ? De hade en hel säck med kryddor med sig när de kom så de var nog förvarnade, skrattar Allan Fjellvind. Det har också blivit ett och annat skratt under resans gång och Allan Fjellvind minns med ett leende när Christy Ishaya såg de kala lövträden. ? Hon undrade varför vi inte högg ned träden som var döda, det gjorde dem hemma i Nigeria. Jag försökte förklara att träden låg i dvala och att löven skulle komma men hon såg skeptisk ut, säger han. Haparanda FF toppar division IV norra och har i dag 96?8 i målskillnad efter 15 spelade matcher. Många som sett dem spela har imponerats av deras publikfriande sätt med bra bollkontroll, snabba ryck och bra skott. Deras sätt att röra sig påminner starkt om det vi sett av afrikansk fotboll när lag som Kamerun, Nigeria och Sydafrika visat upp sig i VM. Sång är en del av vardagen Där finns en rytm i rörelsen, både på och utanför planen. Då spelar det mindre roll att det handlar om division IV. Förmodligen har tjejerna anpassat sig en smula efter skandinaviska mönster när det gäller sättet att uppträda och vara, så brukar människan fungera. Det är ändå så tydligt att kulturen i hemlandet och livet från uppväxten har präglat dem så starkt att det inte finns så många andra val än att vara den man är. I måndagens möte mellan Haparanda och Pol/Svanstein hade de, precis som vanligt, stannat kvar efter träningen för att följa herrlagets match. När Haparanda jagade kvittering i matchens slutskede kom Christy Ishaya in i hytten där speakern och journalisterna brukar sitta. Man såg att hon försökte hålla känslorna inom sig men det gick liksom inte. Hon ropade något till spelarna samtidigt som hon rörde sig i takt med spelet. ? De sjunger mycket. Och dansar. Det kan vara i bussen eller på träning. Såna afrikanska danser som man sett på TV. Det skiljer sig mycket från vad vi är vana vid, säger tränaren Sami Viipola. ? Och vissa gånger har tjejerna haft trummor med sig på herrarnas matcher, inflikar Allan Fjellvind. De har också bidragit till att nivån på träningarna höjts, något som drar med sig samtliga i laget. ? De är väldigt seriösa och visar en proffsig attityd både på och utanför planen. De driver på de andra tjejerna och jobbar själv hårt, säger Sami Viippola. Kylig spelstil I matchen mot Unbyn var Josephine avstängd och Saidat spelade bara i 45 minuter. Första halvlek avrundades med att Christy och Saidat gjorde varsitt mål ? inom loppet av 45 sekunder. Då stod det 7?0 till Haparanda och Johanna Andreasson i Unbyns mål kunde bara le. ? De flesta tar i för kung och fosterland när de får ett läge ? och träffar tallkronorna. Hon (Christy) är den kyligaste spelaren jag mött. Det är bara att tacka för lektionen, säger Unbymålvakten. Klubbkompisen Emma Karlsson var också imponerad men bara till viss del. ? Hon (Christy) är snabb men hon trycker inte emot så fasligt mycket i närkamperna. Man ser ändå att hon tänker fotboll för hon stannar upp och väntar in sina lagkamrater, säger hon. ? Jag tror att det är medvetet från Christys sida för de är vana vid ett annat sätt att spela och försöker också att anpassa spelet för att inte dra på sig onödiga varningar, säger Allan Fjellborg. Stort intresse Men går det verkligen att försörja sig som fotbollsproffs i Haparanda. Nja, man kan nog sätt citationstecken över ordet proffs. Allan Fjellvind berättar att det inte handlar om någon lön men att klubben betalar lägenheten som tjejerna delar. ? Sedan har föräldrar och andra runt laget hjälpt till med möbleringen. Vi hjälps också åt när det gäller maten, säger Allan Fjellvind. Tjejerna tränar två pass varje dag och under sin vistelse har Christy, Saidat och Josephine hjälpt idrottslärarna på Gränsskolan. Intresset för fotboll har också ökat bland kommunens flickor. I slutet av förra säsongen fanns där tre lag och ett 50-tal unga tjejer som spelade. I dag finns fyra lag och hela 80 spelare, därmed är damfotbollen lika stor som herrfotbollen som också har fyra lag. ? Att intresset ökar för damfotbollen är helt uppenbart, det märker man inte minst när man jämför publiksiffrorna. I dag är det lika många som ser damlagets matcher, säger Allan Fjellvind. Inom kort återvänder Saidat till Lagos för att delta i en begravning och hon kommer inte tillbaka. Inte för den här gången i alla fall. Men det som startade som en idé vid familjen Fjellvinds köksbord har nu växt och det är mycket möjligt att det kan bli fler utbyten mellan Eurocity football team och spelare från andra länder. ?... inget är omöjligt? ? V

Gränslös lycka i Haparanda

Idrottsstaden Haparanda går sin egen väg.I samtliga seniorlag finns flera internationella inslag.Haparanda FF:s damlag vill saluföra sig som Eurocity football team men frågan är om det inte är dags för ett namnbyte.? Worldcity, ja varför inte, säger lagledaren Allan Fjellvind skämtsamt.