Handbollsträning i Boden Arena. Fem mot fem på helplan, nötning på speldetaljer inför kvalet. ”Kekke” Harlin tittar på medan han river sig i skägget. Till slut blåser tränaren av och håller ett litet föredrag om antalet tekniska fel de senaste matcherna. Han poängterar vikten av att kontrollera farten i spelet, det låter som att han gjort det förr, han är tydlig och kanske en liten smula irriterad. ”Kom igen nu, tjejer, vi har inte råd att hålla på och kasta bort en massa bollar”.
Inför den här säsongen blev Kenneth Harlin assisterande till Mats Kardell. Han såg det som en chans att lära sig något, en väg mot en framtida karriär som handbollstränare. Kardell är instruktör på handbollsgymnasiet i Tumba, har varit elittränare i både Sverige och Norge, har den högsta tränarutbildningen som går att ha i europeisk handboll – tänk att få spendera en hel säsong, kanske två, i hans sällskap och lära sig alla tricks i boken.
Det blev inte riktigt som Harlin tänkt sig.
Efter bara två segrar på de 14 första matcherna och nio raka förluster fick Kardell sparken av klubben. ”Kekke” Harlin fick frågan – och tog över.
– Det var en svår situation, men jag kände mig motiverad. Att försöka vända på skutan, få ut lite mer effekt ur laget. Jag visste ju att den fanns, säger Harlin.
Trots att ”Kekke” Harlins enda handbollsutbildning består av Hildursborgs hårda skola, trots att hans enda erfarenhet som huvudtränare är ett år i tvåan, har Boden Handboll avslutat säsongen starkt. Det har blivit fyra segrar på de fem senaste matcherna, en niondeplats i serien och i kväll spelar laget den sista seriematchen borta mot Skövde innan kvalspelet mot Guif drar igång.
– Om jag var jag redo att ta över? Vi har ju tagit åtta poäng, någonting måste jag ju göra rätt. Ärligt talat, det är ju inget snack om att jag saknar tränarerfarenhet, men jag har ändå varit i handbollsvärlden sedan jag var liten och tycker att jag kan hyfsat mycket.
Men inte tillräckligt. Harlin har, tillsammans med klubben, börjat titta på tillfällen då han ska kunna börja utbilda sig.
– Jag har ju inte så mycket utbildning. Ingen alls, närmare bestämt. Det finns inga krav från förbundet för seniortränare i handboll än, men det kommer så jag måste gå de där fyra stegen om jag vill fortsätta.
Så när dina kurskamrater som tränar till exempel Skövdes åttaåriga pojkar frågar vad du gör så svarar du – förhoppningsvis – ”jag klarade just kvar Boden i elitserien”.– Hahaha, precis. Jag får fixa det där.
För de som läst sin NSD är Kenneth ”Kekke” Harlin inget okänt namn. Han figurerade i åtminstone varannat matchreferat om Hornskrokens herrar under drygt ett och ett halvt decennium, men spelarkarriären började trappas ner när han bröt armen för några år sedan. Efter en halvseriös satsning på skoterkörning – backtävlingar – hittade han tillbaka till sporten som tränare. Han har varit både fystränare och assisterande i Boden Handboll förr, men i fjol blev han huvudtränare förr BBKs herrar i division II.
– Det var första huvudansvaret jag hade, sen fick jag erbjudandet här och det gick inte att tacka nej. Jag såg fram emot att vara assisterande i en elitklubb, att ha den organisationen runt laget och få lära mig saker av ”Matte”.
Har du lärt dig något under hösten?– Oj, jättemycket. Dialogen med ”Matte” har varit oerhört givande och lärorik. Det har varit stor utveckling för mig.
Förutom handbollskarriären är Harlin också – det är ju ändå Boden, någon ordning får det vara på klichéerna – löjtnant i svenska armén, med bland annat två uppdrag i Afghanistan och ett i Mali bakom sig.
– Det är speciellt. I Afghanistan var vi ju ute på operationer, hamnade i strider, jag jobbade mycket med underrättelser och samverkan senaste vändan. I Mali var jag chef för ett plutonslag som utbildade maliska soldater.
Du var huvudtränare där också.– Exakt. Så jag har lite mer erfarenhet, ändå.
Hur har din militära bakgrund påverkat ditt ledarskap?– Det bästa med armén är att man lär känna människor och lär sig hur de funkar, får jobba med både svagheter och styrkor. Man tvingas jobba och samarbeta med människor som man inte nödvändigtvis hade träffat i sitt civila liv, människor som man i vissa fall inte ens tycker om, i extrema situationer – och det är nyttigt.
Du är född och uppvuxen här, är fem-tio år äldre än dina spelare, Boden är inte så stort och handbolls-Boden är ännu mindre. Du känner dem väl – fördel eller svårighet?– Det är nog en fördel. Det blir lättare för mig att ha kommunikation med laget, det är lättare för mig att känna av stämningen i gruppen och kanske också för dem att kommunicera med mig. Jag har inga problem med att lyssna på avvikande åsikter, jag vill inte ha några surdegar som ligger och gror.
Till exempel?– Min linje är att nu vi ska ha fokus på mellan sex och nio spelare. De ska ha mycket tid på träning och match, nästan oavsett hur det går för dem. De får förtroendet. Det gör att vissa spelare får sitta på bänken och det är alltid tråkigt. Det gäller att hantera det.
Varför?– Därför att de är superviktiga. För laget, för framtiden, för att vi ska kunna genomföra bra träningar hela tiden.
Hur hanterar man det, då?– Tydlig information. Det viktigaste för laget, föreningen och staden är att klara sig kvar i elitserien. Sen får vi börja titta mer på individerna, utveckling, testa olika metoder för att komma framåt – men just nu är det tuff coaching med kort och väldigt tydligt mål: Att klara oss kvar.
Kommer det att gå?– Jag tror det. Vi har levererat när vi ska levererat, vi har en positiv känsla i truppen – ett lag från allsvenskan kommer att få det jävligt tungt.