Klockan står på 60.00. Siffrorna visar att Boden vunnit med 32-25. Framför mig är kaos.
Annica Ölén, Emmy Nordmark och Carin Bergdahl försöker, alla tre simultant, hoppa upp i varandras famnar. De landar till slut i en kramhög, de gråter så att tårarna kunnat få Aldersjön att svämma över sina bräddar, de skriker, de jublar och de upprepar hela tiden samma mantra.
”Vi klarade det”.
Med tio minuter spelade hade Boden skickat fyra-fem öppna skott utanför. Dessutom hade Guifs målvakt räddat tre frilägen, mittförsvaret hade blockat minst fem skott och dessutom börjat matchen med att punktmarkera offensiva navet Emmy Nordmark.
Det här skulle inte en match som präglades av finurligt anfallspel, av innovativ offensiv.
Det skulle bli ett krig.
Jag förstår Guifledningen, jag förstår hur de tänkte, när du möter en motståndare som är lite bättre vill du försöka få bort skickligheten ur ekvationen. Det fungerade, på så vis att Mariana Lopes nästan försvann och Nordmark mest bara kunde kontraspringa. Problemet för Guif var att Boden är mer än så.
Boden är i grund och botten inte ett skickligt lag, även om den ingrediensen finns.
Bodens spelare är fula, skitiga och elaka.
Carin Bergdahl, Annica Ölén, Emma Peterson, Moa Nilsson, Sara Nordström… Det här är inte tjejerna som stod först i kön när det var dags att konfirmera sig. Däremot kan det mycket väl vara de som bröt sig in i sakristian, drack upp nattvardsvinet och klottrade obscena fraser på prästkappan.
– De sökte det där, lite grann, när de punktade mig och köttade ihop. Men lycka till att komma hit och kriga ner oss, det går aldrig. ALDRIG!
Emmy Nordmark grinar fortfarande, mascaran rinner och droppar ner på ett framsträckt autografblock.
– Jag är så jävla stolt. STOLT, vrålar Nordmark, och flickan med autografblocket rycker till.
Boden trivdes med matchbilden, omfamnade den, omfamnade Guif i ett förlamande grepp som blev hårdare för varje minut som gick av matchen. När Guif gjorde ett kontringsmål gjorde Boden två. När Guif punktade Nordmark sprang hon ifrån sin markering och gjorde mål. När Guifs målvakt gjorde en räddning gjorde Sofie Svarrer Hansen två.
Det var ett bättre lag mot ett sämre. Ett hårdare lag mot ett mjukare. Det var elitserieklass mot allsvenskan på alla plan – och det slutade precis som det skulle.
Boden vann i två raka matcher och är kvar i Sveriges högsta handbollsserie.
Det är där den här föreningen hör hemma – nu är frågan som måste besvaras den här:
Hur bra kan klubben egentligen bli?
De tre spelare – Nordmark, Ölén, Bergdahl – som bildat stommen, som i någon mån personifierat det här laget, lovade på stående fot efter matchen att fortsätta vad de påbörjat, att spela ett år till med laget. Övriga spelare står redan under kontrakt eller kommer att göra det inom kort. Boden kan rikta in sig på att förstärka laget, på att bli ännu bättre på pappret – men den största potentialen finns kanske redan i laget.
Det var länge sedan jag hörde en tränare bli hyllad av sina spelare på det sätt som outbildade löjtnanten ”Kekke” Harlin blev efter matchen.
– Geni, sa Nordmark.
– Han har gjort allting rätt, sa Bergdahl.
– Jag ska kyssa honom på munnen, sa Ölén.
Själv pratade succétränaren Harlin om alla andra.
– Jag är så galet stolt över laget, sättet tjejerna vänt på säsongen, hur de kommit tillbaka från att vara dödssist med fyra poäng och klara av det här. Alla ledare som slitit, alla andra i föreningen…
Nå. Men du då?– Jo, ja, men man är ju aldrig ensam.
Boden Handboll har, den vedervärdiga säsongsstarten till trots, faktiskt ett ganska bra läge inför nästa år. Ledande spelare har klarat av något stort tillsammans, de som står på tur har fått ett års elitserievana i kroppen och man har en brinnande, stimmande hemmapublik. Det är inte utan att man blir en smula positiv, så här på kvällskvisten. Eller, för att låna Annica Öléns ord:
– Fett skönt.