Innan varje match tar Per Johansson en promenad. Han går en sväng, en kvart ungefär, lyssnar på musik och samlar tankarna. En Champions League-kvartsfinal med CSM Bukarest på bortaplan mot Ferencvaros är inte rätt plats att rubba cirklar på, så där på påskaftonen tog Johansson på sig träningsoveralljackan, öppnade dörren till Syma Sport and Event Centre – och gick rakt i armarna på två poliser ut ungerska insatsstyrkan, komplett med automatkarbiner och skottsäkra västar.
”Vart ska du?”
”Jag ska bara ta en promenad.”
”Det går inte.”
”Men kom igen, nu. Jag ska bara gå en sväng i parken där nere.”
”Det går inte”.
Det slutar med att Johansson ändå får gå sin runda i parken. De två poliserna följer efter, beväpnade till tänderna. Johansson skäms en smula över pådraget, men det får sin förklaring.
– Jag brukar aldrig gå in i själva hallen innan match, det är en sån där grej jag har. Men där stack jag in huvudet – och det var galenskap, säger Per Johansson.
När matchen väl drar igång får spelarna och coachen ducka för tändare, mynt och plastglas fulla med öl och urin. Mörkhyade fransyskan Gnos Niomba utsätts för apljud och under sina mer verbala perioder skanderar delar av den ungerska publiken ord som ”zigenare” och ”horungar”.
– Det är det värsta – eller bästa – stället att spela på. Det var hat och jag imponerades väldigt mycket av hur coola tjejerna var. De bara körde, trots allt det där, och efter matchen sa jag det åt dem. ”Men vad trodde du skulle hända”, undrade de. De är vana vid att det är så...
Varför är det så?– Det var krig, Rumänien mot Ungern. Jag kunde bli stoppad på stan av gamla tanter som grät för att de var så glada över att vi slog Ungern. Det var helt fantastiskt att uppleva. Jag pallade den största utmaning man kan få – det blir en jävla ego-boost.
Ganska exakt två månader efter avancemanget till Champions Leagues finalspel, två månader efter hatmatchen, bortasegern, mot Ferencvaros, kliver Per Johansson ut ur en Skoda och lommar mot Boden Arena. Han hälsar på Kent Hedlund, berömmer brännan hos den förre Boden Handboll-tränaren och nuvarande vaktmästaren, och försöker hitta en nyckel till omklädningsrummet.
Det är exakt 2 881 kilometer mellan Boden och Budapest och här, i solskenet, med doften av travbanan i näsan, framstår skillnaden faktiskt som betydligt större än så.
Men så är inte nödvändigtvis fallet.
– Det finns naturligtvis många olikheter mellan Boden och Bukarest, men också likheter. Vi kommer att ha ungefär hälften utlänningar och hälften lokala spelare och det var samma situation där. Det är en internationell miljö och jag får träna mitt ledarskap på engelska. Jag känner väl att jag är på väg ut i Europa om några år och det här blir en slags fortsättning – fast på en annan nivå.
Är det bra eller dåligt att det är så stor andel utlänningar?– Svenska spelare underskattar Boden. Det är svårt att attrahera svenska spelare hit och för mig är det märkligt. Det finns så få ställen med intresse, med muskler, där folk faktiskt bryr sig. Men jag tror att om Boden skulle göra resultat så kommer klubben att bli attraktiv. Det är inget självändamål att ha många utlänningar men värvningar ska ju i alla fall förstärka laget. Det finns inte jättemånga svenska spelare som klarar det – och de som gör det kommer inte hit.
Du gjorde det – och det finns inte jättemånga större tränarnamn än Per Johansson på damsidan. Är du en romantiker?– Det är jag, i och för sig, men framför allt gillar jag utmaningar. Det finns ett stort intresse, det finns lite muskler och ett näringsliv som backar upp. Det är attraktivt med pulsen som finns här och Boden presenterade en väldigt attraktiv lösning för mig. Det är mitt jobb, men jag kan tillbringa ganska mycket tid med min familj ändå och dessutom vara expertkommentator i tv.
Du är mer meriterad, en större stjärna, än dina spelare. Är det bra?– Det finns en fara i att spelarna tror att min blotta uppenbarelse ska göra dem bättre, så är det ju inte. Det är klart att jag fattar att det finns förväntningar, men kraven på mig kan ju aldrig bli större än i Bukarest. Det är omöjligt.
Hur reagerar du på sån press?– Det kan jag gilla. Man är skadad på något sätt. Det är meningslöst om det inte finns någon press, någon kravbild – då blir det ju helt ointressant. Jag vet inte om det saknas något ämne i kroppen, men jag går igång på matcher där alla tycker du är en idiot och hela publiken visar fingret.
När Per Johansson tog över CSM Bukarest i våras, efter att klubben sparkat sin andre tränare för säsongen, hade han åtta dagar på sig att förbereda laget för den första kvartsfinalen mot Ferencvaros. I Boden är tidsramarna något rymligare. Det började med ett fyra dagar långt uppstartsläger i mitten av juni. Nu ska han implementera sina grunder, sina tankar, sina idéer och få laget som svajat upp och ner under i stort sett samtliga säsonger utom den då det gick upp i elitserien att agera konsekvent.
– Det handlar någonstans om att situationsanpassa sitt ledarskap, även om grunderna är de samma. Jag behöver inte ändra det som fungerar bara för att jag är ny och ska ha det på mitt sätt, sån är inte jag. Det är bättre att ändra på det som inte funkade.
Hur skiljer sig ditt arbete mellan Boden och Bukarest?– Inte alls. Det handlar om att få ihop en grupp, ett fungerande spel, ramar och roller som alla inblandade ska förhålla sig till. Det är ingen raketforskning, jag behövde inte ändra så jättemycket när jag kom till Bukarest från Kungälv, jag ändrar inte jättemycket när jag kommer till Boden från Bukarest.
Per Johansson kommer inte att bo i Boden, han kommer bara att träffa laget 10-12 dagar i månaden. Alla matcher och ungefär hälften av träningar, resten lämnar han över till sin assisterande ”Kekke” Harlin. Han har också en klausul som gör att han kan lämna klubben 1 februari för ett eventuellt toppjobb i Europa.
– De var schyssta som gav mig det, det är inte alls säkert att jag utnyttjar den men jag vill inte stänga den dörren. Den här lösningen kan jag också kombinera med ett jobb som förbundskapten i Europa, det är också attraktivt.
Det är en speciell lösning.– Ja, men de är vana vid såna här och accepterade det. Det fanns inget annat som intresserade mig, mitt val stod mellan att vara i Boden och inte ha något lag i Sverige över huvud taget.
Men ändå – vad i jösse namn gör du här?– Äh, jag vill ju det här, det är ingen som tvingat mig hit. Jag vet vad jag kan, jag vet att jag kan hantera ett topplag i Europa, jag har vunnit Champions League-brons, EM-silver med damlandslaget. Jag har några schyssta resultat med mig, jag sätter ingen prestige i nivån – men jag vill göra Boden bättre.