Jag har skrattat till filmen Happy Gilmore många gånger.Adam Sandler spelar en misslyckad ishockeyspelare, med en obefintlig stubintråd till humör och som med sin säregna stil visar sig ha en stor begåvning för golf.
Under bilfärden från Luleå till Kalix inser jag att det finns en överhängande risk att scener från filmen kommer återspelas och då tror jag inte en sekund att det handlar om några monsterutslag.
Det första som händer får mig inte att känna mig tryggare.
Adam Wozniak, VD och banchef i Kalix, vill att jag ska spela med klubbfattningen på höger sida om kroppen – trots att jag under hela mitt 30-åriga liv som puckdumpare har greppat klubban på vänster sida.
– Jag har samma diskussion med alla hockeyspelare. Men jag lovar dig i längden kommer du vinna på att slå höger om du är högerhänt, säger han.
Vi börjar ute på ranchen med samma genomgång som alla nybörjare får när de tar grönt kort. Vilket krävs för att få spela ute på den riktiga golfbanan.
Adam ber mig att sträcka ut händerna som Stig Helmer i sällskapsresan och luta mig framåt för att hitta rätta hållningen. Vi går igenom greppet och han visar mig svingtekniken. När han slår iväg bollen ser det inte så svårt ut som jag föreställt mig.
– Så nu är det din tur. Varsågod. Kom ihåg att träffa direkt på bollen och inte som i hockeyn.
Okej, första utslaget.
– Vänta, du har tappat greppet.
En liten justering. Nu så.
Kroppen känns som ett järnspett och armarna gör inte alls som jag vill. Det blir en träff på bollen i alla fall, men för att använda hockeyspråk – en isare.
Efter en korg på ranchen fick jag iväg någon boll som fick svullskallen att växa. Men den punkterades snabbt då det aldrig skedde två gånger i rad.
– Svingen kan du jobba på, men det ser faktiskt bra ut för att vara första gången, peppar Adam.
Vi gick igenom puttekniken och testade bunkerslag, där de första två bollarna landade precis bredvid flaggan.
– Imponerande. På riktigt, säger Adam.
Tre strandade bollar senare konstaterar han:
– Okej, det var kanske nybörjartur (skratt).
I normala fall skulle de här momenten ingå i olika lektioner.Nu fick jag en komprimerad version innan det var dags för det stora eldprovet.Ett hål på Kalix golfbana.
Och eftersom jag efterfrågat en utmaning var det precis vad jag fick.
– Ettan är vårt svåraste hål. Jag tänkte att du skulle spela det. Du har vatten på båda sidorna och där är du utanför banan, han pekar snett till höger om utslagsplatsen.
– Det är par fyra och jag har tagit med fyra bollar. Lycka till.
Då står jag där på utslagsplatsen med en driver i handen. Den hade jag minsann inte fått prova.
Fotografen verkar känna sig säker på min förmåga då hon har tagit plats drygt 100 meter inne på banan.
Utslaget blir överraskande bra. Det klingar till när klubban träffar bollen och den landar faktiskt inne på fairway där gräset är kortklippt.
– Snyggt. Härifrån siktar du bara rakt på flaggan.
Jag får en klubba som ser ut som drivern, men som används vid längre distanser från fairway.
Hybrisen har tagit över och tankarna svävar iväg. Tänk om jag fixar ett par. Det hade varit en skrytfaktor om något.
Nästa slag hade gjort en jordbrukare stolt. Träffen blir tjugo centimeter framför bollen och en gräskaka med en storlek av två normalstora fötter flyger iväg. Bollen går rätt upp i luften, rullar retligt åt sidan och landar i vattnet.
Välkommen ner på jorden.
– Jaha, då får du plikta. Sträck ut armen i axelhögt läge och släpp ner bollen.
Det var den tiden på fairway. Nu ligger jag i högt gräs.
Den här gången är fokuseringen total och slaget träffar bollen. Men bara toppen och den försvinner ner i vattnet igen.
Bara svälja skammen, sträcka ut handen och plikta igen – mitt framför fotografen.
Vid nästa slag försöker jag tänka på allt som Adam har sagt. Kom igen nu.
En bättre träff. Men bollen rullar efter backen cirka 50 meter och åker ned i vattnet igen.
Jag känner känslorna bubbla inom mig. Spontana tanken är att kasta klubborna i vattnet, gå därifrån och för evigt ifrågasätta varför sporten existerar.
Men det blir ett nytt försök och filmen Happy Gilmore dyker upp i huvudet.
Nu skulle man ha det där lyckostället.
Eftersom jag kommit lite längre fram får jag en ny klubba.
Jag vet inte hur men träffen blir så nära perfekt som jag kan åstadkomma och bollen går rätt mot flaggan.
– Den går ju i, skriker jag nästan fram, men den rullar precis bredvid hålet och stannar på green.
Tre puttar senare ligger bollen i hålet och mitt resultat på hålet blir elva.
Trots en känsla av ett tillkortakommande kan jag inte komma ifrån att tycka att det här var roligt. Framför allt utmanande – om än väldigt tålamodsprövande.
Adam ger sitt omdöme:
– För att vara första gången är du riktigt duktig. Jag tror du skulle gå framåt snabbt om du började spela.
Men han tillägger att för att bli bra krävs det mycket träning – precis som i andra idrotter.
Jag förstår varför många fastnar.
Den ständiga tävlan mot både sig själv och andra.
Och om det blir en fortsättning är jag rädd att Adam Wozniak får rätt.
Det kändes bättre att slå till höger.