Som jämförelse är Charlotte Kalla svårare att få tag på
i dag. Medierna får gå genom presschefen Torbjörn Nordvall för att boka en intervju. Marcus Hellner vill hellre styra sin egen tillvaro. - Det är lite mer media i dag, men inte så mycket att jag inte kan hantera det själv. Ingen kan mitt schema bättre än jag själv och jag vill kunna ändra möten om det inte passar in i träningen och tycker inte att jag behöver lägga över det på Torbjörn. - Det som blev påtagligt för mig efter OS är att det kommer fram mer folk och hälsar, men jag hade inte tänkt på det innan. Jag insåg bara att, ja just det, de kanske sett mig på tv och nu blir det så här. Men det är inga problem. Däremot finns det andra bitar som Hellner vill ha hjälp med. Företagen står på kö för att få använda guldgossen som affischnamn. Och nu har Gällivareåkaren kontaktat en agent som ska sköta sponsorkontakterna i framtiden. - Jag kan inte säga vem det är än, det är inte riktigt klart. Men det tar för mycket tid och energi från mig att sitta i långa telefonsamtal och möten. Mitt jobb är att göra det jag är bäst på - att åka skidor, menar han. Hellner gick ut skidgymnasiet i Malmberget våren 2005. Han visste att det skulle bli tufft ekonomiskt, men två månaders jobb i gruvan säkrade en fortsatt satsning på orten. - Jag jobbade som mätingenjör och fick ihop pengar som i alla fall täckte hyran ett tag. Men jag skulle inte kalla mig gruvarbetare efter bara två månaders jobb. Räddades av Bråten
Året efter togs han med i A-landslaget av dåvarande förbundskaptenen Inge Bråten - och det var också norrmannen som såg till att Hellner fick förutsättningarna att bli en världsåkare. Sommarträningen, som är den viktigaste delen för en skidåkare, hade varit lidande redan från andra året på skidgymnasiet. En efterhängsen benhinneinflammation utvecklade sig till kronisk och gjorde att han inte kunde löpträna, men Bråten hjälpte Hellner via sina kontakter och tog honom till fysioterapeuten Jonny Högstedt i Norge. - Jag fick vara där under fem dagar. Han körde tvärmassage över benhinnorna för att öka cirkulationen, sprutade in kortison och sedan försvann det. Sommaren 2006 kunde jag börja springa på myren igen. Myrträning är väldigt skonsamt eftersom att vaderna stretchas ut i varje steg och problemen började i vaderna. Sedan dess har jag inte känt av det, säger Hellner.
- Utan löpträningen hade jag inte tagit mig dit jag är i dag. Jag märkte redan första säsongen att jag fick bättre pump och tålde mer mjölksyra. Jag kanske hade blivit en hyfsad skidåkare i sprint, men de längre distanserna kräver så mycket mer.
 |
Foto: Olle Wande |
Den hösten följde han med på första landslagslägret och fick dela rum med Johan Olsson. Och det kommer Marcus Hellner aldrig att glömma. Olsson hade taggarna utåt redan när de klev in på hotellrummet. - Johan var van att dela rum med Anna (Olsson, tidigare Dahlberg), men fick nu dela med mig och var riktigt sur för det. Första träningspasset var myrträning och Johan har lite problem med en axel. Och när jag råkade trampa ner hans stav i myren blev det inte bättre. Han hotade att döda mig två gånger innan vi kom därifrån, säger Hellner och fortsätter: - När vi kom tillbaka på hotellet var det dags för mat. Jag ställde in mina blöta myrskor i torkskåpet på rummet och när vi kom tillbaka luktade det myr och svett i hela hotellrummet. Och Johan är lite känslig för lukt - så jag fick mig en till avhyvling. "Stimmig i början"
Men helt oskyldig kände sig inte nykomlingen. En ung Marcus Hellner försökte sätta veteranerna på plats. - Jag var nog lite stimmig i början. Jag försökte slå dem på varenda träningspass och de ville nog sätta mig på plats. Men konstigt nog har jag och Johan varit riktigt bra kompisar ända sedan det där hände. Stämningen i landslaget är riktigt bra. Jag har hört att det inte var samma på Pers (Elofssons) tid. Det kunde vara lite sura miner när det gick bra för vissa och jag hade inte klarat att prestera under sådana förhållanden. Sedan Hellner kom med i landslaget 2006 har utvecklingskurvan pekat alltjämt uppåt. Men före OS i Vancouver 2010 hade han bara en världscupseger från 2008 (15 kilometer skate i Gällivare) i ryggsäcken. Och Hellner tycker inte förutsättningarna är helt optimala för skidåkarna. - Efter gymnasiet är det en väldigt kritisk tid ekonomiskt för oss skidåkare. Jag kände under mina två månader i gruvan att så här kan jag inte fortsätta. Oavsett vad du gör, sitter på en kontorsstol eller något annat, så tar det energi. Och att sedan kunna kombinera det med två träningspass per dag och vila är väldigt svårt. - Utan stödet från LKAB och de lokala företagen här i Gällivare hade det aldrig gått. Är det därför du valt att inte ansluta till de andra åkarna i Östersund? - Dels det. Jag vet att det är en väldig konkurrens om sponsorerna i Östersund när alla är på samma plats. Men jag tycker helt enkelt att träningsförhållandena är bättre här. På tio minuter är jag uppe på Dundret. I Östersund tar det en timme för att komma till liknande träning. Jag trivs väldigt bra och har många kompisar här. Framgångarna innebär också prispengar, har du investerat i något? - Jag har köpt mig en lägenhet här i Gällivare och håller på att ordna med den. Det går en del pengar till det, men jag har inte dragit in så mycket pengar. Jag får inte en krona i prispengar för OS-gulden, en världscupseger ger 100.000 kronor, men sedan faller det snabbt. En tiondeplats ger bara 1.000 kronor. Sedan får vi ingenting för exempelvis totalseger i sprintcupen eller liknande. Men det har blivit ändring på det inför den här säsongen. Det har stått stilla i utvecklingen alldeles för länge, säger 24-åringen.