Ett hopplöst fall - på brottarmattan
Med de olympiska spelen i sikte tog sig Norrbottens-Kurirens test-team till Gällivare för att mäta krafterna med Sofia Mattsson på brottningsmattan.En match som på förhand kändes tämligen hopplös - och kanske till och med farlig - mot en snabb, stark och teknisk 18-åring.
Dagen efter är det endast en mindre sträckning i höger skuldra som besvärar – frånsett träningsvärken.
Det efter ett mycket roligt träningspass mot en blivande olympier.
Iförd brottardräkt i Norrbottens-Kurirens blå färg, en dräkt tillhörande Sofias storasyster Johanna Mattsson, äntrade jag förväntansfullt Gällivare SK:s träningslokal i badhusets källarvåning.
Minns Johansson
Jag skulle äntligen få testa en idrott jag länge fascinerats av – brottning.
En anrik svensk paradgren jag fastnat för när jag för första gången såg tv-bilderna från ett av Tomas Johanssons möten med den ryske lyftkranen Alexander Karelin.
Min sparringpartner för dagen var Sofia Mattsson, som till hösten åker till Kinas huvudstad Peking för att tävla i de olympiska spelen. Just på grund av vad som väntar är hennes tränare Håkan Johansson på plats och övervakar händelserna så landslagsbrottaren inte gör illa sig.
”Absolut inte bli skadad”
– Hon får absolut inte bli skadad nu, så det är bäst att ni tar det lugnt, säger han innan träningspasset inleds.
Därför börjar vi med att värma upp. Ett par joggingrundor runt lokalen, kullerbyttor framlänges och baklänges samt armhävningar i brygga innan det är dags för den viktigaste delen av förberedelserna.
– Man ska vara noga med att värma upp nacken, säger Sofia och ställer sig på alla fyra.
Med huvudet mot golvet och händer och fötter som stöd vrider hon huvudet fram och tillbaka för att på bästa sätt förbereda nackmusklerna för träningspasset.
Jag försöker imitera henne så gott jag kan, men när Sofia plötsligt släpper handfästet från golvet och således belastar nacken med den större delen av sin kroppsvikt börjar problemen – för mig.
Nackmusklerna sviker
Hon vickar på huvudet precis som tidigare, men när jag lyfter på armarna avslöjas min brist på nackmuskelträning direkt.
Jag kämpar för att i alla fall lyckas böja nacken ett par gånger och när jag sedan ger upp och sätter mig är Sofia redan inne på nästa steg.
Hon står nu på huvudet, med armarna som stöd, och böjer benen kors och tvärs över sig utan att vackla det minsta.
Imponerande smidighet
Vips har hon fötterna på golvet igen, fortfarande med huvudkontakt mot mattan, och springer med benen runt sitt eget huvud. En stilstudie i vighet, snabbhet, balans och koordination.
– Det här var en enklare uppvärmning. Normalt sett håller jag på i en halvtimme ungefär, konstaterar Sofia när hon är klar.
Premiärkastet i min tillfälliga brottarkarriär blir ”kvarngreppet”.
Sofia tar tag i min arm, dyker ner mot benen och lyfter mig likt brandmannagreppet över sina axlar.
Innan jag hinner reagera ligger jag på rygg på andra sidan av henne.
Problem med balanssinnet
När jag själv ska pröva samma grepp på henne sviker balanssinnet och jag hamnar också själv på rygg. Min motståndare på mattan är totalt överlägsen i bland annat kvickhet, balans och teknisk färdighet och oftast hinner jag inte ens uppfatta hur hon kopplat greppen förrän det är för sent.
En stund senare demonstrerar hon en flygande mara. Med båda händerna tar hon tag i min arm, går ner på knä och kastar mig över sig själv ner på mattan, en kullerbytteliknande upplevelse.
– Det finns två varianter av flygande maran, det här var den ena, berättar Håkan Johansson.
Jag ber att få se den andra varianten.
– Nja, då tappar du luften.., svarar han.
I stället visar hon en rullning från parterrläge men när jag själv ska pröva samma rullning blir jag nyfiken på brottarens försvarsteknik. Jag kopplar en vad jag tycker ordentlig bensax på Sofia och frågar henne hur hon skulle göra för att ta sig loss.
– Till exempel kan man göra såhär, säger hon och vänder mig enkelt på rygg.
Fast i bensaxen
I nästa grepp kopplar hon bensaxen och bryter mig bakåt med armen runt hakan. Raskt ligger jag bakåtböjd som en räka utan chans att ta mig loss. Hon släpper och låter mig ta ett liknande grepp runt hennes ben. Jag lägger armen runt hennes hals och bryter likt ett strypgrepp försiktigt bakåt, något de flesta sedan barnsben lärt sig att aldrig någonsin göra.
”Du är för snäll”
– Du är ju alldeles för snäll, säger Sofia som tycker att jag ska bryta betydligt hårdare.
För att visa hamnar jag igen som en räka efter golvet och hon drar åt runt halsen så att musklerna på lårens framsida stretchas ut ordentligt.
Trots att hon inte tar i alltför hårt känns det ordentligt i kroppen och det framgår klart att brottning inte är något för veklingar.
– Ibland blir man tvungen att släppa poäng till motståndaren eller låta sig bli kastad, bara för att det gör för ont eller att man känner att man kommer att skada sig om man fortsätter kämpa emot, säger hon.
När passet börjar närma sig sitt slut har jag bara en sak kvar att göra – förlora.
Dags för Sofia att demonstrera en fallseger, brottningens svar på boxningens knock-out. För att avgöra innan matchtiden är ute måste en brottare få ner sin motståndare på rygg så att skulderbladen rör mattan. Då är matchen över och en segrare kan koras.
Sofia kopplar sitt grepp och trycker resolut ner mig i golvet.
– Där är det fall, konstaterar tränaren Håkan Johansson lugnt.
Jag gör ett sista tappert försök att ta mig ur Sofia Mattssons järngrepp. Men Håkan Johansson släcker snabbt det sista hoppet.
– Nej nej, där är det också fall.
Så jobbar vi med nyheter