De var snabbast i kraftprovet

Eelis Murto tog ledningen direkt i Dundret Extreme Running. 22 km senare, efter att sprungit uppför och nerför Dundret avslutade han med en kraftfull spurt som överlägsen vinnare i herrklassen. 

– Trots att man har sprungit i en och en halv timme har man alltid den här spurten. När man får chansen att ta ut sig ska man göra det för det tränar en här uppe, säger Eelis Murto och pekar på huvudet.

21-åringen från Gällivare har nu vunnit loppet tre gånger. Segertiden 1.36,35 är två sekunder ifrån hans bästa tid i loppet och han jagar fortfarande Marcus Hellner rekordtid, 1.32,13 från 2013. 

Men på lördagen var det inga rekordförutsättningar för längdåkaren som pluggar i Luleå och kör för Gellivare Skidallians.

– Det var ordentlig dimma där uppe och det blåste en del. Då går det så klart inte. Man tänker inte på det när man springer heller.

Hur tufft är den här utmaningen?

– Det är bland det tuffaste som finns. Det är väl en femmil som man kan jämföras med det här. Jag tror inte att jag är lika nervös inför något annat lopp som inför det här.

Varför det? För att du vill vinna det eller för utmaningen?

– Bara utmaningen, men man känner att kommer att bli trött och att det kommer att vara riktigt jobbigt. 

Eelis Murto vann loppet för tredje gången, men får fortsätta att jaga Marcus Hellners rekordtid. Murto vann även herrarnas Bergspris.

Foto: Mattias Friberg

Murto vann Midnattsloppet i Stockholm tidigare i sommar och tänker springa Lidingöloppet innan det är dags att sätta på sig skidorna igen. Johan Taaveniku, från Kiruna, var tvåa i mål, nästan nio minuter efter Murto.

I damklassen blev det en överraskande och överraskad vinnare. 53-åriga Anna-Carin Kempe från Luleå var först i mål på tiden 2.07,42. Hon har ingen bakgrund som elitidrottare och säger att hon springer några gånger i veckan mest för nöjes skull. 

– Det är min pojke som springer och så hakade jag på, säger Anna-Carin Kempe.

Det var en tuff utmaning på lördagen med dimma på toppen och regn i luften mest hela tiden.

– Det är jobbigt för det är så mycket uppför och sen är det väldigt ojämnt där uppe. Det var mycket dimma. Det var som att springa in i en vägg där uppe.

Hade du koll på att du ledde på slutet?

– Nej, jag springer bara. 

Linnea Johansson var tvåa, 38 sekunder efter Kempe.

– Hon hämtade in mot slutet. Jag är bra uppför, men jag är inte lika bra nedför.

Försvarar du titeln nästa år?

– Ja, jag säger alltid att det får vara nog. Men vi får väl se, säger Anna-Carin Kempe och skrattar gott.