Han är hellre på sommarstället. Han är oftare på uppdrag i idrotten eller politikens tjänst. Men när Henrik Eriksson tar emot för en längre intervju kliver han in i lägenheten där frun Annie Marie har sitt företag inom konst och kultur utanför redovisningsbyråns kontor.
Klarar du av att koppla av?
– Ja, jag har ju stugan i Kilnäset. Då kan jag dra ner tempot.
Vad gör du då?
– Jag läser och går ut i skogen och plockar bär. Jag ser mig om på nära håll och det kommer man ganska långt med. En härlig höstdag med lite lingonplockning eller en promenad med hunden Anton – då känner jag mig nöjd.
Längtar du till pensionen?
– Ja, både och. Mycket är roligt i jobbet man gör. Samtidigt är det skönt när man är ledig någon dag också. Finns det en chans att vara ledig tar man den. Men nu tar jag en dag i sänder, eller några månader i sänder i alla fall.
Hur kom du in i politiken?
– Jag har jobbat med småföretagare och kände att Centerpartiet hade bra tankar om småföretagandet. Sen frågade Valter Lindh (C) mig om jag inte kunde bli nominerad till Kalixbos styrelse. Det var när det var det andra Miljöpartistyret, 1998. Sen blev jag ersättare i fullmäktige efter halva perioden och 2006 blev jag ersättare i KS.
Och varför politik?
– Jag kände att jag kunde påverka inom det området framförallt – småföretagandet.
Nu är du gruppledare. Har du lyckats hålla kvar vid småföretagandet som grund?
– Det är så många andra problem som har dykt upp under tiden, så man har en enda stor smet numer och det kan vara svårt att skilja på frågorna. Men huvudintresset är fortfarande där.
– Jag är helt motståndare till det som görs med Köpmannagatan i Kalix till exempel, när det blir svårare att ta bilen och parkera där. Vi har haft en unik köpmammagata som är oerhört gammal, som startade redan 1470 när kyrkan anlades, jag ser den som en symbol för småföretagsverksamheten. Nu börjar den försvinna med hårda trottoarkanter och breda cykelbanor.
Mycket har väl hunnit hända under ditt liv i Kalix. Vad vill du se för ändringar i framtiden?
– Jag vill se ett förtätat boende så att man får mer folk kvar som sedan fortsätter att vara kunder till affärer och företag vi har kvar. Bevisligen handlar man mycket i närområdet och vi har plats för fler bostäder. Den processen är vi för sent ute med. Det är något jag började driva direkt jag kom in i politiken. Det finns efterfrågan att bo i centrum, men när man inte får attraktiva boenden lämnar man kommunen i stället.
Så är det på många andra orter i Norrbotten också. Menar du att många är för fega och tänker att de flyttar oavsett, för studier och så vidare?
– Lite för defensiva. Det går att med bra boenden och bra fritid se till att behålla folk. Det är en stor faktor och den är större än man tror. Behåller man folket generar det sedan arbetstillfällen. Sen finns det mycket att göra på turistsidan och det växer saktare. Men alla måste slå sina kloka huvuden ihop och bestämma vad man ska göra.
Var det mycket politik i din uppväxt?
– Ibland fick jag lyssna på en del politik. Det var inte så politiserat hemma, men mosters man var ordförande i Socialdemokraterna i Kalix och de bodde ju granne. Min farbror var kassör i samma S-förening.
– Men jag minns hur det var efter fotbollsmatcherna på Furuvallen. De spelades alltid söndagar halv två och efter de matcherna samlades många i mitt föräldrahem och ofta satt de ute på gräsmattan och drack kaffe och diskuterade. Då var det mycket politik man lyssnade på. Först avhandlades fotbollen och sedan politiken.
Det var egentligen mycket S i uppväxten, då? Som för så många andra i och för sig.
– Ja, på den tiden var det ju S överallt. Men de hade en bra inställning. Det var ett utpräglat folkrörelseparti och de tänkte klokt i många samhällsfrågor. Centerpartiet är ju närbesläktat på så sätt som folkrörelseparti.
Hur var ditt hem annars?
– Dörren var alltid öppen och min far var ledare inom fotboll och bandy, så han var igång med idrott året om. Därför blev det många ungdomar som rörde sig hos oss. Vi bodde nära Furuvallen där det var fotbollsplan på sommaren och bandyplan och även en hockeyrink på vintern. Så jag tillbringade också mycket tid där under ungdomsåren.
Var du en bra atlet?
– Jag hade mer spelhuvud, så någon atlet vet jag inte om jag någonsin har varit. Men man gillade att hålla igång med alla bollsporter. Jag spelade division 2 i tennis, men höll på mest med fotboll och bandy. Som 14-åring gjorde jag A-lagsdebut i bandy.
Hur var du i skolan?
– Jag hade ganska bra betyg i matematik, redovisning och företagsekonomi. Jag hade några fyror, men jag gillade främst matematik och redovisning. Vi har alltid kunnat matematik i familjen och jag tror att den bakgrunden har betydelse i att jag hamnade i ett sådant yrke sedan.
Men det var idrott först och politik sen efter matcherna på Furuvallen. Så äpplet faller inte långt från trädet?
– Precis. Men det har funnits samhällsintresse av alla slag i mitt hem. Även om de inte var engagerade så har de alltid diskuterat.
Hur har ditt hem präglat dig?
– Jag har blivit uppväxt till att ha ett gott hjärta. Det har väl lett till att jag är omtänksam och hjälper till där jag ser att det behövs.
Var det viktigt hemma?
– Ja, det lagades alltid lite mer mat ifall någon skulle komma. Det var öppet.
Du själv har ett bonusbarn, men har aldrig haft småbarn. Har du saknat det?
– Jag har inte tänkt så mycket på det. När det rullar på så rullar det på. Men Susanne själv fem barn nu, så det har ändå rullat på här under somrarna. Fem barnbarn på ganska kort tid. Det har blivit mycket fiske och utflykter, så nog har man tagit sin del av det också.
Men utan att ha barn som spelade – varför blev du engagerad i bandyn?
– En gång i tiden tyckte jag att det var dålig ordning och då höll jag upp munnen. Plötsligt satt jag mitt inne i det själv.
– Då fick jag ta hand om flera frågor. Framförallt 1972 började jag på allvar och satt med i bandysektionens styrelse i IFK Kalix. Då spelade jag själv samtidigt. Jag spelade till 75/76. Sen fortsatte det och jag var med där jag behövdes bäst: Sekreterare, kassör, ordförande.
Vad driver dig att vara med?
– Jag känner att vi behöver något i Kalix som är bra att visa upp. Bandyn har bra genomslagskraft – det är den största PR-maskinen för kommunen, det ser man.
– Man tror det inte. Men när man slår på träffar här och där är vi störst. Om man slår man upp Kalix kommun är det Kalix Bandy som får flest resultat. Är det NSD och Kalix så är det bandy. Är det Aftonbladet och Kalix så är det bandyn. Det har stor betydelse för folk i allmänheten och för utflyttade Kalixbor.
– Det såg vi bara senast, när vår hemmamatch blev flyttad till Uppsala. Vi tog entré utan att någon såg matchen. Det har kommit pengar från alla håll i Sverige från gamla Kalixbor. Inte ens jag trodde att stödet var så stort.
Men just bandy?
– Bandy är en rolig sport. Det är en fin sport för det är mycket sammanhållning och mycket hjälpsamhet. Är det en kollision på en bandyplan hjälper motståndarspelaren den som blir liggande på planen. Det ser man inte i alla sporter.
Vad säger frun om att du lägger fritiden på bandy?
– Hon tycker också om bandy och idrott, så hon har varit förstående och stöttande. Annars hade det inte gått.
Hur tror du att du är känd i bandykretsar?
– Jag är säkert känd på alla bandyorter, känd för att fixa ekonomin så att vi överlever här uppe. Plus att jag är besvärlig för många.
Du räds inte att gå in i konflikter?
– Det gör jag inte. Det gäller att försvara norra delen av Sverige och så är det egentligen inom allt. Jag försöker alltid försvara oss i alla områden jag kommer åt, men speciellt i bandyn. För vilar du bara i ett par veckor kan det bli något väldigt negativt. Är man tyst blir det inte bra för utvecklingen.
Är det bara du som tar alla konflikter?
– I första hand. Jag är inte ensam, men i första hand har det hamnat på mig.
Gillar du det?
– Problemet med mig är att jag inte tänker efter, jag bara gör om jag måste det. Men visst. Jag blir glad när jag lyckas lägga tillrätta någon orättvisa som håller på att skapas.
Får Kalix Bandy det svårt för att det just ligger i Kalix, menar du?
– Många gånger är det motigt och man blir upprörd. Det är ganska många dumheter som har kommits på som drabbar speciellt oss. Vi kan inte bara svälja sådana saker. Det är alltid längre från Stockholm till Kalix än från Kalix till Stockholm och det känner man av.
– Och det är egoismen som gör det. Det är mer egoism i hockey och fotboll, men det finns trots allt i bandyn också. Men i andra sporter är det pengarna som bara styr. Det är den absolut största faktorn för var spelare när de väljer klubb. På ett sätt är det skönt att det inte är mycket pengar i bandyn.
Är vi mer egoistiska i dag?
– Ja, det tycker jag. Man har inte tid att hjälpa någon i dag. Man har svårt att samtala med sina medmänniskor. Man bara rusar på och vet knappt vad grannen heter. Det har skett mycket bara på 20 år.
Du kämpar för bandyn och är oppositionspolitiker. Trivs du i motvind?
– Det är en tjusning, det också. Det är inte alltid en tjusning att strida men ibland lyckas man med något.
Vad har du för relation till pengar?
– Jag funderar inte så mycket på pengar. Egentligen är jag inte i behov av mycket pengar och jag har heller aldrig varit utan pengar. Det är skönt.
– Jag har en del i ett skogsparti, så på så sätt har jag det gott ställt. Men för mig personligen är inte pengar viktigt.
Föreningens pengar är viktigare?
– Då lever man från vecka till vecka. Det svåraste som finns är att driva en idrottsförening. Jag har varit med om många typer av verksamheter, jag har varit i bankstyrelsen och varit inne i alla samhällsområden på olika sidor, både med att ge och ta. Men att driva förening är absolut det svåraste. Idrotten gör upp kostnader först och så kommer intäkter sedan och då blir man helt beroende av sponsorpengar. I ett företag har du kunder och vet ganska väl hur nästa år blir. Vi har klarat av det bra i Kalix Bandy, men det blir tuffare och tuffare.
Är du snål?
– Ekonomisk. Snål är ett gammalt ord och jag föredrar ekonomisk. Jag försöker tänka att det ska gå ihop och det är inte alltid lätt.
Ska bandy spelas inomhus eller utomhus?
– För mig får den spelas både och, inomhus när det är regnigt eller svinkallt. Annars gillar jag att se bandy en februaridag med lite sol och gnistrande vit snö. Att spela utomhus är en härlig känsla. Men jag inser ju att det är absolut tvunget med hall för att inte falla borta från marknaden.
Många idrottslag på mindre orter försvinner. Hur ser du på föreningslivets framtid?
– Kalix har en svår framtid med föreningslivet. Det tunnas ut och det finns färre aktiva. I dag har vi två juniorlag i ishockey. Vi har ett juniorlag i bandy och inget i fotboll. Det är oerhört oroande att många lagsporter tappar utövare efter femton år. I grund och botten är det en ledarfråga. De få ledarna vi har är förvisso välutbildade, många av dem, och det är en fördel.
– Men i tider med dåliga skolresultat är det än viktigare att få ut barnen på idrottsplatser så att de orkar mer i skolan. Det här är en del i de tråkiga skolresultaten – det är för dålig fysisk status på många. Och händer det inte något radikalt, att människan prioriterar om lite och ser ett värde i att ta hand om ortens ungdomar, går det bara utför.
– Medelåldern är också hög på de ansvariga i de större ungdomsföreningarna. Jag bävar för när det faller i från ytterligare mer föreningsmänniskor. Idrotten har mer eller mindre upphört i byarna. Det lilla som finns kvar går på sparlåga.
Hur lockar man in människor i föreningslivet?
– Det har blivit svårare. Men kommunala föreningsstödet i Kalix är en bara en liten droppe jämfört med vad det har varit. Det ger ju en morot om man känner att samhället bryr sig.
Vilka är dina största framgångar i livet?
– Det var härligt när vi gick upp i högsta serien första gången (1993). Det glömmer man aldrig, för det var en folkfest utan dess like. Samtidigt är det ett fint idrottsminne, matchen mot Västerås 93/94 när vi inte hade någon läktare. På snödrivor var det alldeles proppat med folk. Vi förlorade med 7-5.
Det blir idrottsminnen, alltså?
– Det är det som sticker ut, för det blir oväntade händelser.
Motgångar, då?
– Jag känner inte direkt vid några motgångar. Klart att det är tråkigt att åka ur serien.
Vad har du för drömmar nu?
– Att vi får en bra utveckling på Kalix. Det är en dröm att få ett livligare och gladare Kalix. Det skulle vara så roligt att uppleva folk glada i ett folkvimmel. Men då måste man få fram vårt kulturarv och visa upp det – jag skulle vara riktigt glad om vi skulle få ett museum. Då får vi en bättre känsla i kommunen för våra förfäder. För de som inte vet hur det var förut.
Du återkommer ofta till glädje och att vara hjälpsam mot andra.
– Hjälps man åt blir man gladare. Det finns så mycket man kan göra med små medel.
Har engagemanget i bandyn och politiken varit ditt sätt att var hjälpsam?
– Ja, det har nog det.