Historien upprepar sig nästan. I fjol var det mycket resor med landslaget som störde uppladdningen med Piteå. I år har en knäskada hon ådrog sig redan i slutet på förra säsongen ställt till problem för talangen. Men Lotta Ökvist ser ändå det positiva trots att det är första riktiga bakslaget i fotbollskarriären – som ändå bara ser ut att bli ett litet gupp.
– Det är klart att det är tufft, men jag är ändå glad att det kom nu och inte mitt under säsongen, säger Lotta Ökvist.
Karriären må ha nått sitt första hinder, men 17-åringen har haft mängder med framgångar trots sin ringa ålder och ord som supertalang, given i landslaget och ett framtidslöfte, är nästan vardagsmat för henne.
Men allt började för 13 år sedan på baksidan av huset hemma i Piteå.
– Jag och grannpojken var alltid med varandra. När han fyllde fem år och skulle åka på sin första fotbollsträning ville jag hänga med, och då fick jag det.
Sedan dess har Ökvist spelat i de rödvita färgerna. Stegen från ungdoms- och juniorlag nådde till slut sin topp. 2012 var året då en blott 15 år gammal Ökvist fick ta klivet och börja miljöträna med A-laget.
– Jag var med på några träningar under hösten, sedan fick jag kontrakt året efter. Det var kul, men väldigt nervöst i början och jag kände väl att det skulle bli ett litet lärlingsår och sen 2014 kunde jag börja ta för mig mer.
Lärlingsåret resulterade i fyra inhopp i damallsvenskan – sen kom förtroendet. Ytterbacken fick starta elva matcher och göra ett inhopp under fjolårssäsongen – och då satt hon på läktaren i början av den.
Men den första juni äntrade hon planen, i segermatchen mot Vittsjö, som startspelare för första gången.
– Jag fick nästan en klump i magen för jag blev så nervös. Sen blir det väldigt nervöst när man känner större delen av publiken. Men så fort domaren blåste igång matchen hade jag glömt bort det.
Men när det bara återstod några matcher av säsongen kom all belastning från både landslag och damallsvenskan ikapp. På målrakan mot vintervila började kroppen säga i från. Och hon fick falska förhoppningar om att skadan inte var så farlig när skorna lades i garderoben efter sista matchen. Två månader utan fotboll såg ut att göra susen. Men så blev det inte. Den störde som sagt större delen av försäsongen.
Trots knäproblemet blir det en säsong för Ökvist. Både med landslagsuppdrag och spel med Piteå. Det finns en viss smärta kvar, men inget som hindrar henne från full träning.
Till vardags lever hon egentligen inget vanligt tonårsliv, det är ett ständigt pusslande för att få ihop dygnets alla timmar med skola, träning och egen fritid.
– Det är tufft ibland, jag får ofta gå tidigare från skolan, så jag missar en del. Sen är det träningsläger både med landslaget och klubben, så jag får ta ledigt ganska mycket. Men det har jag löst med att jag ska läsa ett fjärde år. Jag skjuter helt enkelt på det lite.
Du var ung när du kom till A-laget, fanns det någon du såg upp till innan du kom upp?
– June (Pedersen) när hon kom till Piteå, men nu när vi spelar i samma lag så blir det att jag tar in från alla.
Du har kommit ganska långt och har ändå åren framför dig. Vart ser du dig själv om fem år?
– Mitt mål är att bli så bra som möjligt, fortsätta träna och kämpa och om fem år spelar jag förhoppningsvis i allsvenskan eller i en annan klubb ute i Europa.
A-landslaget?
– Det är få som kommer dit, men jag vill absolut ta mig så långt.