Piteå IF har tidigare år förlitat sig på att varje år plocka in importer från utlandet för att spetsa den truppen.
I år har klubben valt en annan linje. Samtliga nyförvärv som klubben gjort är unga, svenska spelare med framtiden framför sig. Ett annat mål var att sätta en lokal förankring, bygga runt spelare från Norrbotten i stort och Piteå i synnerhet.
Leif Strandh, sportchef, ville hitta spelare som skulle utvecklas i deras miljö.
Men stommen finns kvar – i omklädningsrummet finns, som vanligt, fortfarande spelare som Josefin Johansson, Emelie Lövgren, Faith Ikidi.Och, så klart, norskan June Pedersen.
Yttermittfältaren gör sin sjunde säsong i Piteå, klubben hon kom till efter sina två SM-guld med Umeå IK.
Hon har varit med på hela resan. Från andradivisionen till mittenträsket i damallsvenskan.
Hon gillar Piteås satsning – men det har fått konsekvenser för 29-åringen.
– De kallar mig gammalmoster. De kallar mig för tantjävel, säger June Pedersen och skrattar.
– Men jag får ju fortfarande visa leg på systemet. Det känns bra. Det tar jag som en komplimang.
Känner du dig själv gammal inom fotbollen?
– Jag är ju inte gammal egentligen. Jag är 21 år i skallen, min syrra tycker att jag är 18 år mentalt. Det tycker jag är lite äckligt, så jag säger 21. Åldern är bara en siffra. Dagen efter en match kan jag vara hur pigg som helst, samtidigt som en 23-åring går med kryckor.
Både motståndare och medspelare missar aldrig chansen att anmärka på spelkreatörens ålder.
Men det struntar hon i.
Pedersen berättar för Kuriren att hon sällan varit så optimistisk över sin egen förmåga som i år.
– Kroppen är bättre än någonsin. Jag fattar inte varför fler 29-åringar håller på, säger Piteå-mittfältaren.
Får du mer ansvar med tanke på den unga truppen?
– Alla tar mer eller mindre ansvar för utvecklingen. Men jag gillar att komma med tips till de yngre. Med åren har man lärt sig saker som man kan föra vidare. Man ser mer grejer. Jag har varit med om mycket, något måste jag ha att säga.
Så med den lokala förankringen då?
Ja, Piteå har en hel del spännande unga spelare på väg upp genom leden.
Och så finns ju June Pedersen där, som Leif Strandh betraktar som en Piteåbo.
– Ja (skratt). Jag brukar säga att mitt språk är ”fucked up”. Jag vet inte ens vad jag pratar om. När jag åker upp till Norge tappar jag ord, det blir en konstig blandning. Till slut får jag prata mer engelska. Men det blir nog så, jag har bott här i tio år och trivs så bra. När jag låser upp min lägenhet i Piteå känner jag – det här är hemma. Det gjorde jag aldrig i Umeå. Bara här och i Norge, säger June Pedersen.
Hon tänker efter en stund, och säger sedan:
– Jag kan tycka att det är ganska rasistiskt när de kallar mig svensk, säger hon och skrattar.
Rasistiskt?
– Ja, jag är ju så stolt över att vara norsk. Jag vill gärna fortsätta att vara det.
Hon kommer närmast från den bästa säsongen i hennes karriär poängmässigt. June Pedersen blev trea i assistligan med sina nio framspelningar – knappt slagen av storstjärnorna Anja Mittag (11) och Marta (10).
– Det var kul. Att komma trea i assistligan, typ en eller två assist bakom Marta ... och så spelar jag i Piteå IF! Det är ganska coolt. Sen har vi Josefin Johansson som är mittfältare som gör nio mål. Det var en bra säsong. Och alla tester visar att jag är starkare än någonsin.