Rasmus Holmbom öppnar dörren till omklädningsrummet på LF Arena och bjuder in för en intervju.
Holmbom spelar fotboll med Piteås A-lag. Han har varit i klubben sen han var sex år gammal och redan som 15-åring slog den stora talangen igenom och tog sig in i A-laget. I samma veva blev han landslagsspelare. Men det är inte vad den i dag 20-årige Holmbom ska prata om – i stället får han prata om vad just ett omklädningsrum och fotbollen betydde för honom när livet var som allra tyngst. En intervju om något han bara önskar inte hade hänt.
Det var när året 2012 precis hade börjat det hände. Rasmus Holmbom var ute på snöskotern tillsammans med sin flickvän. Sen tappade de kontrollen. Rasmus klarade sig undan. Inte flickvännen.
I dag är han så klart märkt av händelsen. Men han tycker sig ha klarat sig ur den på ett bra sätt. Numera mår han bra.
– Jag har kommit starkt ur det här. Och det låter kanske som en klyscha, men jag har fått en helt annan syn på livet.
För det lever kvar i honom.
– Så kan det vara för alla. Att allt bara känns pissigt någon dag. Men då kan jag bli påmind om vad som har hänt. Innan det här tog jag livet mer för givet.
Det låter verkligen på honom som att han mår bra i dag. Men hur tog han sig, som 16-åring, igenom detta trauma? Det finns så klart många att tacka.
– Jag har en underbar familj. Hennes familj har också varit jätteviktig för mig och stått bakom mig.
Rasmus bestämde sig fort för att försöka komma tillbaka till vardagen så snabbt som möjligt. Han började gå tillbaka till skolan ungefär en månad efter kraschen.
– Jag fick nästan dåligt samvete och undrade: ”Har jag gått vidare för fort?” Men samtidigt levde jag i min egen värld i ett par månader.
Hur lång tid tog det att komma ur det här?
– Det kom smygande och jag började tänka på det mindre och mindre. Och efter kanske ett år var jag ”återställd”. Det är ju så – tiden läker sår.
Klandrade du dig själv någonsin?
– Klart jag tänkte: ”Vad hade hänt om vi inte var hos mig, om jag inte hade en skoter, om vi inte hade kört”. Det där har jag ju dragit tusen gånger för mig själv. Men jag har insett att hur långt jag än drar det här för att förska hitta orskaker till att rädda henne så går det inte.
Hur har det här påverkat dig?
– Jag är väldigt stolt över hur jag har tagit mig ur det här och det är inget som hämmar mig i dag. Självklart finns det stunder jag tänker på det. Men jag har accepterat det, det är något jag kommer få leva med och det är inte så att jag har en klump i magen.
Det tog inte heller lång tid till Rasmus Holmbom kom tillbaka till fotbollsplanen. Att gå tillbaka dit är ett beslut han håller högt.
– Piteå IF gav mig mycket stöd. Och att komma tillbaka till planen var ett sätt att komma tillbaka till vardagen. Innan var fotbollen allt för mig, jag fick andra värderingar efter händelsen men fotbollen betyder fortfarande mycket. Det är en del av vardagen att spela fotboll.
Att fortsätta sträva uppåt. Ta sig tillbaka till landslaget, ta en fast plats i Piteå. Där hade han något som fick mycket annat att försvinna.
– Jag glömde allt annat. Att vara på träningen var som att ha en frizon där man fick vila skallen.
Och det där omklädningsrummet. Det är sådana stunder det blir som viktigast.
– Man blir ju som en familj.
Rasmus Holmbom fortsatte att vara pojklandslagsspelare till 18 års ålder. I dag är han 20 år. Skador har satt stopp för den explosionen många hade väntat sig från talangen.
– Utan att skryta så var jag en talang. Men det är jag väl än, jag är bara 20 år. Jag har ännu inte gett upp om att komma högre upp.
Familj, vänner, fotbollen. Det är mycket som har tagit Rasmus Holmbom tillbaka. Men inte minst är det han själv.
– Jag är lycklig i dag. Det var svårt att tro där och då att man kommer att vara det. Men det blir bra till slut och det ska man veta om det händer något. Ger man det tid så blir det bra till slut.