Det är aldrig dåligt att vinna fotbollsmatcher och att göra det enkelt.
Men det behöver inte betyda så mycket egentligen. Det behöver inte vara en signal som säger att nu kommer stora, starka IFK. Nej, glöm den slutsatsen efter matchen mot Huddinge.
För Huddinges försvarsspel var mycket, mycket dåligt.
Spelmässigt var det inte en helt ojämn match under halvleken när något slags hopp fortfarande levde för Huddinge. IFK Luleås långt ifrån prickfria passningsspel bäddade flera gånger för omställningar. Men Djurgårdsprodukten Patrick Amoah gjorde inte någon i bortalaget glad med sina avslut.
IFK Luleå hade förvisso mer folk framåt när man gick till attack. Det får man ge hemmalaget. Men inte bjöds det på mycket till motstånd i Huddingeförsvaret.
Mittbacklåset var något av det rostigaste man har skådat. Markeringen var obefintlig. Defensiva ankaret på mitten var så lätt att det inte ens sjönk till botten. Och strukturen – den tycktes inte finnas.
Det här var ett riktigt dåligt försvar. Frågan är om det ens höll Bergnäset-klass.
Annars var inte Huddinge så jäkla dåligt. Spelmässigt var det inte så ojämnt som siffrorna säger.
Om lagen hade bytt backlinje med varandra – då hade det kanske sett annorlunda ut.
Det är samtidigt en eloge till Anton Andersson, Emil Johansson, Linus Johansson och Carl-Johan Norrbin. Det är inte alltid klockrena uppspel, men vilken stadga backlinjen ger till IFK, ändå. Fyra mannarna längst bak är största anledningen till att IFK förlorar och kommer fortsätta att förlora få fotbollsmatcher.