– Det påverkade oss otroligt mycket och var riktigt illa, säger Kallay.
Han har svårt för att prata om ebola och svårigheterna han mötte i sitt hemland. Men det man kan konstatera är att det har vart allt annat än enkelt. Det märks att han är här för att i första hand prata om fotbollen.
Kuriren träffar mittfältaren i IFK Luleås omklädningsrum en kylig förmiddag, han har börjat ladda om inför den nya säsongen med klubblaget och det märks att han är sugen på att spela. Han brinner verkligen för sin fotboll och landslagsäventyret har gett en ny injektion.
– Det är härligt att vara tillbaka i Luleå igen, säger Kallay.
Skillnaderna mellan att spela i landslaget division 1 norra är stora.
– Här i klubblaget känner jag spelarna väl och alla vet hur vi ska spela. I landslaget är spelarna från olika klubbar och är det en helt annan mentalitet. Det är viktigt att jag gör bra ifrån mig i klubblaget för att jag ska få fler chanser med landslaget, inget är givet på förhand, säger han.
Tiden med landslaget har varit lärorik och på sikt ser han att de har stora möjligheter att lyckas i framtiden.
– När vi får en mer normal situation i landet, tror och hoppas jag på att vi ska kunna ta oss vidare och spela afrikanska mästerskapen nästkommande år. Vi har ett ungt lag med potential, säger Kallay.
Men först väntar en ny säsong med IFK Luleå och det är fullt fokus på den uppgiften.
– Jag är beslutsam och vill självklart göra en så bra säsong som möjligt med IFK Luleå. Alla förväntar sig att jag ska spela bra och jag ska försöka göra det bästa jag kan för att vi ska lyckas. Jag vill alltid göra det bästa för laget. Förra säsongen var bra men vi behöver lyfta oss. Vi jobbar hårt på att göra de enkla sakerna på planen, säger han.
Ibrahim Kallay beskriver sig som en kreativ spelare och han identifierar sig främst med spelartyper som Francesc ”Cesc” Fàbregas. En snabb spelare med bra blick för spelet som hittar alltid lösningar till sina anfallare. Det är kanske inte överraskande att det är just Barcelona som är klubben Kallay drömmer om i framtiden.
– Jag älskar deras sätt att spela matcher och den kreativa fotbollen som de spelar. Jag önskar att jag får spela en dag med några av dem.
Hans familj lever kvar i Freetown. Han har en tät kontakt med familjen hemma i Sierra Leone och berättar att de är stolta och förväntansfulla när han ringer, men vissa dagar är det såklart tyngre.
– Självklart saknar jag mitt hemland, men det här är min dröm och man måste vara beredd på att göra uppoffringar för att förverkliga den. Familjen är stolt över mig och vad jag presterar och de respekterar mig för att jag lever min dröm. Jag trivs väldigt bra med mitt liv just nu.