Det är tre dagar kvar till julafton. Men julkänslan är ganska långt borta i Arcushallen där 103 killar och tjejer har samlats för att delta i IFK Luleås fotbollsakademi. En grupp drillas av IFK:s A-lagstränare Fredrik Waara, lite längre ner på planen instruerar klubbens juniortränare och tidigare storspelaren Vladimir Galaiba en annan grupp.Fredric Lundqvist står på bortre sidan och lekar med en boll tillsammans med en av deltagarna. När han får syn på Kuriren möter han med samma leende som alltid och hälsar artigt. Våra vägar har korsats flera gånger, både genom yrket och civilt. Intrycket har alltid varit detsamma. En sympatisk person med fötterna nerkörda i jorden.
Därför var hans tidigare tränares beskrivning av Fredric Lundqvist oväntad.
– Han var hemsk att ha att göra med. En riktigt självisk spelare med dålig attityd. När han var 16 hade vi en het diskussion där jag höll en monolog och förklarade vad som gällde om han skulle vara kvar i laget. Efter det har vi nästan alltid varit överens, säger Lars ”Brolla” Svensson.
I dag är de goda vänner och personen är en helt annan än den hetlevrade tonåringen, men han låter inte sin gamla adept glömma historien.
– Jag vet exakt vilket tillfälle han menar och han brukar påminna mig om det också (skratt). Jag var ganska fokuserad på mig själv och han hade rätt, säger Fredric Lundqvist.
– Jag har alltid velat vinna. Från att stå först i kön till att vinna matcher. Jag känner igen en hel del i min son och inser hur jobbig jag måste ha varit. Samtidigt är det nog den inställningen som förmodligen tog mig till eliten.
Och den inställningen verkar inte ha försvunnit – trots att det är tio år sedan elitkarriären tog slut. Ett synligt bevis är två stora blåmärken på hakan och en svullen läpp efter den senaste rinkbandymatchen med räddningstjänsten.
– En klubba kom upp i ansiktet. Först trodde jag hela tandraden åkte, men alla tänder verkar ha klarat sig. Det var en lös boll vid sargen och naturligtvis var jag tvungen att gå in med huvudet före, säger han och skrattar.
Karriären startade i Lira och IFK Luleå där den kvicke spelarens insatser i division 1, drog till sig blickar från större klubbar. Vid millennieskiftet stod valet mellan två nykomlingar i allsvenskan – Gais och Sundsvall. Efter att ha besökt båda klubbarna valde han den norrländska tryggheten.
Det är ett val han aldrig har ångrat. Men det första året var tufft. Tränaren Anders Grönhagen prövade Fredric Lundqvist som mittback, ytterback och yttermittfältare, men nyförvärvet imponerade inte och fick spendera mycket tid på bänken istället.
– Jag var ganska osäker på mig själv där ett tag. Var jag tillräckligt bra för att spela i allsvenskan, vad jag gjorde för fel där ute? Det är en ganska otäck känsla det där, när man börjar tvivla på sig själv. Många pratar om att gå tillbaka till grunderna, göra det enkla för att sedan växa. Det är inte alltid det fungerar. Ibland måste man lyckas med det svåra också för att få en bra känsla.
Det var just vad som hände för Fredric Lundqvist. Året därpå valde tränaren att placera den mångsidiga spelaren som central mittfältare. En position som han aldrig hade provat på tidigare. I en match där ”Giffarna” ställdes mot Elfsborg med landslagsspelarna Anders Svensson och Tobias Linderoth på mitten. En värdemätare som Luleågrabben klarade bra och som blev starten på fyra mycket framgångsrika år.
Höjdpunkten var givetvis 2003 när dåvarande förbundskaptenen Tommy Söderberg tog ut honom i landslaget till Thailandsturnén. Där gjorde han så bra ifrån sig att han också fick chansen mot Kroatien på våren, i en trupp där den växande stjärnan Zlatan Ibrahimovic också fanns med.
– Jag hade spelat forward i ”Giffarna” och fått in det offensiva spelet. I landslaget fick jag spela ytterback och det gick jättebra. Jag gjorde ju överlappning på överlappning och allt stämde bra.
Så bra att både Djurgården och Malmö ville lösa honom från kontraktet med Sundsvall. Djurgården fick tillåtelse att förhandla med Fredric Lundqvist och erbjöd honom ett fyraårskontrakt.
– Djurgården sa direkt att de var beredd att betala den summan. Medan Malmö ville förhandla. Hade Malmö varit beredd att lösa kontraktet då hade det nog blivit Malmö. Jag var nere i Stockholm för att skriva på kontraktet och tittade på boende. Men jag fick aldrig någon bra känsla och åkte tillbaka till Sundsvall och frågade om jag fick skriva ett treårskontrakt där istället.
Är det någonting du har funderat över i efterhand?
– Klart jag ibland kan tänka på vad roligt det hade varit. Spelat derby mot AIK och hela den biten. De hade ju ett bra lag också, med Kim Källström och alla. Men det är ingenting jag ångrar. Livet i Stockholm var ingenting för mig.
Det var också under det sista året i Sundsvall som hälskadan för första gången uppdagades. När han flyttade till Norge för att spela i Viking Stavanger hade behandlingen redan inletts och det blev bara fem matcher, eller snarare fem försök i den norska klubben. Läkarna lyckades inte hitta någon lösning och efter två års experimenterande valde Fredric Lundqvist att lägga fotbollsskorna på hyllan. Priset som han fick betala för elitkarriären blev högt. Tio år efteråt känner han fortfarande av skadan, men det är ingenting mot hur det var under det första halvåret efter att han hade tagit beslutet.
– Det var första gången jag frågade mig själv om det var värt det. Läkare har ju flera gånger sagt att jag borde vila nu för annars kan jag bli dålig när jag blir gammal, men det var ju ingenting jag lyssnade på då. Min fråga på det var om det inte fanns några tabletter eller sprutor som gjorde att jag kunde spela matchen på söndag. Men när jag inte kunde gå i en trappa och gick varje dag och hade ont så ångrade jag mig verkligen.
I dag arbetar Fredric Lundqvist på räddningstjänsten i Luleå. Fotbollen har blivit en bisyssla, men är fortfarande en hjärtefråga. Speciellt fotbollsakademin som han har skapat tillsammans med kompisen och förre IFK-tränaren Per Nyström Jensen. I nuläget handlar det om ett par dagar under vinterhalvåret – men planerna är större än så.
– Nästa steg är att parallellt med det här köra en ledarutbildning. Få ut kunskapen som finns hos de här duktiga tränarna till våra ungdomstränare också. Det behöver inte bara vara IFK Luleå. Att ungdomarna är här tre dagar gör inte de till bättre fotbollsspelare. Men får de fortsätta den här utbildningen efteråt också så kommer de bli det.
– Hittills har jag och Per gjort det på egen basis, men nästa fråga måste bli vad IFK vill göra av det här. Mina och Pers idéer är nästan oändliga.
Det handlar om individuell utveckling. Men att arbeta med just utveckling är ingenting som är självklart för Fredric Lundqvist.
– Jag tycker det är jättesvårt att jobba med barn. Jag är uppväxt med elitidrott. Att då ta ned det och utveckla barn är en jätteomställning för det är väldigt långt från hur jag själv är och det jag har levt med, säger han.
Samtidigt pågår det en debatt kring just ungdomsfotbollen. Förslaget är att göra som i Belgien och slopa seriesystemen upp till en viss ålder. Fredric Lundqvist tycker att det är en intressant diskussion som förs, men är inte säker på att det är rätt lösning då han tycker att tävlingsmomentet är en viktig del av idrotten. Samtidigt håller han med om att det är ett stort problem att många försvinner redan vid 15-års ålder. Vilket är en stor skillnad mot när han själv var i den åldern.
– Det här är ingenting som är unikt för fotbollen. Många idrotter upplever samma sak. Det kanske är så att idrotten måste förändras på något sätt. Ungdomarnas vardag ser väldigt annorlunda ut än för 20 år sedan, men vår verksamhet ser likadan ut. Kan vi göra något annorlunda.
Hur tänker du?
– Det är svårt. Bredden är jätteviktig. Samtidigt måste man våga stimulera de som är kvar. Det är omöjligt att säga vem som kommer bli bäst i 15-årsåldern. Jag var ledare för länslaget under två år och i Halmstad fanns det en kille som var överlägsen. Det var inte frågan om han skulle bli landslagsspelare, utan hur bra han skulle bli. Han spelade i Piteå nu. Yanko Mara. Jag hade kunnat ta gift på att han skulle bli en toppspelare i svensk fotboll. Nu är han en okej spelare i division 1.
– Jag var aldrig bäst när jag var ung. Inte ens när jag kom upp Lira. Det var "Robban" (Robert Stoltz) som var bäst. Det är så mycket som händer efter tonåren som avgör vilken spelare man blir. Det var samtidigt en fördel för mig då min största styrka var att jag tävlade i allt.
Norrbotten har inte haft någon spelare i A-landslaget efter Fredric Lundqvist och den gamle högerbacken tror att det kommer dröja många år innan det händer igen. För även om Norrbotten tar steg i rätt riktning är utvecklingen långsammare än i södra Sverige, enligt Lundqvist. Till att börja med tror han att fotbollen måste bli en året runt-sport. Sedan måste idrotten våga släppa fram de obekväma spelarna.
– Något jag kan reflektera över är att det finns mindre och mindre av de här vinnarkaraktärerna. De som inte accepterade en förlust. Det var inte alltid de bästa spelarna, men de var alltid där och var den som andra tog rygg på. För mig är inte en vinnarskalle någon som bara står och skriker på andra eller sig själv om man slår bort en passning. Utan det är individerna som med sitt spel och sin attityd sätter prägel på ett lag. Som inte accepterar att någon slarvar eller maskar och som offrar sig själv för att göra laget bättre. När jag spelade fanns det många i samma lag. De ser jag inte på samma sätt i dag och det tror jag faktiskt är fotbollens största problem.