Stig ”Vittjärv” Sundqvist (19220719)
Klubbar: Vittjärvs IK*, IFK Norrköping, AS Roma, GIF Sundsvall, Essviks AIF, Svartviks IF, Timrå IK.
11 landskamper, 3 mål (1949-1950).
Starten i Norrbotten
– I Vittjärv är det ett väldigt intresse för kanske mest vintersporter. Vi spelade fotboll på sommaren för att hålla i gång och så började min karriär. Alla fick spela för det fanns inte så många människor i Vittjärv och det var ingen konkurrens precis. I lugn och ro kunde man träna upp saker och ting som kanske var bra längre fram. Jag åkte skidor och hoppade backe men det är en svår sport och jag blev distriktsmästare i kombinerat 1948. Som junior fick jag DM-medaljer och spelade även hockey och bandy med Bodens Bandyklubb. VM hade jag sikte på men hade oturen vid uttagningarna att bryta en skida så den resan blev spolierad. Tidningarna gick i gång och började skriva mycket då vi inte hade så många reserver i Vittjärv. Sedan fick man spela en så kallad recettmatch mot Norrköping. Nalle Halldén (Norrköpings lagledare) hade ringt 1947 och frågat om jag kunde provspela. Vi spelade med SJ mot Norrköpings Järnvägar där jag var vänsterytter där det gick bra för efteråt ville de att jag skulle provspela. Det tog två år innan jag kunde bestämma mig för jag hade ett stabilt jobb och skidåkningen. Jag spelade vänsterytter med Vittjärv i division 2 utan reserver så det var bara att kämpa på.
Tiden i Norrköping
– Jag höll på Norrköping som liten. På tåget dit slog sig Liedholm, Nordahl och Torsten Lindberg ner så jag satt på helspänn. Efter provmatchen skulle jag skriva på direkt, sa de. Jag hade fina lirare runt omkring mig och då blir man bättre själv också. Man fick alltid stöd och aldrig något skäll. Vi fick 50–75 kronor per vunnen match och det var rätt mycket då. I Vittjärv hade vi en sockerdricka i halvtid. Jag var med om att slå Milan med Norrköping – först med 3–2 och sedan i Milano när vi vann med 2–1. Det gick bra för mig och var kul att spela mot Djurgården och AIK.
Landslagsdebuten (2–2 i en träningslandskamp mot Ungern 1949)
– Efter 22 dagar blev jag uttagen till landslaget mot Ungern och jag hamnade på vänsteryttern. Putte Kock sa bara att jag ska skulle lira vänsterytter. Man tittade sig i spegeln och det var en ära. Ungern var kanonbra och Europas bästa lag men vi spelade 2–2. Jag hade en chans efter två minuter men prickade armbågen på målvakten. Sedan kom beskedet att vi skulle spela VM och vi skulle möta Irland. Vi vann med 3–1 där Calle Palmér gjorde alla målen. För mig gick det bra och var inte mycket att orda om.
VM i Brasilien 1950
– Vi åkte dit och lottades mot Italien, Paraguay och Indien – fast de kunde inte komma på något vis. Det tog 36 timmar med flyg till Rio och det var en jättestad. Det var varmt fast det var vinter men svårt med luften. Vi mötte Italien i São Paulo med 70 000 på läktarna och vann med 3–2. Vi spelade 2–2 mot Paraguay som spelade väldigt hårt och vi hade fyra poäng. Vi gick vidare men skulle möta Brasilien som gjorde sin bästa match då. Vi förlorade med 7–1 och efter två–tre mål hade vi inte en chans. Det var 155 000 i publiken och man hörde inte domaren. Sedan mötte vi de blivande världsmästarna från Uruguay och jag gjorde mål efter nio minuter. Vi ledde med 2–0 fast med minuter kvar förlorade vi matchen. Hade vi hållit några minuter till hade vi fått spela om ettan och tvåan. I sista matchen mot Spanien gjorde jag mitt tredje mål och kunde rulla in den efter att ha blivit fri. På flygplatsen hemma ville man prata med mig från Italien och Roma.
Proffstiden i Italien
– En massa killar gick och försvann från svenska landslaget. Det var jättesvårt när man inte kan språket men vi fick samma kontrakt som Gunnar Nordahl med 22 500 dollar för två år. Man fick tänka ibland men det var bara att köra vidare. Snabbheten hade jag mycket nytta av och jag gjorde många mål. Vi hade ett bättre lag i Norrköping jämfört med första åren i Roma. Vi förlorade alla bortamatcher och det var svårt så vi åkte ur men gick upp igen. Språket var svårt men jag hade böcker för att studera. Jag kan väl säga några ord men man tappar några varje år. När vi är ner dit känns man igen och de bjuder på kaffe. Jag kallades "Pagnottella" då Sundqvist var för svårt att säga och det blev bara "sandwich". Pagnottella är italienska för smörgås. Jag skadade mig under tredje året mot Torino och vred sönder korsbandet i ena knät. Sedan kom jag hem och tränade GIF Sundsvall men fick inte spela eftersom jag varit proffs. Vi kvalade men blev utslagna mot Eskilstuna. Sedan fick jag jobb i Jönköping inom skolan då jag utbildat mig till lärare. Sedan tränade jag Jönköpings Södra och gick upp i Allsvenskan.
Sundqvist gick bort 2011 och berättade detta för SR.
Kurt Andersson (19390424)
Klubbar: Spånga IS*, Bällsta IK, AIK, Udinese Calcio, Varese Calcio, Ekerö IK, IK Bele.
1 landskamp (1964).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Jag var sju år när jag försvann därifrån så jag kommer inte ihåg så mycket. Första minnena är väl snö, antar jag (skratt). Mina föräldrar bodde där och farsan körde häst. Det var väl jobb, antar jag, som gjorde att vi flyttade till Stockholm. Jag hade min farmor i Malmberget men farsan hade inte kvar något släkt där då. Fast det blev ingen idrott alls där.
Hur var din landslagsdebut? (1–1 i en VM-kvalmatch mot Västtyskland 1964)
– Det var väl i Tyskland, tror jag. Det var ett tag sedan och är inte lätt att komma ihåg. Kurre Hamrin var med, har jag för mig. Det var väl han jag kommer ihåg för vi var ju klubbkamrater från början. Jag kommer inte ihåg hur det kommer sig att jag var med.
Bästa landslagsminnet?
– Det kanske är den där matchen i såna fall.
Hur var hela landslagskarriären?
– Jag åkte ju till Italien och det var därifrån jag gjorde min landskamp. Jag var ju stängd och man kunde inte spela i landslaget när man varit utomlands. Så då var det lite segt. Det är möjligt att jag gjort fler matcher om jag stannat men det vet man ju inte.
Hur var klubblagskarriären?
– Den var ju okej och jag var fem år i Italien och tyckte väl att det gick ganska bra. Det var väl som hemma ungefär och det hänger på att man måste vinna matcherna. Bollen gick lite snabbare där och det var väl det som var skillnaden. Att bli proffs var bra och man fick lite pengar. I AIK var det okej också och jag spelade även när jag kom tillbaka.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Det fanns många lirare som Kurre Hamrin var ju duktig men det är svårt att räkna upp alla. John Charles i Juventus var bra och det var många italienare också som var duktiga.
Vad gör du nu?
– Efter karriären hade jag egen firma men just nu gör jag inte så mycket utan är pensionär och bor kvar i Stockholm. Till Norrbotten var det längesedan jag var och jag har ju ingen släkt heller. Det var en massa år sedan.
Ulf Lundberg (19551106)
Klubbar: Alterdalens IF*, IFK Luleå, IFK Sundsvall, Djurgårdens IF.
1 landskamp (1979).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Jag växte upp i Holmträsk på en bondgård med fyra kilometer till skola och fotbollsplan. Man höll på med det ena och det andra som hockey och spelade pingis, samtidigt som man hjälpte till på gården. Jag började ganska tidigt med A-laget i Alterdalens IF som lirade i division 5 när jag väl var 13 år. Efter några år gick jag till IFK Luleå där det gick bra och jag utsågs till Norrbottens bästa spelare något år. Jag var väl mellan 18 och 21 då men sedan hörde IFK Sundsvall av sig. Norrbottenstiden var väldigt kul och speciellt i Luleå.
Hur var din landslagsdebut? (1–1 i en EM-kvalmatch mot Luxemburg 1979)
– Det var en EM-kvalmatch efter att det gått ganska bra. Sedan blev jag uttagen under Åby Ericson men jag spelade några ungdomslandskamper innan. Det var ingen jättearena i Luxemburg och det var väldigt inspirerande att dra på sig landslagströjan. Matchen gick väl sådär och blev 1–1. De tog ledningen på straff efter fyra minuter men sedan kvitterade vi. Vi hade ett tryck men fick inte in något mer mål.
Bästa landslagsminnet?
– Just att bli uttagen till en så viktig match som en EM-kvalmatch är stort. Det var väl inga höjdarreaktioner då Luxemburg är ett lag som Sverige ska slå 99 gånger av 100. Det var inte så stort på den tiden som det är nu.
Hur var hela landslagskarriären?
– Det var min enda landskamp men sedan åkte vi 1979 på ett läger till fjärran östern i tre veckor där vi spelade mot Kina, Malaysia, Singapore och Hongkong. Så det var ganska många kända lirare som var med som Torbjörn Nilsson, bröderna Holmgren, Thomas Wernerson och några från Hammarby. Det var en upplevelse att vara med där.
Hur var klubblagskarriären?
– Det byttes förbundskapten där och min bästa tid var väl i IFK Sundsvall. Sedan gick jag till Djurgården och kom till en storstad efter att ha kommit från en liten håla uppe i Piteå till Stockholm. Det var en stor omställning. Det gick väl hyfsat under tiden och jag var väl lagkapten i tre år innan jag drabbades av lite skador. Sedan jobbade man samtidigt och jag började på Polishögskolan. Då jobbade man skift när man lirade så man var inte heltidsproffs som nu. Men jag är ganska nöjd med min karriär och fick lira på stora arenor som Arbetarstadion i Peking med 80 000 kineser på läktaren.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Teddy Sheringham som kom till Djurgården under mina sista år och han var väl 18–19 år då. Bosse Börjesson i Sundsvall och sedan Stefan Rehn tillsammans med Sheringham i Djurgården. Sheringham lirar väl än och slutar nog aldrig. Eftersom jag är stor och lång hade jag svårt med de korta och snabba som Benno Magnusson i Kalmar. Även Billy och Kenta Ohlsson i Hammarby slog några tunnlar på mig.
Vad gör du nu?
– Jag började Polishögskolan 1982 och är fortfarande polis efter 35 år. Jag bor utanför Norrtälje, har tre barn och fru. Jag tränade min frus sons pojklag tidigare men har inte tittat på så mycket livefotboll och det är mycket på tv ändå. Min far och syrra bor kvar utanför Piteå i Svensbyn så vi brukar åka upp någon gång varje år.
Tord Holmgren (19571109)
Klubbar: Hakkas GoIF*, Gällivare SK, IFK Göteborg, Fredrikstad FK.
26 landskamper, 1 mål (1979-1985).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Vi började spela pojklagsfotboll i Hakkas innan vi flyttade till Gällivare. Vi var ett bra gäng som spelade både fotboll och hockey ihop. Vi mötte Kiruna med Hans Särkijärvi och fick storstryk på vintern. Sedan på sommaren spelade vi fotboll men då var det åt andra hållet och vi vann. Jag hann vara med Gällivare i trean ett år utan att vara riktigt ordinarie utan började på bänken. Sedan närmade det sig för oss att flytta till Göteborg när jag kommit med i juniorlandslaget och Tommy i pojklandslaget. Vi hälsade på flera klubbar men såg Göteborg möta Bayern München på Ullevi inför 30 000 åskådare och efter det sa vi att vi ska dit.
Hur var din landslagsdebut? (3–1 i en träningslandskamp mot Malaysia 1979)
– Det var en turné vi var på och den var lite speciell den matchen för det regnade som tusan. Så de tog fram såna här regngudar och det kom någon indian med en skrud för att få det att sluta regna och ödet var väl så att det slutade. Det var en Asienturné det började med.
Bästa landslagsminnet?
– Jag har inget riktigt som var det bästa men det sämsta jag kommer ihåg var när vi mötte Nordirland borta. Laban Arnesson sa att vi skulle spela med en mittfältslibero och tre man i backlinjen. Vi tyckte det var lite konstigt för Nordirland kom mycket på kanterna och jag tror aldrig att jag blivit så mycket bortsnurrad för det fanns en kille på högermittfältet som hette Noel Brotherston. Jag hamnade i ingenmansland och vi förlorade med 0–3. Laban tålde inte riktigt kritik alltid och när journalisterna var på honom så det blev ett jäkla liv. Jag har inget riktigt som är bästa minnet utan det var hela grejen att vara med och se hur det fungerar.
Hur var hela landslagskarriären?
– Jag kom ganska tidigt med i Blåvitt och kom med i landslaget. Jag var aldrig riktigt ordinarie i landslaget och gjorde 26 landskamper men det känns som att jag fick vara en som hoppade in och spelade. Det var ändå roligt att vara med pojkarna och se hur det går till. Man fick vara med och uppleva saker men jag var aldrig riktigt ordinarie. Jag fick göra ett mål på bortaplan mot Bulgarien där jag fick till en bra strut. Sedan var jag nära att få åka med till VM i Argentina men det stod mellan mig och Ronald Åman så jag torskade.
Hur var klubblagskarriären?
– Vi hade tur som hamnade i Blåvitt vid rätt tid jag och Tommy. Det var en underbar resa och som en saga egentligen. Vi flyttade från Gällivare och kom till omklädningsrummet med Ove Kindvall och Björn Nordqvist i slutet på 70-talet. Sedan kom Ralf Edström och Olle Nordin också. Vi blev omhändertagna precis som hemma och det var därför det gick bra. Man hade den där ödmjukheten och det rullade på. Svennis kom med en helt ny taktik och vi nötte på med enformig träning men sedan gjorde vi resultat. Jag spelade till -87 och fick avgöra mot Malmö borta när vi tog SM-guld. Vi ska träffas nu i april med de gamla killarna till en match mot Malmö.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Den bästa jag spelade med var Torbjörn Nilsson. Han var för klen psykiskt för att bli proffs men när han var som bäst var det bara att släppa upp bollen på honom. Den bästa jag mött är nog när vi mötte Arsenal och deras mittfältare Liam Brady. Han var riktigt vass i de två matcherna. -83 mötte vi Roma på Olympiastadion och det fanns en brasilianare som hette Toninho Cerezo. Han var också grym.
Vad gör du nu?
– Jag jobbar som VVS-säljare men var rörläggare då jag flyttade. Så jag har hållit på med VVS hela mitt liv och bor kvar här. Först på Hisingen men sedan köpte vi ett hus i Vallda. Vi är på Kamratgården och tränar ibland och sedan ser jag nästan alla Blåvitts matcher. Plus att jag är bra kompis med Mats Gren och vi har bra kontakt. Mina föräldrar bor kvar i Norrbotten. Tommy bor där och min syster bor i Luleå. Jag är flitig med telefonen och pratar mycket plus att jag har gamla kompisar från fotbollstiden. Varje påsk brukar vi vara uppe för att köra skoter eller åka skidor i Helly Hansen-kläder och det är inte helt fel.
Tommy Holmgren (19590108)
Hakkas GoIF*, Gällivare SK, IFK Göteborg.
26 landskamper (1981-1986).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Jag spelade i Hakkas först och sedan i Gällivare. Men jag flyttade när jag var 18 år och det var inte så många år jag spelade här uppe. Jag spelade nästan fler år när jag kom tillbaka. Jag minns ändå ungdomsåren ganska väl då vi vann rätt mycket med Gällivare. Vi hade bra ungdomslag under de åren som jag kommer ihåg. Det var delade känslor att lämna och jag var kanske inte beredd att flytta när de ringde. Det gick snabbt och efter bara tre månader drog vi iväg. Det enda som var viktigt var att jag fick körkortet som jag fick i januari innan jag kunde flytta. Efter IFK Göteborg kom jag till Gällivare i några år och var tränare i flera år här uppe.
Hur var din landslagsdebut? (1–0 i en träningslandskamp mot Bulgarien 1981)
– Själva debuten kommer jag kanske inte ihåg direkt men jag hade spelat i alla lag under det och jag hade varit med i U21. Men det är klart att det var stort och jag kan inte säga att jag kommer ihåg själva debuten utan det var mest hela konceptet att komma med som var det största. Matchen minns jag nog inte direkt hur det såg ut.
Bästa landslagsminnet?
– Det bästa är väl att komma med och få spela i landslaget. Det är klart det vore kul att ha fått spela i något EM eller VM för det är vad man suktar efter. Att vara med i landslaget och komma till en samling var det stora.
Hur var hela landslagskarriären?
– Jag har inte spelat så många landskamper och var skadad ganska mycket. Jag kommer ihåg många matcher och det är inte det men det var alltid kul att spela med landslaget. Det var lite större än allt det andra. Vi var nära VM 86 med det föll på den sista matchen. Det var inte kul.
Hur var klubblagskarriären?
– Det var en stor tid med många minnen och många roliga segrar. Kanske inte så många förluster med det finns några tråkiga. Fast mest är det nog roligt och det var nog det största för min del. Jämfört med landslaget vann vi större segrar och hade bättre flyt under åren som jag spelade. Min önskan hade ändå varit att spela ett EM eller VM. Fast klubblagskarriären är jag väldigt nöjd med.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Att spela mot kan jag inte säga någon som jag fastnade för men Torbjörn Nilsson var nog den bästa jag spelade med.
Vad gör du nu?
– Jag håller inte på med någon idrott utan bor i Gällivare, jobbar kvar på räddningstjänsten och är mycket i stugan och tar det ganska lugnt. Jag är en hel del i Luleå med barnbarnet också. Min son Dan har spelat med Notviken men bor kvar där.
Stämmer det att Dan smittade Glenn Hysén med vattkoppor innan ni skulle möta Barcelona 1986?
– De säger det (skratt). Om det är sant eller inte vet jag inte. Han var nog alldeles för liten och det har inte pratats om det så mycket.
Gunnar Samuelsson (19580410)
Klubbar: Norrfjärdens IF*, Gammelstads IF, Örgryte IS, GIF Sundsvall.
2 landskamper (1984-1986).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Det började i Norrfjärden och sedan var jag fem år i Gammelstad innan jag drog söderut. Det var en väldigt bra tid i Norrfjärden som är en liten by och man fick spela mycket. Med Gammelstad var vi uppe i tvåan ett år men annars vann vi trean varje år. Jag var i ett bra lag och det var roligt på alla vis. Det var för- och nackdelar att växa upp i en by så jag fick väldigt tidigt börja spela som 12–13 år med juniorlag. Det var att man fick spela och träna mycket.
Hur var din landslagsdebut? (0–1 i en träningslandskamp mot Danmark 1984)
– Fördelen med att komma med i landslaget är att man får komma ut och se sig om i världen. Min första landskamp var mot Danmark på Ullevi där vi bodde på Opalen och jag såg in i ett köksfönster från hotellrummet. Så första landskampen fick jag inte åka ut i världen men i andra fick vi åka till Österrike. Så lite fick jag se. Det jag minns är att jag gjorde ett inhopp och gjorde det ganska hyggligt men vi förlorade.
Bästa landslagsminnet?
– Det är inget specifikt minne så men utan att man var uttagen till landslaget och vara med spelarna som var omkring.
Hur var hela landslagskarriären?
– Jag hade ju inte så lång karriär men avverkade två förbundskaptener på två matcher. Det var Laban (Arnesson) och Olle Nordin som båda var trevliga människor.
Hur var klubblagskarriären?
– Jag gick från Gammelstad till Öis och hamnade i Örgryte där vi vann SM-guld -85. Det var naturligtvis en höjdpunkt. Sedan var vi på väg att flytta hem till Piteå igen och skulle bo två år i Sundsvall. Första året gick hyfsat och vi kom femma som är det bästa ett norrländskt lag kommit i Allsvenskan. Det slutade med att jag nu har bott här i 28 år. Så det blev två långa år (skratt).
Bästa spelare du spelade med och mot?
– Sett resultatmässigt är det väl Tomas Brolin som lyckades bäst, även om han inte var som bäst under 1988–89. Sedan har vi Sören Börjesson, Peter Dahlqvist i Örgryte och Börje Olsson i Gammelstad. Glenn Strömberg och Hysén i landslaget också. Torbjörn Nilsson var ju bra av de man mötte.
Vad gör du nu?
– Jag var tränare i sju säsonger men de senaste åren har jag mest varit involverad i innebandyn då mina barn spelar. Nu jobbar jag inom IT-branschen på Försäkringskassan i Sundsvall. Normalt är man uppe i Norrbotten ett antal gånger varje år. De senaste jularna har vi varit hemma men annars har vi varit där varje jul och varje sommar är vi uppe ett antal veckor.
Sulo Vaattovaara (19620718)
Klubbar: Torshälla-Nyby IS*, Gällivare SK, Hammarby IF, IFK Norrköping, IF Sylvia.
6 landskamper (1988-1990).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Jag var där i ungefär tre år i början på 80-talet. Vi flyttade från Torshälla utanför Eskilstuna till Gällivare när jag skulle fylla 18 på vintern 1979–80. På höstsäsongen -82 flyttade jag till Hammarby. Vi har släkt i Tornedalen på finska sidan i Kolari och den delen. Vi har även släkt i Gällivare/Malmberget och min bror hade flyttat upp några år tidigare så han tipsade GSK att jag spelade fotboll. Jag minns det som en rolig tid och jag trivdes där uppe. Det var lite andra förutsättningar med en längre vinter och vi tränade med snö på planen. Så det var annorlunda mot i Torshälla och spelarna var inte bortskämda på den tiden. Det var ett snäpp högre än där jag spelat tidigare då jag kom från fyran.
Hur var din landslagsdebut? (4–1 i en träningslandskamp mot Östtyskland 1988)
– Den var under en turnering på Kanarieöarna under Olle Nordin. Vi mötte Östtyskland som fanns då i en match Maspalomas. Där vann vi med 4–1 där jag var högerback och det var ganska många nya som var med under den turneringen. Jag minns bara någon kort sekvens av matchen men det gick skapligt ändå och de flesta gick det bra för.
Bästa landslagsminnet?
– Jag spelade inte så många A-landskamper men det roliga var att få spela mot Västtyskland under deras sista match som Västtyskland. Även om vi torskade med 1–3 efter att ha experimenterat med en trebackslinje så var det kul att möta regerande världsmästarna.
Hur var hela landslagskarriären?
– Jag var uttagen mellan mästerskap och var väl aktuell till VM i Italien, inte som de första men som en av komplementspelarna. Olle Nordin valde Janne Eriksson men jag var ändå aktuell. Nu blev det inte så och det var kanske tur för det blev inget positivt VM. Fast det hade varit kul att få uppleva. Sedan var det några landskamper innan Tommy Svensson tog över då Nisse Andersson var interimsförbundskapten när jag var uttagen.
Hur var klubblagskarriären?
– Det började i Torshälla där det gick bra. I alla klubbar jag varit har jag trivts bra. Från Gällivare till Hammarby, Norrköping och Sandviken. Vi hade en bra period i Norrköping från 1988–94 i cuperna och vann SM. Det hade varit kul med ett till guld men vi kom tvåa.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Tomas Brolin var ju skaplig och fick en bra start med oss i Norrköping. Sedan blev han bättre och bättre. Jevgenij Kuznetsov var en fin spelare också. Bästa motståndaren var väl Västtyskland för där var alla jäkligt bra. Romario var ju skaplig och han mötte vi med OS-laget 1988.
Vad gör du nu?
– Jag har inget fotbollsjobb och IFK var min sista tid i elitförening där jag var 2010. Sedan hjälpte jag till med Mjölby kring ett pojklag där jag kände en förälder. Jag bor i Norrköping och jobbar på Försäkringskassan där jag jobbat ett tag. Jag träffade min fru som är från Malmberget och det är stark anknytning. Så vi är dit ungefär en gång per år.
Fredric Lundqvist (19760803)
Klubbar: Gammelstads IF*, Lira BK, IFK Luleå, GIF Sundsvall, Viking FK.
5 landskamper (2003-2005).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Jag minns det som en bra tid med ett bra gäng. Jag hann med att spela med Vladimir Galaiba, Mats Olausson, Magnus Samuelsson och många duktiga spelare av hög klass. Samtidigt var det ledare av hög klass.
Hur var din landslagsdebut? (1–1 i en träningslandskamp mot Nordkorea 2003)
– Det var i Kings Cup i Thailand dit man åker med mer eller mindre bara allsvenska spelare. Det var bra spelare och vi mötte väl inga stornationer men landslagsledningen var samma med Lagerbäck och Söderberg plus hela det medicinska teamet. Jag spelade mittback och man frågade mig om jag kunde tänka mig det. Det var jag och Pelle Nilsson, vill jag minnas. Vi kände varandra från Giffarna.
Bästa landslagsminnet?
– Det var nog när man fick vara med i en full trupp när det var Zlatan, Ljungberg, Mjällby, Patrik Andersson och hela gänget. Man kan tänka tillbaka hur pass duktiga de var och där fick jag vara med ett par gånger. Även om jag inte spelade så många matcher låg man på veckoläger inför en kvalmatch med fantastiska spelare.
Hur var hela landslagskarriären?
– Problemet var i slutet när min skada kom efter flytten till Norge. Då hoppades jag kunna ta nästa steg och bli ännu bättre men hälskadan satte stopp för karriären. Man förtjänar alltid sin plats men skadan satte stopp och det kunde ha blivit några svängar till. Det var EM 2004 och så bra som det gick då i Allsvenskan har det nog aldrig gått. Om jag var nära kan inte jag svara på men personligen kändes det bra med Giffarna.
Hur var klubblagskarriären?
– Jag tog alltid beslutet att vara där det kändes bäst och hade läge att lämna Sundsvall för Djurgården och Malmö. Kontraktet med Djurgården var klart men det var väl magkänslan som gjorde att jag inte flyttade. I efterhand kan man säga att jag missade ett SM-guld och kanske något cupguld men just då kändes det inte rätt. Sedan blev det Stavanger som lockade med Roy Hodgson som tränare när skadan kom in. Där blev det inte så många matcher fast Viking är en storklubb i Norge.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Du kan bara välja valfritt från landslagstruppen med Zlatan. Det är klart att det var en yngre Zlatan jämfört med i dag men Fredrik Ljungberg var i högform och en fantastisk spelare. Mot är också svårt men de fanns alltid spelare i Allsvenskan som Niklas Skoog som var en jobbig jäkel att möta. Marcus Allbäck var duktig och Afonso Alves också innan de blev proffs.
Vad gör du nu?
– Till vardags jobbar jag som brandman och är även tränare för IFK Luleås pojkar -07 där sonen spelar.