Läs mer: Barskrapad och dömd att utvisas.
20 maj 2016.
Jag är frusen efter att ha klätt mig för lite.
Kaffet tog i halvtid när majoriteten av de 310 åskådarna ville förse sig.
IFK Kalix har nyss slagit Notviken i division 3 med 1–0 hemma på Furuvallen n är materialaren Freddy Kwizera vandrar bland de sista över planen med lagets vattenflaskor.
I september 2015 fick han en ny hjärtklaff inopererad.
Månaden innan var Kalixanfallaren en hårsmån från att dö av hjärtstillestånd.
Lars Juntti och lagets spanjor, Jaime Miguel Mayol Cirer, hjälptes åt med hjärt- och lungräddning och räddade förmodligen livet på honom innan ambulansen anlände.
Nu står vi i köket till klubblokalen.
Mörkret har sänkt sig över planen och bara ett par av ledarna är kvar eftersom att jag och fotograf Petra Isaksson jobbar på deras kontor med att färdigställa matchreferat och bilder.
Jag tar en paus i skrivandet och får en pratstund med Kwizera som har en väldigt ödmjuk och lågmäld framtoning.
Han är glad att kunna vara med kring laget, men kroppsspråket talar om en ledsen ung man som aldrig mer får spela fotboll på klubbnivå. Läkarna har avrått honom på grund av hjärtat.
Integration har övergått till "nya" ordet inkludering.
Milad Mohammdi har knockat Sveriges retoriker:
"Antingen skulle jag ta livet av mig själv, eller bli en fantastisk människa. Jag valde det senare, och mer än så. Med min galenskap var mitt beslut att bli den mest fantastiska personen i hela världen".
Och det är just Mohammadi som står bakom inkludering så vitt jag vet. Han föreläste på Clarion Hotel innan Idrottsgalan den 14 maj där temat var mångfald. Jag lyfter på huvudet och kikar runt i vår öppna arbetsmiljö på Norrbottens-Kuriren.
Jag ser ingen reporter som skulle kunna åka ut på ett jobb där det krävs kunskaper i arabiska eller persiska.
Den 2 oktober 2007 klev jag in på Kuriren för mitt första arbetspass på tidningen. Samma år kom Kwizera till Sverige, som 15-åring från Burundi. Fyra år tidigare stormade rebellerna hans by Kabezi och tog livet av hans föräldrar Nduwayo Pierre och Ndayishimiye Mediatrice Kwizera. De tre första åren gick Freddy Kwizera i skola i Övertorneå, lärde sig språket och spelade i det lokala fotbollslaget. Men sedan han fyllde 18 år har det varit stopp. Eftersom att hans är papperslös och inte fått uppehållstillstånd får han varken studera eller jobba. 2011 kom beskedet att polisen skulle hämta honom. Freddys kompis Muhammed flydde efter beslutet. Men själv blev han kvar och väntade.
Och väntade.
Nu har Freddy Kwizera fått avslag igen. Dessutom slutar hans matkort att gälla från den 1 juni. Han har hittills fått en summa på 1 400 kronor att röra sig med som ska räcka till hjärtmediciner och mat. Sedan han flyttade till Kalix har klubben, spelare och ledare hjälpt honom med en lägenhet.
Jag var själv ingen vidare talang i fotboll, men avslutade min karriär som junior i Lira BK för 20 år sedan. I torsdags var jag tillbaka på Porsö IP. Med mig hade jag Manuel, som kommit till Sverige via Portugal och varit i Sverige ett år. Han spelar i vårt korplag i fotboll och jag pratade med Liratränaren Jesper Sandberg om han fick testa träna med hans division 4-lag. Manuel var överlycklig när han sprang ut på konstgräset. Inspirerad av Marie-Louise Dahlberg i Boden United var det en enkel sak för mig att göra. Och jag vet hur idrotten inkluderar, hjälper med språket och föder en gemenskap. Omgående fick han nya kompisar och gör nästa träning i dag.
Solen lyser och vi norrbottningarna skulle nog kalla det för försommarvärme. Det är fredag när jag skriver det här och i kväll fylls förmodligen färjan med festglada arbetare, som vill avsluta veckan med något trevligt. Efter nio år i Sverige får Freddy Kwizera varken studera eller jobba. Migrationsverket i Boden har plockat av honom matkortet och nu väntar han bara på att någon ska knacka på dörren.
Jag hade kallat dörrknackaren för "Döden".