70 procent av befintliga spelare i IFK Luleås trupp kräver att huvudtränaren Tomas Eriksson ska få sparken. Men inte nog med det, spelarna vill också att sportchefen Daniel Kalén lämnar sin tjänst i föreningen.
Det är alltså framförallt tre punkter som spelartruppen bygger sitt argument på i det fem sidor långa dokumentet som de lämnat till styrelsen. Jag kan köpa ett av dem, men de andra två argumenten köper jag inte.
Vi säger välkommen till ankdammen IFK Luleå.
Visst, behandlingen av anfallaren Karl Åberg och målvakten Gustav Stålnacke har inte varit optimal. Så är det.
Men.
Till syvende och sist så handlar det om att ställa ett så bra lag som möjligt på planen för att vinna fotbollsmatcher. Målsättningen var att hålla sig kvar i norrettan. Målsättningen var inte att hålla alla spelare nöjda och belåtna.
Och så här är det också. Hade Karl Åberg och Gustav Stålnacke varit nog bra så hade de fått spela. Punkt.
Det är ju vackert, gulligt och fint att spelartruppen försvarar de två yngre förmågorna, absolut. Men att ha det som orsaker till att sparka huvudtränare och sportchef är i min värld obegripligt.
Det kommer alltid finnas, och ska finnas, missnöjda spelare i ett lag som siktar uppåt. Konkurrenssituationen ska vara knivskarp. Hur än objektiv en tränare försöker vara så finns det alltid kelgrisar och spelare som hamnar i frysboxen i en spelartrupp.
Att spelare hamnar i kläm och utanför startelvan är ingen konstigt. Det sker på alla nivåer och är en del av fotbollen. Elitidrott är en hård på gränsen till brutal verksamhet där det gäller att leverera. Gör man inte det så får man som spelare endera knyta näven och se till att visa att man ska ha en startplats eller helt enkelt göra en omstart i en annan föreningen.
Det är tyvärr inte en social umgängesklubb att spela fotboll på hög nivå. Det handlar om att vinna matcher.
Att nuvarande spelartrupp vill sparka Tomas Eriksson på grund att behandlingen av herrar Åberg och Stålnacke får mig att häpna. Så pass mycket att jag tror att något annat ligger bakom missnöjet.
Den tredje punkten, där spelarna anser att tränare och sportchef saknar det fotbollsmässiga ledarskap som krävs för att leda IFK Luleå, kan jag däremot förstå. Men det jag också visste var att den dag Jörgen Eriksson blev klar som ny ordförande i IFK Luleå så skulle han lägga sig i det sportsliga. Det är så han fungerar.
Att Jörgen Eriksson hjälpte laget när det krisade som värst var ingen överraskning. Att det gav en positiv effekt var heller ingen överraskning. Jörgen Eriksson är en man med extremt hög kravbild på sin omgivning.
Han klev in i IFK Luleå med målsättningen att laget ska spela i superettan inom fem år. För att göra det krävs det obekväma beslut och extremt höga krav på spelarna. Krav de inte är vana med. Krav inte Tomas Eriksson är van att ställa på sina spelare för Jörgens Erikssons ledarstil är från en svunnen tid.
Vi ska komma ihåg att IFK Luleå inte erbjöd André Bylund fortsatt förtroende som huvudtränare efter förra säsongen. Trots serieseger och avancemang upp till ettan. Nu vill spelartruppen göra sig av med Tomas Eriksson, som nådde målsättningen att hålla sig kvar i ettan.
Hur mycket makt ska en spelartrupp ha egentligen? Ska spelarnas makt vara större än föreningen?