Redan i Arnes bil cup tog säsongen slut för Finnholms del. I finalen mot Bodö stod Notvikens anfallare med ryggen mot mål och skulle bara ta ned en passning och spela tillbaka bollen till mittfältet. Hon hade en spelare i ryggen som hon höll koll på. Men så kom det en annan spelare som dundrade in i bakhuvudet.
– Fan vad yr jag blev. Jag fortsatte att spela, men när jag kom hem mådde jag svinilla och hade huvudvärk. Men jag hade mest ont i ryggen och det var den jag skulle kolla hos sjukgymnasten. Men han sa att den var bra. Sedan kollade vi symptom för hjärnskakning och det var det ju.
Lina Finnholms smeknamn är "Stålkvinnan". Men inte ens en stålkvinna kan ta stå emot sådana smällar mot huvudet. Det hade hon redan fått uppleva.
När hon spelade med Sunnanå drabbades hon av en kraftig hjärnskakning. Det här hände sommaren 2016 och då tog det fem månader att bli återställd.
Efter kollisionen i Arnes bil cup blev hennes vardag förändrad – igen.
– Jag tänkte att det inte skulle få gå så lång tid igen, men det blev en hel säsong, säger 27-åringen från Kiruna.
Hur mådde du?
– Jag kunde inte jobba något första veckorna, det gick inte alls. Man kan inte se på TV i början för det går för fort och blir för många nya intryck. Jag orkade inte riktigt hänga med i samtal heller. Men samtidigt var det ju svårt att bara ligga hemma och vila hela dagarna när man är van att träna mycket. Så det var väldigt påfrestande.
Hur såg en dag ut, då?
– Jag vaknade, käkade frukost – och sedan tog jag det väldigt lugnt. Jag kunde ha på någon podcast för att ha något att lyssna på i alla fall. Men jag fick ta något avsnitt som jag redan hade lyssnat på, så jag inte behövde anstränga mig och höra vad de sa. Nog kunde jag gå ut också efter ett tag. Jag följde med på stan och träffade folk. Med tiden var jag ju tvungen att testa hur mycket jag orkade med och så kände jag på kvällen eller dagen efter hur det gick: Det var då huvudvärken kom om jag hade gjort för mycket under dagen.
Lina Finnholm tänkte hela tiden: Nästa vecka kanske. Eller veckan därpå. Men snart skulle comebacken i alla fall ske. Och hon testade.
– I slutet på maj försökte jag första gången när jag trodde att allt var bra. Jag hade förhoppningar om att det skulle gå. Och alla andra trodde att det gick bra, det är ju svårt att se på mig att jag har en hjärnskakning. Men när vi började träna och jag började i en passningsövning med många spelare runtomkring mig blev jag väldigt yr. Så det gick inte.
Blev du rädd?
– Jag har aldrig känt mig rädd för att återvända till fotbollen. Men där blev jag ändå rädd för att det här ska skapa men för hela livet. Så hade jag aldrig tänkt förut, säger Finnholm som gjorde ytterligare ett försök en månad senare.
– Andra gången jag testade så tänkte jag: Jag har ju ett liv utanför fotbollen också. Jag är inte van vid att ha huvudvärk och att ha det varje dag var jättejobbigt, så jag började tänka på att det viktigaste är att ha ett fungerande liv. Så när det inte gick att göra comeback den gången heller var det mycket jobbigare, då försvann hoppet om en comeback litegrann.
Då ställde Lina Finnholm om siktet. Hon tänkte på en framtid utan fotboll och tog det lugnare både i kropp och knopp. Hon gick hos en fysioterapeut och den enda träningen hon utförde var på gymmet. Då hände något. Med tiden lättade huvudvärken, sömnen blev bättre och när löven började falla från träden hade Lina Finnholm hittat tillbaka till sig själv.
Det var först då hon insåg hur dåligt hon egentligen hade mått. Dels hemma i vardagen. Dels av att hålla sig borta från fotbollen. Under hela resans gång höll hon sig borta från Tunavallen.
– Jag hade tryckt undan mina känslor. Jag höll mig borta från laget, för det var för svårt för mig att se dem spela när jag själv inte kunde göra det. Jag vet att alla vill mig väl när de frågar hur jag mår, men det är jobbigt att få den frågan när man inte ens själv vet.
I vinter har Finnholm tränat fotboll igen. Är det värt det?
– Jag har tänkt på det, om jag skulle få en ny hjärnskakning. Men mina hjärnskakningar har ändå kommit av ren otur. Det är inte så att jag har gått in dumt i någon duell. Om jag spelar fotboll går jag inte runt och är rädd för att få en ny hjärnskakning.