Det var sommaren 2013. Afnan Khabiri lämnade förorten i Stockholm för att åka norrut, långt norrut. Ett par av hans kompisar fanns i Jokkmokk och det var dit resan gick. Besöket skulle bli kort, men det visade sig att den här resan blev en början på någonting helt annat än vad den då 20-årige Afnan då någonsin kunnat drömma om.
– Jag visste inte så mycket om Jokkmokk. Nästan ingenting. Men det kändes direkt att det var ett speciellt ställe. Vackert, fridfullt. Men att jag skulle bli kvar så här länge det kunde jag aldrig tro.
Afnan berättar att han hängde med sina kompisar, hängde lite till och under dagarna som gick så fick han möjlighet att träffa fler och fler i det lokala nätverket kring de ensamkommande flyktingpojkar som fanns på orten. De som skulle bli fler. Jokkmokk väntade, precis som resten av Sverige, på den stora ström av unga flyktingar som skulle anlända allt eftersom.
– Jag träffade Christel Falk som var chef för boendena. Hon funderade om jag ville börja jobba där. Jag var tveksam men hon visade så tydligt att hon trodde på mig så jag valde att stanna. Hon är en av de personer jag har mest att tacka för min fantastiska tid i Jokkmokk.
Afnan, eller Affe som det väldigt snabbt blev i folkmun i Jokkmokk, visade snabbt en hög ambition och vilja att göra någonting extra för de många gånger traumatiska pojköden som han mötte i sitt nya jobb. Fotbollen föll sig naturligt eftersom han själv hade en bakgrund som hyfsat framgångsrik junior, innan motivationen falnade av.
Nu fanns dock motivationen att göra någonting bra i Jokkmokk.
– Det var många av pojkarna som nästan direkt började prata om fotboll, ett stort intresse. Så jag samlade ihop de som ville och så körde vi lite träning. Det fanns många som vill träna mer seriöst också efter en tid så då blev det ett lag i femman.
Framgången kom snabbt och kanske lite oväntat. Redan första säsongen i seriespel blev det serieseger och uppflyttning till fyran. Affe hade ett lag med åtta olika nationaliteter som han med varm hand ledde till framgång. Som fortsatte.
– Vi tyckte att vi skulle hålla igång lite mer under vintern också. Futsal var på tapeten så vi anmälde oss mest på kul. Att vi sedan skulle spela kval till högsta serien mot Djurgården fanns inte på kartan. Det hade varit en helt overklig tanke, fortsätter Affe som under våren 2017 fick se den overkliga tanken bli till verklig verklighet. Futsal-Sverige pratade plötsligt Jokkmokk, hallen fylldes till bredden, media hängde på och mitt i detta stod Afnan Khabiri och försökte hålla nerverna i styr.
– Jag ska erkänna med en gång att jag hade varit med om en hel del i min fotbollskarriär tidigare. Bland annat en final i Stockholm Soccer Cup, som är en jätteturnering, men kvalmatchen i Jokkmokks sporthall mot Djurgården slår allt. Det är ett minne för livet och vad som än händer kommer den stunden att finnas närmast mitt hjärta livet ut.
Affe har själv svårt att sätta ord på hur mycket tiden i Jokkmokk verkligen har betytt för honom men det är tveklöst så att det är en tid som format honom som människa. En tid som kommer att ta honom till nya platser, som öppnat för nya möjligheter och som han är otroligt tacksam över. På hans Facebook finns ett ”avskedsbrev” där han innerligt tackar alla och ger en känslosam hyllning till det lilla samhället – med de största av hjärtan.
– Att vara så välkommen, överallt. Dörrarna stor alltid öppna, kaffet på bordet. Helt fantastiskt. Christel har jag nämnt, Therese Rydström med hela sin familj, styrelsen i JSK, Fredrik och Erika, det finns så många, många fler som peppat på, inte minst utanför planen. Pojkarna är mina bröder för livet, jag kommer att sakna det och alla oerhört mycket. Bråket med domaren i somras var hemskt men också en stor lärdom. Jag skäms men försöker ta det som en erfarenhet.
Fyra-fem månader av funderingar har till slut formats till ett beslut. Flera av landets största fotbollsföreningar har hört av sig och möjligheten att jobba med fotboll och ungdomsutveckling på heltid och samtidigt komma närmare sin familj i Stockholm blev, till sist, avgörande.
– Det är ju en dröm. Min livsdröm, att få jobba med unga spelare i utveckling på heltid. Nu får jag chansen men utan Jokkmokk hade den aldrig kommit. Så enkelt är det.
Vad har du för känslor nu?– Det har nog inte riktigt sjunkit in ännu att jag lämnar om en vecka. Men det är känslosamt. Mycket tråkigt, men spännande också.
När kommer du tillbaka igen?– Till jul. Jag kommer att fira jul i Jokkmokk i resten av mitt liv om jag får…
Tiden i Jokkmokk gav erfarenhet, styrka och mod att kunna gå vidare. Integrationsarbetet gav Kompassrosen utdelad av HM konung Carl XVI Gustafs hand, ett kvalpel och en serieseger – men så oändligt mycket mer än så.
Så här skriver Afnan i sitt brev:
”När jag lämnade Stockholm för Jokkmokk var jag inte på något uppdrag. Jag var bara en pojke från södra Stockholm som aldrig haft ett riktigt jobb eller ett eget ställe. Jag var ung och oerfaren. Nu åker jag tillbaka och jag har ett uppdrag. Jag ska göra allt för att bli en god förebild och för att hjälpa Stockholms ungdomar, inte minst de i förorten. Jag är redo för utmaningen. Tack alla i Jokkmokk, ni gjorde detta möjligt”!