De svenska spelarna var otröstliga efter strafförlusten. Och kanske kändes det lite extra bittert för bland annat Hedvig Lindahl, som nu av allt att döma gjort sitt sista mästerskap.
Nästa OS är tre år bort och dessförinnan är det både ett EM och ett VM. Men:
– Det är fotboll. Vi älskar det och vi hatar det, säger hon.
– Jag hatar väl att jag är gammal. Det blir ingen mer chans för mig, men det är så det är. Jag trodde, jag hade intalade mig att jag skulle få bli en guldmedaljör, men…
"Blir äldre"
I sin 177:e landskamp räddade Hedvig Lindahl två straffar och var nära, så nära på den sista och avgörande.
Julia Grosso sköt hårt mot vänstra stolpen. Lindahl touchade bollen – men kunde inte hindra den från att gå mål.
I stället blev det Kanadas kväll. Och så många fler än 177 matcher i det blågula matchstället blir det nog inte.
– Min kropp blir äldre och målvakterna är tio år yngre som vill in och konkurrera. Jag har en sjuåring hemma som tycker att det är jobbigt att jag åker och jag vill vara en närvarande mamma. Så just nu vill jag nog inte mer, så det var ju skit att det inte blev guld, säger Hedvig Lindahl.
"Dubbla känslor"
Känslorna har funnits där ett tag och hur OS-finalen slutade har inte påverkat.
– Jag har tyckt att det varit jobbigt ett tag. Men barnen kanske skickar ut mig till slut, så då får jag kanske ringa och be Peter att ta med mig igen, säger hon.
– Jag har inte sagt att jag spelat min sista landskamp, men jag tror inte att det blir fler mästerskap, som det känns.
När landslagskarriären är slut kan Hedvig Lindahl blicka tillbaka på två OS-silver, två VM-brons och ett VM-silver. Men det är en rätt klen tröst efter ett så bittert slut.
– Jag har ingen aning hur jag ska känna. Troligen gräma mig. Men ändå stolt någonstans, man kan ju ha dubbla känslor, säger hon.
– Men jag fick ju aldrig vinna.