Christoffer Bernspång är hemma i lägenheten i Luleå igen efter det omtumlande dygnet i Bryssel med landslaget.
Hemma i Luleå tar Christoffer Bernspång ett djupt andetag och försöker sätta ord på det tragiska som hänt.
– Det ska inte behöva vara på det här sättet. Oavsett om det är i Belgien, i Sverige eller någon annanstans i världen. Det här ska inte vara en del av ett samhälle någonstans och ingenting som vi ska acceptera eller vänja oss vid.
Med mindre än två timmar kvar till avspark på King Baudouin Stadium sköts två svenskar till döds och en tredje skadades svårt i terrorattentatet i Bryssel.
Matchen avbröts i paus.
Christoffer Bernspång, som följde den första halvleken från läktarplats i sin roll som analytiker, var på väg ner till omklädningsrummet i halvtid för att komma med råd till förbundskapten Janne Andersson och övriga ledarstaben.
Istället fick han informationen om dödsskjutningarna.
– Jag vet inte riktigt om jag kan beskriva det. Det kändes så overkligt så man kunde inte ta in det. Det var svårt att greppa allt, men känslan var att det ganska omedelbart stod klart att det inte skulle bli någon mer fotboll, säger Bernspång.
Fanns det någon rädsla att det skulle kunna smälla inne på arenan?
– Jag upplevde inte att den rädslan fanns i och med att belgiska myndigheter sa att de såg arenan som en av de säkraste platserna i Bryssel. Det var ett besked som kom tidigt och tydligt, säger han och fortsätter:
– Men sedan kan man ju aldrig veta till hundra procent.
Inifrån katakomberna började dock tankarna att snurra.
– Jag funderade på vilka konsekvenser det skulle bli om det skulle hända något ute på läktaren, så tankarna gick till våra supportrar som var kvar där ute.
Den svenska publiken hölls kvar på läktaren ur ett säkerhetsperspektiv långt in på småtimmarna.
– Vid halv ett var vi in på arenan när de hade börjat plocka ner de svenska supportrarna från läktaren till ett utrymme inne i arenan. Där och då var vi lika ovetande som supportrarna men som jag har förstått det fick de ett bra bemötande från de belgiska myndigheterna och bra hjälp att på ett säkert sätt ta sig till sina respektive hotell, säger han.
När väl de svenska supportrarna hade kommit till sina hotell fanns det även belgisk polisbevakning på samtliga respektive hotell.
Oroliga svenska supportrar fick stanna kvar på läktaren fram till småtimmarna innan de lotsades till respektive hotell.
Vid 02.00 fick det svenska landslaget med ledare klartecken att lämna arenan. Men det blev inte en transport till hotellet.
– Vi åkte raka vägen till flygplatsen. Det var otroligt många motorcykelpoliser som eskorterade oss. Varenda väg var avspärrad och det var som att åka igenom en spökstad. Man såg knappt någonting som rörde sig förutom poliser, säger Bernspång.
Hur gick snacket i bussen?
– Det var inte så mycket snack. Det var tyst och samlat.
Då det fanns en eventuell hotbild mot svenskar lämnade den belgiska polisen ingenting åt slumpen.
– De eskorterade oss hela vägen ut till landningsbanan. Det var bara kliva ur bussen och på planet och sedan iväg, det var inte frågan om att passera någon säkerhetskontroll.
Hur skönt var det att lämna belgisk mark?
– Vi hade ju inte utsatts för någon hotfull situation eller känt obehag på så sätt. Men det är fortfarande svårt att ta in att det som hänt är på riktigt. Jag har nog inte fattat det riktigt ännu, säger han.
Men en sak har han dock hunnit fundera på.
– Det jag har tänkt mest på är de anhöriga till de som drabbats direkt av dådet. Att vi inte spelade färdigt en fotbollsmatch var ju bara en bieffekt av någonting som är alldeles förskräckligt och förfärligt.
Att attentaten var riktat mot just svenska medborgare, som var på plats för att stötta landslaget på plats i Bryssel med svenska matchtröjor på sig, smärtar så klart Bernspång extra mycket.
– På det sättet känner man ju en väldig tillhörighet till dem som drabbades och givetvis väcker det många tankar om "om" och "men" och så vidare. Det har farit runt i huvudet många sådana varianter.
Vid 05.45 landade det svenska landslaget på Arlanda och där stod de alla utan sina personliga tillhörigheter. Några timmar senare var han hemma i Luleå där sambon väntade.
– Jag landade 09.35 i Luleå och jag är fortfarande omskakad. Jag har väl bara sovit en timme i natt och nu har jag försökt vila här på soffan, säger han.
Under tiden vi är på plats hemma hos Bernspång ringer telefonen. Ytterligare en orolig anhörig hör av sig.
Telefonen går varm hos Christoffer Bernspång där anhöriga vill kolla läget med honom dagen efter terrorattentatet i Bryssel.
Men Christoffer Bernspång är okej.
– Min uppfattning är att de olika organisationerna på plats med den belgiska polisen, det Svenska Fotbollförbundet och det Belgiska Fotbollförbundet, Uefa och myndigheter i Belgien har visat en respekt sinsemellan, en stor förståelse och en bra dialog. Jag är så klart glad och imponerad över att de kunde få fram ett flygplan mitt i natten så att vi kunde ta oss hem.
– Jag känner en stor tacksamhet för den beslutsamma hanteringen och att de resurserna fanns för att verkställa det.