Jag var på plats när Boden förlorade premiären mot Ånge. Det var ingen rolig tillställning. Bodens BK var – tråkigt – för att inte säga dåligt.
Nu har BBK fyra raka segrar, fem raka utan förlust. Hur kommer det sig?
Till att börja med ska jag nämna en sak. Ingen av segrarna har varit imponerande. De har varit vad man kan kräva av ett storvärvande lag.
Men visst ser jag en stor skillnad på detta Boden och det som förlorade mot Ånge. Stor skillnad.
För det första så syns nu någon typ av spelidé. Boden spelar snabbt anfallsspel. Bollen kommer upp på offensiv planhalva blixtsnabbt och sen försöker man skapa något utifrån det. Som Egil Drillo Olsen länge har förordat – det är när bollen går i djupled man skapar chanser. Jag kan inte göra annat än att hålla med.
För det andra. Och förmodligen den största skillnaden. Nu har BBK en spelare att luta sig mot.
William Eyang har ett självförtroende som det slår gnistor om. Må så vara att yttern inte är den mest briljanta teknikern i historien. Må så vara att han inte har den bästa speluppfattningen. Men fasen, låt grabben köra sitt race. För när han kör, då kör han verkligen. Och då går det undan. Eyang är utan tvekan det största hotet framåt med sin vilja att ta bollen mot mål.
Men det här är ingen "i år är BBK:s år"-krönika. Nej.
Det krävs fortfarande en stabilare centrallinje för att det här ska skjuta i höjden.
Bergnäset har ändå desto mer att fundera över.
Seriens sämsta defensiv slog till igen. Onödiga bolltapp och fullkomligt bedrövligt markeringsspel. Man kan ju börja med att få ordning på en av sakerna.