Mot Göteborg fick Piteå IF erfara hur mycket en skada kan svida.
Även om de bara har en skadad och det absolut inte kan pratas om någon skadekris, så var Emilia Appelqvists frånvaro på mittfältet för stor för laget.
Piteå fick inte alls grepp om Göteborg på mittfältet. De var ständigt efter och det nyligen komponerade mitt-mittfältet med Josefin Johansson och Elin Bergkvist blev utspelat.
De är inga syndabockar, det är inte deras fel att de förlorade - men hela balansen i det så välbalanserade Piteå ruckades.
Jag förstår tanken med att ha Elin Bergkvist centralt. Hon är väldigt stark defensivt. Men tempot på mittplanen blev för mycket för dem att hantera. Då ställdes Piteås försvarslinje på hårda prov och tvingades till misstag.
Nej, det hade behövts någon som bröt Göteborgs anfall tidigare och kunde sätta fart på Piteås offensiv som inte skapade så mycket.
Det hade behövts en Emilia Appelqvist. Hon är precis allt det som jag skrev här innan.
Det är den största missräkningen. Sen är det en hel radda prestationer som gjorde att Piteå inte vann mot Göteborg. För med bättre skärpa på June Pedersens bollar från fasta situationer hade de vunnit matchen. Med ett mer tempostarkt anfallsspel där fler spelare följt med i de nu allt för korta anfallen hade de nog också vunnit matchen. För Göteborg avskräcker inte alls. De gjorde absolut ingen supermatch.
Piteå har visat att de numera slår lag som Göteborg, särskilt hemma på LF Arena. Det är inte längre någon skräll, för de är ett lag som slåss om placeringar på den övre halvan.
Men hur mycket de än snackas om den breda truppen så är det ett faktum att Piteås har vissa kuggar du inte kan ta bort. Faith Ikidi är en, för att ta ett exempel. Emilia Appelqvist är en annan – för när hon spelar är deras mittfält flera nivåer bättre.