Det har varit en säsong där allt – precis allt – gått emot IFK Luleå. Skador, ekonomi, nya ordföranden hade knappt hunnit sparka sportchefen för att rädda finanserna innan klubben kände sig tvungen att byta huvudtränare för det krisande a-laget. Ut med Fredrik Waara, som tog IFK Luleå till ettan. In med Per Jensen – som blev utbränd sist han försökte ta laget till den här nivån.
Det var länge sedan.
Här och nu är frågan om han kan hålla laget kvar.
Klart är att det inte är någon enkel uppgift. IFK Luleå ligger sist i serien – och i den första matchen efter uppehållet, efter tränarbytet, väntade tabelltvåan Umeå. Jensen hade ändrat lagets grunduppställning till 4-1-4-1 och fick sina spelare att se lite mer aktivt aggressiva ut. Skador och avstängningar härjar fortfarande i truppen, ytterbacken Martin Oskarsson spelade mittback och ytterspringaren Jesper Medén fick agera mittfältsankare för första gången någonsin. Det såg lite otajmat ut, positionsspelet var långt ifrån perfekt första kvarten – men de växte in i det.
De klarade det. Defensiven fungerade faktiskt mot ett av seriens bästa offensiva lag. Det var framför allt en period, i andra halvlek, när gästerna hade bollen i vad som kändes som en kvart – men inte lyckades skapa en enda målchans.
Trots alla konstiga lösningar.
Framåt? Det var bättre än på väldigt, väldigt länge.
Vi vet hur Waara ville spela sin fotboll, eller i alla fall hur den fotboll som Waaras lag spelade såg ut, det var kontrollerat och i sina sämsta stunder nästan sövande. Nu? betydligt rakare, betydligt giftigare, betydligt bättre attacker.
Kanske kan vi döpa det till reptilfotboll, upprepade blixtsnabba hugg som sårade motståndarna svårt. Jag vet inte hur många gånger lagets mittfältare vann bollar i Umeås uppbyggnadsspel och skapade kontringar – enligt Jensens statistik var det sju gånger bara under första halvlek – men jag vet att fanns ett mod, ett attackpsyke, just i de där spelvändningarna som jag saknat rätt länge. Dessutom skar James Burgins inläggsfötter stora hål i Umeås straffområde och William Olausson borde nästan ha skallat in två av hans hörnor. Medan IFK:s båda mål kom tack vare hårt jobb och omställningar fick Umeå sina i present av en sällsynt misstagsbenägen Vladimir Sudar, men vi ska inte lura någon och påstå att gästerna saknade chanser. Det hade faktiskt kunnat sluta betydligt värre än så här – men det gjorde inte det.
Äntligen fick IFK Luleå med sig något litet att bygga en framtidstro på.
Det hade varit oerhört enkelt att räkna ut IFK Luleå, men jag är inte mycket för enkla lösningar. Med det här spelet, mot sämre motstånd än Umeå, kommer laget att börja vinna. Per Jensen avskyr att prata om hedersamma förluster, han tycker inte att laget har råd med såna och vill inte veta av dem, men sanningen är ju att den här poängen var en ren bonus.
Däremot kan de kommande tre matcherna avgöra väldigt mycket.
I nästa match väntar Nyköping, tre poäng före IFK. Sedan väntar Assyriska, sju poäng före och till sist Enskede, en poäng före.
Det är inte mot Umeå som IFK Luleå ska vinna – det är mot just de lagen, bottenkonkurrenterna.
Det här spelet skapar hopp.
Det har inte klubben haft särskilt mycket av den här säsongen.
IFK har fortfarande chansen – nu gäller det bara att utnyttja den.