Doris Uusitalo
Klubbar: JarKa IF*, Hammarby IF, Öxabäcks IF.
18 landskamper, 3 mål (1983-1986).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Jag är född där uppe och vi började med fotbollen i min hemby Jarhois där vi startade ett lag till division 3. Vi plockade ihop tjejer runt om i Tornedalen då vi inte hade tillräckligt med spelare i byn. Vi tränade första gången två veckor innan första matchen men blev trea i serien första året. Andra året vann vi serien och gick upp i division 2. Det var byborna och tjejerna där som blev ett lag. Vi träffades väldigt sällan då vi bodde runt om i Norrbotten och tränade knappt någonting hela laget. Sedan flyttade jag till Stockholm 1982 och började spela med Hammarby. På hösten samma år var jag med i landslaget och det tog ett halvår efter min flytt.
Hur var din landslagsdebut? (5–0 i en EM-kvalmatch mot Finland 1983)
– Första landskampen var mot Finland men jag var uttagen mot Norge 1982. Matchen mot Finland var på nationaldagen så jag tror jag hoppade in och spelade kanske i 20 minuter. Det var kul och allt gick så fort. Det var en otrolig tid.
Bästa landslagsminnet?
– Det är helt klart att när vi vann EM 1984. Speciellt semifinalen när jag avgjorde mot Italien till 3–2 i Rom. I andra matchen hemma i Linköping gick det jättebra och jag passade till båda målen som Pia Sundhage gjorde. Så det är semifinalmatcherna jag kommer ihåg som var väldigt speciella. Sedan hade vi finalen i Luton men matchen var inget speciellt på en dålig plan.
Hur var hela landslagskarriären?
– Det var oväntat att jag överhuvudtaget kom med där och under en femårsperiod hade jag en upplevelse jag inte velat vara utan och tycker är det bästa jag gjort. Det kan man bära med sig hela livet. Jag var med i landslaget under fem år innan jag skadade knät och tvingades sluta.
Hur var klubblagskarriären?
– Den gick i samma anda där det gick jättebra i Hammarby och jag spelade i Öxabäck i två år under 1985–86. Med Öxabäck vann vi två cupguld och med Hammarby silver. Jag har aldrig vunnit SM utomhus men däremot inomhus. Allt flöt på och allt var positivt efter att jag kom ner till Stockholm. Hemma i Norrbotten hade jag inget jobb så jag sökte mig dit. Jag skrev ett brev till Hammarby som jag visste hade ett damlag och då ringde deras tränare och kollade om jag ville provträna. Han fixade jobb till mig på Ericsson. Så det var jobbet som gjorde att jag flyttade.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Det är väl Pia Sundhage som alla känner igen, både med och mot. Sedan har vi Lena Videkull, Elisabeth Leidinge, Anette Börjesson och de stora namnen som fortfarande existerar. Det fanns också utländska spelare som sedan varit förbundskaptener efteråt.
Vad gör du nu?
– Jag har blivit kvar i Stockholm och jobbar på ett telekomföretag som jag jobbat för i 20 år. Jag har gjort karriär inom arbetet efter fotbollen men spelade fram till 1997 på lägre nivå. Då satsade jag på jobbet och jag jobbar som systemadministratör inom ekonomi och finans. Jag har hela min släkt hemma där alla mina syskon med tre bröder kvar i byn. Mina systrar bor runt om och jag har en sommarstuga i hembyn. Minst fyra gånger om året brukar jag åka dit.
Karin Winman Ahlander (19620329)
Klubbar: Vittangi SK*, Ope IF, Sunnanå SK.
1 landskamp (1987).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Det startade i Vittangi Sportklubb när man började med flickfotboll. Sedan spelade jag här i många år och vi avancerade i seriesystemet. Sedan efter det gick jag till Ope i Östersund och sedan till Sunnanå. Det som jag känner var att vi fick en jättebra grund att bygga upp i en liten by med ett litet spelarunderlag. Det var ett litet spelarunderlag men vi var otroligt samspelta och hade med hela bygden som stöttade kring laget. Så det var kul att föra upp Vittangi till högsta serien.
Hur var din landslagsdebut? (0–1 i en träningslandskamp mot Danmark 1987)
– Vi var på träningsläger och det var två landskamper mot Danmark. Jag tror jag var uttagen till någon internmatch innan i Stockholm och det var så det började. Jag var med där under några dagars träningsläger. Strax efter det blev jag skadad och var borta ett bra tag. Matchen minns jag inte så mycket men det var kul och hög nivå på spelet.
Hur var hela landslagskarriären?
– Det blev ju kort eftersom jag slet av hälsenan och var borta efter två operationer. Det var skoj att vara med på den nivån och det var lite förbundsfolk där. Vi hade några spelare med rutin som spelat länge. Det var inget man tänkte när man började i Vittangi att det skulle leda till den nivån.
Hur var klubblagskarriären?
– Att få spela på den nivån har gett jättemycket och speciellt med Sunnanå där vi tog oss till cupfinal men också långt i serien där det blev semifinal. Att få spela fotboll är bland det bästa jag haft med mig erfarenhetsmässigt. Vi kvalade nog något kval med Vittangi mot Ope och efter det kontaktade de mig och min syster Margareta. Vi for bägge två och skrev på efter provträning. De ordnade med lägenhet så vi kunde satsa. Från Ope blev jag uppringd av Sunnanå som vi mött i cupen med Vittangi. Där fick man nog ögonen på mig. Efter en säsong med Ope blev det Sunnanå. Hösten -91 spelade jag sista matchen för Sunnanå.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Det är många som jag har haft förmånen att spela med. Birgitta Söderström i Sunnanå var otroligt duktig och i Vittangi var det laget. Mot är det också jättemånga och det svårt att säga någon enskild. Pia Sundhage var en förstås även om vi inte möttes så mycket på planen då hon också var anfallare.
Vad gör du nu?
– Jag har jobbat många år inom ambulansen men har vidareutbildat mig till socionom som jag är i dag. Idrottsmässigt har jag tränat mina egna barn i Vittangi och hjälpt till i föreningslivet. Sedan har jag min son Fredrik Ahlander som spelar med Kiruna FF i trean. Så där stöttar vi aktivt runt laget. Vi flyttade hit till Vittangi -91 efter att jag slutat med fotbollen.
Alexandra Nilsson (19860327)
Klubbar: Nyborgs SK*, Assi IF, Alviks IK, Sunnanå SK, Perth Glory, Umeå IK.
3 landskamper (2009).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Jag minns att jag kom upp i Assis damlag och var kanske 14 år då. Då var jag forward och en offensiv spelare som tyckte om att göra mål. Med länslaget gick det bra och vi missade någon final med ett mål, som man kan gräma sig över. Det var en bra tid i Assi och även i Alvik med ”Bibban” Grahn som tränare. Det som var jobbigt var att min stackars mamma hade tio mil att pendla från Kalix, tio mil dit och tio mil tillbaka. Tiden var positiv och var en viktig bit för att komma dit jag kom sedan.
Hur var din landslagsdebut? (5–1 i en träningslandskamp mot Norge 2009)
– Det är alltid spänt men jag minns att jag kom in i halvtid och hade en positiv känsla. Så jag var nöjd med min insats även fast man var lite nervös. Det var spännande att få vara med spelare man mest sett på tv och mött i Damallsvenskan. Jag var med i truppen 2008 i ett kval mot Irland men spelade inte då.
Bästa landslagsminnet?
– Även om jag inte tyckte det gick personligen så bra vann vi Algarve Cup 2009.
Hur var hela landslagskarriären?
– Det är klart att jag hade förhoppningar 2013 efter att ha gjort en bra säsong med Umeå och mina tränare tyckte det också. Jag blev inte uttagen till EM 2013 i Sverige men det är inte så mycket att göra åt det. Jag fick frågan av en flickspelare om jag blivit dålig som inte var i landslaget. Det är ju en som tar ut landslaget och de tycker en grej.
Hur var klubblagskarriären?
– Jag har gjort en resa både med klubbarna och även positionsmässigt. I Alvik började jag som forward, blev yttermittfältare och även ytterback. Sista säsongen var jag forward eller mittback. När jag kom till Sunnanå var det som yttermittfältare men en back skadade sig och jag blev först ytterback och sedan mittback. Att jag valde Sunnanå var en känsla jag hade som kändes rätt och det ångrar jag inte. Att vi åkte ur bidrog till att jag rörde på mig och hade en sejour i Australien som jag är glad över. Det var nära att jag flyttade till Piteå men Umeå vägde över med sina studiemöjligheter. Sedan i Umeå fick jag ytterligare en dimension i mitt spel och ett nytänkande. Jag hade nog mitt bästa år 2013 men hade funderat på att sluta efter knäproblem året innan.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Det finns många men min tid som mittback med Hanna Marklund har gett mig mycket och hon var en stor förebild. Av de jag spelat mot var Ramona Bachmann en ettrig jäkel som var svår att möta. Jag tyckte det var jobbigt att möta de som var små och flinka.
Vad gör du nu?
– Jag har väl aldrig hunnit lägga fotbollen på hyllan. 2014 när jag var gravid med Ebba var jag assisterande tränare i Sunnanå och jag ska spela denna säsong. Det har blivit lite olika jobb då jag har varit lärare på en skola och jobbat för Sisu litegrann. Nu söker jag jobb men är utbildad kulturentreprenör, är föräldraledig och bor kvar i Kroksjön.
Antonia Göransson (19900916)
Klubbar: Sjöbo IF*, Hornskrokens IF, Trångfors IF, Alviks IK, LdB FC Malmö, Kristianstads DFF, Hamburger SV, Turbine Potsdam, Vittsjö GIK, Mallbackens IF, Kolbotn IL.
50 landskamper, 8 mål (2010-2015).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Det var väldigt viktigt för min karriär att ha spelat i Norrbotten en del av mitt liv – speciellt de tidiga åren när jag var i en väldigt bra miljö. Jag var i Alvik och tränade kopiöst mycket och lade väldig vikt på fysen. Det fick jag lov att göra tidigt och jag på gymmet redan vid 13. Jag fick känna på näst högsta serien tidigt. Kopplingen till Norrbotten kommer alltid att vara stark. Där fanns ett lugn som nog inte finns på många andra ställen. Tiden där gav mig ett väldigt lugn både på planen och som människa. Cup Kommunal-guldet vi tog med Norrbotten är vi det enda som Norrbotten tagit där. Det var väldigt speciellt. Jag vet inte men det kanske blir Piteå eller något lag i Norrland. Jag hade väl lite norrländsk dialekt men jag pratade mycket skånska hemma för mina föräldrar och min bror behöll dialekten. Jag var sju när vi flyttade upp så jag tog nog in så pass mycket. Fast hemma övergick jag på något sätt till skånska. Sedan blev det som att det kom av sig själv när vi väl flyttade att skånskan kom mer och mer.
Hur var din landslagsdebut? (3–1 i en träningslandskamp mot Norge 2010)
– Det var mot Norge i Falkenberg. Vi vann och jag hade lite flyt. Jag fick chansen och fixade någon assist vilket gjorde att jag kom med till nästa samling. Sedan höll jag mig kvar på något sätt och gjorde 50 landskamper med lite flyt och tur. Så jag fick mycket uträttat på de minuterna.
Bästa landslagsminnet?
– Det finns ju många men det måste vara VM-bronset 2011 i Tyskland.
Hur var hela landslagskarriären?
– Det var såklart jättespeciellt. Jag är bara 26 år och hoppas komma med igen och visa den här säsongen att jag ska vara med. Det är speciellt.
Hur var klubblagskarriären?
– Den har egentligen bara pekat uppåt till 2014 då valet föll på Vittsjö. Sedan blev det som det blev och är ingenting jag kan göra åt nu. Jag blev ju sjuk i diabetes 2015 och det syntes väl. Fram till dess hade det bara pekat uppåt i Potsdam.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Det finns många men Therese Sjögran är definitivt en av dem. Det finns få som har så mycket fotboll i sig som hon har. Sedan är Anja Mittag en av de bättre jag spelat med. Fast det finns hur många som helst. I Tyskland var jag tidigt och har mött både Inka Grings och Birgit Prinz som både är bland de bästa. Marta såklart också.
Vad gör du nu?
– Jag fokuserar fullt ut på att komma tillbaka och ta tillbaka min landslagsplats. Det är väl nu jag kan vara med och konkurrera på allvar. Nu när jag fått rätt på medicinerna är det fullt fokus på att ta mig tillbaka.
Jessica Landström (19841212)
Klubbar: Lira BK*, Vallentuna BK, Täby FF, Djurgårdens IF, Hammarby IF; Linköpings FC, Sky Blue FC, FFC Frankfurt, Kopparbergs/Göteborg FC.
64 landskamper, 19 mål (2007-2012).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Den var bra och jag gick väl i fyran, femman och sexan. Så det var ett tag sedan och jag spelade i Lira. Jag minns kompisar jag hade i laget och att vi åkte på cuper. Jag var målvakt lite då och jag spelade med min syster för jag spelade med laget som var ett år äldre. Luleå var en fin stad, inte för att jag tänkte på det som liten (skratt). Man går till skolan, tränar och är hemma.
Hur var din landslagsdebut? (4–2 i en OS-kvalmatch mot Danmark 2007)
– Den var fantastisk och jag fick göra debut i ett OS-kval. Det var min första uttagning och jag fick kliva in från start och gjorde mål. Jag fick en boll efter en målvaktsretur där jag var påpassligt framme och satte den i öppet mål.
Bästa landslagsminnet?
– Det är väl VM i Tyskland när vi var där och spelade. Bra arenor, mycket publik och stora matcher. Sedan såklart båda OS jag varit med på. Så det är mycket.
Hur var hela landslagskarriären?
– Jag minns den som lärorik och att det var stort i början när man kom dit. Sedan fick man mer kött på benen under slutet. Men det är stort att få representera sitt land.
Hur var klubblagskarriären?
– Den var bra och jag testade på det mesta. Jag spelade i Stockholm med både Djurgården och Hammarby. Sedan var jag i Linköping innan jag åkte till USA och Tyskland. Så jag har gjort det mesta. Som bäst var jag nog under tiden i Frankfurt ändå. Jag utvecklades mycket där men rent fotbollsmässigt gick det nog bäst i Linköping.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Oj, det är svårt. Marta är ju väldigt bra. Sedan som jag spelade med … det är väldigt många. Melanie Behringer, Carli Lloyd, Caroline Seger och väldigt många.
Vad gör du nu?
– Jag läser till civilingenjör och är inne på min master. Sedan läser jag en MBA (Master of Business Administration) som Uefa håller i och så har jag skaffat barn och bor i Solna. Jag var uppe till Norrbotten för ett tag sedan och min mormor bor där, mina kusiner, moster och mormor bor i Luleå. Så jag är där då och då. När vi mötte Piteå med Linköping fick jag klistermärken och några pins från Liras ordförande. Det var väldigt kul.
Josefin Johansson (19880317)
Klubbar: Assi IF*, Piteå IF, Umeå Södra FF, Sunnanå SK.
7 landskamper (2014-2016).
Hur var tiden i Norrbotten?
– Det är klart att det var en jättebra tid och jag började tidigt spela som femåring i Assi med ett flicklag där vi följdes åt tills jag var 13. Vi hade ett härligt gäng och hade väldigt kul tillsammans. Det var bra träningsförutsättningar både under vintern och sommaren.
Hur var din landslagsdebut? (0–3 i en träningslandskamp mot Frankrike 2014)
– Det är inte så många år sedan men vi mötte Frankrike borta och de var väldigt bra. Det var tufft men roligt och speciellt att göra sin första landskamp. Det var högt tempo och bara att försöka komma in i det så fort som möjligt. Det var roligt att göra de första minuterna och något man haft i bakhuvudet sedan man var liten. Jag trodde inte att jag skulle hoppa in utan det var överraskande.
Bästa landslagsminnet?
– Nu har jag inte gjort så många matcher men OS-kvalet förra året var roligt att få vara med på. Det var två veckor med tuffa matcher och att gå vidare från det är det största jag upplevt med landslaget.
Hur var hela landslagskarriären?
– Den har varit bra under de samlingar och landskamper jag varit med på. Det kräver en hel del av en och man får med sig mycket av den. Det är klart att få spela ett mästerskap hade varit jättehäftigt och otroligt stort. Självklart hade det varit en otrolig bonus men det är inget jag tänker på utan spelar jag min bästa fotboll i Piteå är det vad jag kan göra.
Hur var klubblagskarriären?
– Den har varit jättebra och jag har inte varit i alltför många klubbar men varit ganska länge i varje klubb. Det är roligt att vara en del av ett lag och utvecklas tillsammans med andra. De sista sex säsongerna har det hänt väldigt mycket och är otroligt roligt att få vara med på den resan.
Bästa spelare du spelat med och mot?
– Det var en svår fråga och det är så många. Hanna Marklund i Sunnanå har varit en stor spelare för mig att spela med. Just med tanke hon är som ledare och hon kunde få med sig ett helt gäng. Av de jag spelat mot blir nog de som har den individuella skickligheten som Marta och Lieke Martens men också Pernille Harder. Så det finns många.
Vad gör du nu?
– Jag är mitt uppe i det och förhoppningsvis får karriären fortsätta ett tag till. Vi har två väldigt bra säsonger bakom oss och det ska bli jätteroligt att se vart det bär av.
Fotnot: Emilia Appelqvist, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén och Irma Helin har alla gjort landskamper när de spelade för Piteå IF. Asterisken bakom första klubben betyder att det är spelarens moderklubb.