Det kan jag nu konstatera efter att även Sierra Leone-duon har lämnat IFK Luleå utan att ha fått en enda minut på planen. De har inte ens suttit på bänken.
Innan säsongen kunde man titta på truppen och säga: Det här kan ändå bli bra om han, han och han visar sig vara bra. Nu kan vem som helst konstatera att det inte blev så. Det här måste klassas som, om inte det värsta, åtminstone ett av de större norrbottniska haverierna i modern tid när det kommer till att bygga en trupp. IFK Luleås sportråd behöver ta sig en rejäl funderare på vad man håller på med – och börja med att få någon koll på vad det egentligen är man värvar.
I en välfungerande verksamhet är övergångar ett ständigt arbete. Man spelar inte färdigt säsongen och börjar tänka på värvningar först då. Du ska hela tiden ha ett drömscenario som du jobbar efter, men också en reservplan för vilka spelare som kan komma att behöva ersättas. I IFK Luleå gick långsiktigheten i stöpet när spelarna gjorde revolt och i förlängningen gjorde sig av med både tränaren Tomas Eriksson och sportchefen Daniel Kalén i december förra året.
Allt blev försenat. IFK fick börja om. Men det fanns ändå gott om tid för att lyckas åstadkomma något. Jörgen Eriksson, Andreas Eriksson, Hans Boman och Christer Andersson har bildat ett sportråd som haft månader på sig att skaka fram något bra till årets spelartrupp.
Då duger inte det här. Jonathan Käller slarvades bort när han själv valde att bryta kontraktet, dels på grund av privata orsaker, dels på grund av att IFK inte mötte de åtaganden föreningen hade utlovat med jobb och boende. Grace Tanda som på förhand såg ut att vara en bra paniklösning fick två inhopp på 25 minuter vardera. Sedan åkte han tillbaka till Vasalund. Abshir Gure (värvades in när Daniel Kalén var sportchef) lämnade precis efter att han hade börjat träna. Och så de grövsta felrekryteringarna: Hassan Milla Koroma och Ahmed Vandi.
Det som gör dessa två extra prekära är såklart att de har kostat mest pengar. Att ta två spelare från Sierra Leone innebär minst 14 300 kronor per skalle i lön, sociala avgifter, boende och nu en avgift för att lösa ut spelarna från kontrakten. Det här för spelare som inte ens har suttit på bänken. Spelare som hämtades in bara på referenser, utan att IFK ens tog en ordentlig titt på dem. En chansning jag gissar att IFK sent gör om.
Var de inte nog bra för att ens sitta på bänken? Tränarna har i alla fall gjort den bedömningen och även om jag tyckte mig se kvaliteter bra nog för att ingå i en trupp så spelar det egentligen inte någon roll om de hade varit på bänken eller läktaren. De dyraste spelarna måste vara bland de bästa i laget.
Simon Gustafsson ska inte utvärderas än, men har hittills inte höjt kvaliteten mellan stolparna. Att Joshua Chatee har fått gubbvad, stukat foten och sedan ramlat med elsparkcykeln kan inte sportrådet beskyllas för. Jonatan Vikström kan bli (är inte) en framtida kugge och Philip Rundqvist har gjort en bra första tid. Men. Och det här är kanske ännu större problem än att en del värvningar blivit misslyckade: Det hade lika gärna kunnat vara Sebastian Wigerbäck som spelat där.
Spelare kommer alltid att lämna och söka nya utmaningar, men att Luleåkillarna Isak Abrahamsson och Sebastian Wigerbäck inte fick större förtroende och istället valde att gå till konkurrenter i samma serie är ett misslyckande som måste bakas in i det här praktfiaskot som är IFK Luleås silly season 2021.