Även Brian Wake stötte på kritik trots att IFK Luleå gick som tåget sportsligt. Han lämnade efter ett halvår.
Slutet på 2020 och början på 2021 går inte till historien som en av de vackraste perioderna i IFK Luleås historia.
Vi kan sammanfatta en process som skötts på fel sätt från första början och i slutändan lett till två uppsägningar.
Jag kan inte uttala mig om Tomas Eriksson och Daniel Kaléns ledarskap, mer än att höra vad andra säger. Men även om båda hade varit inkapabla att sköta sina uppgifter är det ett ovärdigt sätt som de mobbats ut från klubben.
Kritik och missnöje måste det finnas utrymme för. Men det behöver också förmedlas på ett korrekt sätt. Att vara tyst under ett helt år, samla ihop till ett långt dokument, lägga fram det efter säsongen, med önskemål om avgång (inte förbättring) och sedan inte låta utpekade parter ta del av vad man är missnöjd med – där faller ett enormt ansvar på spelarna till att det blivit en ohållbar soppa av det hela.
Jörgen Eriksson och William Olausson har i dagarna gått ut och förtydligat att dokumentet inte innehöll något krav på avgång. Nej, det kanske inte var formulerat på det viset i skrivelsen. Men faktum är att spelartruppen, i samband med att dokumentet skickades in, har haft omröstning om Tomas Eriksson och Daniel Kalén skulle avgå. I bägge fallen röstade en majoritet: "ja". Det blir löjeväckande att påstå att det här inte var exakt vad spelarna ville få igenom.
Även om stora delar av truppen står bakom kritiken i dokumentet så ska det ha funnits en oenighet kring inlämningen. Enligt mina uppgifter blev ett flertal spelare överraskade av att dokumentet skickades in. Man höll med om kritiken, men ogillade sättet det framfördes på.
Men det är inte bara spelartruppens agerande som behöver synas. I slutändan uppger Tomas Eriksson att styrelsens svaga och otydliga stöd var en stor anledning att han till slut kände att det inte gick att fortsätta sitt uppdrag.
Med andra ord: det upplevdes att styrelsen tog spelarnas parti.
Jörgen Eriksson håller inte med om det och återkommer till att styrelsen gett ett tydligt förtroende för tränaren att fortsätta i sin roll även 2021.
Ord och aktion är dock olika saker.
Om Tomas Eriksson ansågs vara så pass viktig för IFK Luleå är jag övertygad om att styrelsen hade stått upp bättre för sin anställde. Då hade det inte slutat med att både han och Daniel Kalén sagt upp sig.
Den historik av tränarbyten som finns i IFK Luleå är heller inte smickrande. Brian Wake, André Bylund och Tomas Eriksson är de tre senaste på positionen.
Vad de har gemensamt?
Relativt nya tränare som resultatmässigt uppnått precis det som förväntas, och i vissa fall kanske lite där till, men ändå inte fått vara kvar.
Är IFK Luleå en bra miljö för talangfulla tränare?
Nej, de senaste åren har visat att så inte är fallet. Utåt säger IFK att det inte är något man reflekterat över. Det gör mig nästan än mer orolig. Problemet sopas under mattan. Någon chans till utveckling och förbättring verkar inte vara aktuell. Är du oomtyckt blir du helt enkelt inte kvar.
Daniel Engberg blir nu den fjärde tränaren, på ett fåtal säsonger, med ungefär samma erfarenhet och ålder som sina föregångare.
Han kliver in i ett stormigt IFK Luleå där två nya tränare ska sätta sin prägel, lyfta laget en nivå och, kanske ännu viktigare, ena truppen och klubben. Genom den här processen har det funnits tre parter som velat åt olika håll. Nu måste styrelse, tränarstab och spelare hitta en gemensam väg. Annars kan det bli en kämpig säsong. Och vi vet av historik vem som brukar bära hundhuvudet i så fall.
Det är djärvt av Daniel Engberg att i det här läget hoppa på tåget. Det finns väldigt mycket att förlora och det krävs viktiga förlängningar, men också spetsvärvningar, för att det här ska bli ett lag som återigen tar 36 poäng i ettan. Klubben behöver agera snabbt för att inte se alla guldkorn passera på spelarmarknaden.
Jörgen Erikssons erfarenhet, från inte minst svenska fotbollförbundet, kan vara det som krävs för att lyfta IFK Luleå, men det kommer vara tuffa beslut längs vägen menar Anton Olofsson.
De senaste förändringarna i ledningen har också gett styrelsen en stor makt framöver. Jörgen Eriksson har kunnat handplocka tränare och kommer sätta ihop ett sportråd. Han har ett finger med i alla led och kan styra det mesta.
Det har aldrig varit något tvivel om att Jörgen Eriksson skulle förändra IFK Luleå. Hans driv och förmåga att nå resultat är obeveklig. Och nu styr han IFK Luleå i det närmaste totalt. Inte helt vanligt för en ordförande. Men så är det heller inte helt vanligt med en ordförande som faktiskt hade kunnat vara såväl tränare som sportchef.
”Lite bättre än i går”, är ett motto som Jörgen Eriksson ofta upprepar.
Hans ledarstil är handlingskraftig och klubbens målsättning att nå eliten känns för första gången på många år trovärdig. Eriksson kommer ge sitt yttersta med de resurser han har och det han tror på.
Jämfört med ett par tidigare ordförande som inte gett något alls.
Men, och det här är viktigt att ha med sig, det kommer att kosta längs vägen. Det här är Jörgen Erikssons show och med det tillkommer tuffa beslut för att nå dit han vill. Dit han är övertygad att han kan ta IFK Luleå.
Kanske är det så att ju mer inflytande han har, desto bättre kommer föreningen må och utvecklas.
Kanske behövs det att en av Norrbottens mest framgångsrika, erfarna och meriterade föreningsledare tar och styr upp en klubb som pinsamt länge varit utan just framgång, erfarenhet och meriter.
Men, och detta är skrivet med all respekt för Andreas Johansson och Daniel Engberg som säkerligen kan lyfta IFK Luleå på sikt, de senaste händelserna som splittrat IFK internt och externt kan i dagsläget bara sammanfattas på ett sätt.
”Lite sämre än i går”.