Itapeva i sydöstra Brasilien. En stad med 90 000 invånare som passerar under radarn för de flesta turisterna i landet. Mest känd är den för sin relativa närhet till mångmiljonstaden Sao Paulo, en timme bort med bil. Den som ändå hamnar i Itapeva kan strosa efter Dr. Pinheiros promenad eller besöka Vila Isabel station. Eller varför inte besöka kvarteren och skolgårdarna där det svenska mästarlagets nyförvärv inledde den fotbollskarriär som skulle föra henne ut i världen.
Medan pappa Luiz och mamma Genilda bor kvar har deras dotter gjort det som miljoner unga brasilianare drömmer om. Satt sig på flyget och sökt fotbollslyckan i Europa.
Som femåring började Fernanda Da Silva spela hemma med pappa.
– Då upptäckte jag att jag älskar fotboll. I skolan spelade jag ständigt och dribblade hela tiden. Jag älskade att tävla mot alla som var äldre. Som tioåring spelade jag mot fjortonåringar. De hade problem mot mig.
Det var som fjortonåring de fina tekniska fötterna imponerade tillräckligt för att ge ett provspel med ett lokalt lag. Det gick bra och följande åren tillhörde hon flera olika klubbar. Som 17-åring hade hennes teknik, dribblingar och sätt att hela tiden utmana motståndarna imponerat på landslagsledningen. Det blev en plats i U17-landslaget.
Samtidigt var Assis Diego på besök i sin hemstad. Han tipsade damlaget i sin svenska klubb om tre lovande spelare.
Så kom erbjudandet till Fernanda Da Silva om att flytta runt halva jordklotet till Kalix.
– För mig var det en chans att träna med bra spelare. Pengarna och övriga resurser fanns inte i fotbollen hemma, så jag beslutade mig för att flytta, berättar hon.
Utan kunskaper i engelska och utan att ha sett snö tidigare landade hon i ett vintrigt Norrbotten.
– Det var så svårt att komma hit. Från 45 grader varmt till 36 minus... det var verkligen en omställning. I början fick jag många små skador när musklerna inte var redo, men nu är jag van. Fast det var jobbigt i år också. Normalt brukar jag komma i april, då är det varmare. Nu anslöt jag till Piteå i januari och det var ”wow det är så kallt att mina ögonlock fryser”.
Det var 2012 som Da Silva anslöt till Assi i tredjedivisionen. En spelare som älskade att utmana, dribbla, göra överstegsfinter och utrustad med ett ovanligt hårt skott. Det är klart att hon värvades som – mittback ...
– Haha, du visste det. Inte många gör det. Assi trodde jag var back, men jag hade aldrig varit det förut och i första matchen började jag dribbla längst bak, då skakade tränaren bara på huvudet och sa ”du är ingen mittback”. Sedan hamnade jag på mittfältet och blev kvar i sju år.
Nu är hon vänsterforward i Stellan Carlssons och Anneli Anderséns lagbygge.
– Stellan frågade om jag kunde spela där. Jag sa att jag spelar var han vill. Jag måste löpa mycket och du håller dig mer mot en sida än att ha blicken åt båda hållen som du måste på det centrala mittfältet, så det är lite annorlunda, men det blir säkert bra.
Ifjol var hon dominant i Elitettan. Nu väntar allsvenskt spel.
– Det här är en helt annan nivå, det går inte alls att jämföra. När vi mötte Kristianstad kände det tydligt, men jag är redo att lära mig. Du blir bättre av att spela mot bättre motstånd och därför var det självklart att välja Piteå. Andra klubbar var intresserade, men när Sveriges bästa lag hörde av sig var inget annat intressant. Varje träning är en utmaning och sådant älskar jag. Här gäller det att prestera på topp hela tiden.
Från ungdomsfotboll i Brasilien vidare till division 1, Elitettan, allsvenskan och Europaspel.
– Det är väldigt coolt. Alla vill spela i Champions League. Det är en dröm att för göra det mot Europas bästa spelare, det kommer bli så intressant.
Är det något dina föräldrar vill uppleva på plats?
– Min mamma hälsade på mig ifjol och kanske kommer i år. Min pappa har aldrig flugit och tänker inte göra det. Men jag har deras namn tatuerade, säger hon och drar upp ärmarna på tröjan. Inte många centimeter av armarna är utan färg.
På ena armen står ”Genilda”. På den andra ”Luiz”.
– Jag förstår pappa som inte vill flyga till Sverige. Jag är själv riktigt flygrädd. Det tar 24 timmar från Brasilien hit och det blir alltid tre eller fyra olika flyg. Det är inte lätt, men jag kan ta tabletter som gör mig lugn. Det är värre när vi ska spela match. Då kan jag inte ta något, då gäller det bara att genomlida resan.
Det blir minst en, kanske flera flygresor ut i Europa i höst.
– Ja, jag vet. Jag är flygrädd, men vissa saker går inte att tacka nej till, säger Fernanda Da Silva och visar en tatuering som täcker stora delar av höger underarm: En fotboll bredvid världskartan.
– En sammanfattning av mitt liv; fotbollen för mig ut i världen, säger hon och ler.