IFK Luleå hade 2–1 från den första matchen mot Västra Frölunda i kvalet till allsvenskan 1992.
Intresset var på topp och stora delar av truppen var från Luleå eller länet.
– Vi hade de bästa från Boden, Piteå, Malmberget och Kiruna. Det var inget snack om att de bästa från länet fanns i den truppen, säger Stefan Enbom som då var assisterande tränare i klubben.
IFK:s hemmamatch spelades i minus 12 grader – och motståndarna möttes av en vit ren. En levande ren.
– Bollarna studsade knappt och spelarna vågade nästan inte nicka. De var slagna på förhand och Luleå vann, säger Mikael Leijon som då var sportreporter på Norrbottens-Kuriren.
Publiken, som satt på läktaren klädd i täckbyxa, vinterjacka och mössa skanderade bland annat ”Frys ihjäl Frölunda”.
– Det här var ju parodi på fotboll, sa Västra Frölundas mittfältare Magnus Johansson i Norrbottens-Kuriren efter matchen.
Enbom:
– Det var väldigt kallt. Men det jag minns definitivt var att vi gjorde ett mål i slutet som viftades bort för en felaktig offside. Det kommer jag ihåg.
Returen – på Ruddalen 1992 – är det många som fortfarande drömmer mardrömmar om.
IFK Luleå ledde med 2–0 i paus.
Den allsvenska platsen var inom räckhåll.
– Jag och Torsten Viklund, sportchef, var där. Vi hade förberett en bilaga som vi skulle trycka i händelse av vinst med gamla spelare från förra sejouren i allsvenskan (1971). Vi hade med oss löpsedlar som vi skulle tejpa upp i hela omklädningsrummet, säger Leijon och fortsätter:
– Jag minns att Torsten sa ”ska vi gå ned och klistra upp dem” i halvtid. Nej, sa jag ”Vi måste vänta en kvart åtminstone – allt kan hända i fotboll”. Även om de behövde göra fyra mål.
Det blev aldrig några löpsedlar och aldrig någon bilaga.
IFK Luleås allsvenska dröm krossades på 13 minuter.
– Tankarna har förföljt mig under alla år. Det är som en förbannelse som hållit mig vaken många nätter. Den enda förklaring jag har kunnat hitta är att vi helt enkelt saknade rutin. Vi var så nära och rädslan att förlora blev så stor att det låste sig, sa 1–0-skytten Joachim Karlsson till Sporten i en intervju 2002 när han besökte Ruddalen tillsammans med reportern Johan Håkansson.
Västra Frölunda gick från 0–2 till 4–2 på Ruddalen och vann kvalet med totalt 5–4.
– Det hade jag gärna glömt. Det var en brutal, chockerande upplevelse, såklart. Kanske just där och då och veckorna efter var det otroligt jobbigt, det var det, säger Enbom och fortsätter:
– I grunden var det nog värre för spelarna – att många var så nära att få spela i allsvenskan med IFK. Vi visste att vi hade ett väldigt bra lag som hade ganska stora chanser att etablera sig i allsvenskan.
Enbom gjorde sitt första av tre år som assisterande i IFK Luleå. Huvudtränare var Jörgen Eriksson.
– Ett fantastiskt år med ett otroligt bra fotbollslag som tränade sjuk hårt med målet att gå upp. Ett ofantligt roligt år fram till sista halvleken, säger Enbom.
Hur gick tankarna under matchen, när det började trilla in baklängesmål?
– När de gjorde 2–2 märkte man hur laget reagerade – de började se trötta, ängsliga och oroliga ut. Då kände man att det här blir tufft, men man hann knappt tänka så blev det ett mål till. Det gick så himla fort. Det går ju inte att ta time out i fotboll, det var bara att försöka få dem att lugna ned sig. Det som var jobbigt var ju också att vi hade en rad chanser att göra mål och sista kvarten låg vi på. Vi hade en på mållinjen och en i stolpen. Det var inte riktigt meningen.
Västra Frölunda hade året innan gjort en liknande vändning i kvalet.
De förlorade match ett med 2–4 på hemmaplan mot Helsingborg. På bortaplan blev det 1–3 till Västra Frölunda som därmed vann i kraft av fler bortamål.
– De kände att ”Vi har gjort det tidigare, vi kan göra det en gång till”, säger Enbom.
– Vi har analyserat då och efteråt och funderat på vad som egentligen hände. Det var så många faktorer som spelade in. Vi spelade en fotboll där laget var extremt aggressivt och sprang ofantligt mycket. De var väldigt vältränade, fortsätter Enbom.
Under tiden kvalspelet pågick var det extremt kallt i Luleå.
Enbom berättar att laget hade svårt att träna de sista tre veckorna.
– Successivt tappade killarna fysiken. Det som hände, tror vi, var att vi började bli trötta i andra halvlek. Det gjorde att det mentalt blev väldigt jobbigt. De kanske inte orkade spela på det sätt vi brukade.
Mikael Leijon:
– Allting bara rann in. Det är många som anklagar målvakten Anders Larsson för det där. Men det var en massa spelare som gömde sig på planen och det utbröt panik när de kände att de var på väg att förlora. Jag hävdar än i dag att det inte var målvaktens fel.
Hur var det att arbeta på den matchen?
– Det var naturligtvis en jobbig stund, men man gör ju jobbet. I omklädningsrummet var det alldeles knäpptyst och alla var där förutom en. Larsson satt själv i duschrummet. Ingen omkring honom, han satt alldeles ensam. Det var en av de jobbigare intervjuerna jag har gjort. Han var förkrossad. Alla i det där omklädningsrummet var förkrossade.
Larsson har sedan intervjun precis efter matchen inte uttalat sig en enda gång om vad som hände.
– Det blir väldigt lätt att hitta enskilda hjältar och syndabockar. Men det var ett kollektivt misslyckande, säger Enbom.
Det var många saker som spelade in.
IFK Luleå hade till exempel chansen att vinna förkvalet – men tappade poäng i matchen mot Helsingborg. IFK och Patrik Karlsson hade kvitterat till 3–3 i minut 81.
Då gjorde Jonas Dahlgren 4–3 på stopptid.
HIF fick möta Sundsvall, som inte var speciellt bra då, och vann solklart med totalt 9–1.
– Hade vi fått spela mot Sundsvall hade vi med all garanti vunnit. Det var många saker som studsade emot, det var inte bara de där 13 minuterna på Ruddalen.
Kan du gräma dig än i dag?
– Nej, inte för egen del. Om man försöker lära sig av det lär man sig otroligt mycket. Att få en sådan där motgång har jag personligen haft väldigt mycket nytta av. Det känner jag i jobbet jag har nu också. Jorden går inte under. Jag brukar säga det att, om vi har en tung förlust i serien, ”Det var värre på Ruddalen”.
Enbom fortsatte i IFK i ytterligare två säsonger.
Hur gick ni vidare?
– När det har gått en månad måste man samla ihop sig och förbereda sig för en ny säsong. Då blir det mer att ”vi får en chans till” och ”nästa år – då ska vi gå upp”. För en del, framför allt för oss som är uppväxta i IFK, är det en liten livslång sorg över att IFK inte fick chansen. Det är lite halvjobbigt.
Västra Frölunda kom från tre säsonger i allsvenskan där man åkte ur 1989.
Efter kvalsegern mot IFK Luleå spelade laget sedan i allsvenskan 1993, 1994, 1995, 1998, 1999 och 2000.
I dagsläget håller man till i division 3.
IFK Luleå var också nära 1994. Då var man en seger från att återigen få kvalspela – fyra år senare blev man sist i dåvarande division 1.
Följer du IFK i dag?
– Ja, det gör jag, jag har IFK i blodet.
Hur känns det nu, när IFK är i division 2?
– Det känns väldigt tråkigt. Det finns väldigt många duktiga ledare som jobbar med de yngre talangerna. Jag hoppas att de får chansen att bygga ett lag som kommer från deras akademi och bygger på sikt.
Är Ruddalen det värsta som hänt i sportväg i länet?
– Det måste finnas en massa saker som är värre, men det var väl för att det var så många saker som studsade emot och det blev så dramatiskt. Från att det var klart och att det sedan rasade in fyra mål på 13 minuter. Det krossades på så kort tid. Att gå upp i allsvenskan då med ett norrbottenslag hade varit fantastiskt. Men det är väl på topplistan.
Kan ett lag från Norrbotten nå allsvenskan eller superettan i dag?
– Nog tror jag det, det finns goda förutsättningar egentligen. Men det går inte som nu att ha en hel drös lag som tävlar i division 2. Något lag måste bygga en stark organisation och det lag som har bäst organisation vinner på sikt. Då måste de bästa spelarna vara där. Då kan det definitivt gå.
Leijon är inte lika optimistisk som Enbom.
– Jag vet inte om vi kommer att uppleva det igen – att ha ett lag så nära allsvenskan.