Jag ska erkänna direkt. Från läktarplats såg det ut som en given straffspark när Yassine Assam hakades upp av en BP-back och stöp i backen i offensivt straffområde med 20 minuter kvar matchen.
Redan där och då visste jag att mitt jobb som reporter skulle bli problematiskt efter matchen. Det eftersom jag visste vad jag skulle få höra från IFK Luleå-håll i intervjuerna efter men också svårigheterna med att få en kommentar från domarhåll om deras syn på situationen.
Min uppgift som reporter är inte att bedöma om det var straff eller inte. Min uppgift är att få kommentarer från båda parter så att det dels blir nyans i det jag rapporterar men dels, och framförallt, att visa läsarna att det finns två sidor av samma mynt.
Och det är här problemen uppstår. Under min rätt korta karriär som sportreporter upplever jag det som svårare och svårare att göra ett fullgott journalistiskt arbete. Det är nämligen som så att det allt knivigare att få kommentarer från domare.
Det gäller inte bara i fotboll. Även domarrummen i SHL blir allt mer inneslutna från omvärlden.
Det är ju inte så att jag vill och letar vinklar att få skriva om domslut. Men domare, likväl som spelare och ledare i respektive lag, är alla högsta grad men i spelet och för mig känns det märkligt att en viktig part i detta inte vill, kan eller får uttala sig i media.
Som ni förstår gick jag bet att få en kommentar från huvudomaren Robin Andersson efter matchen. Jag försökte två gånger. Den andra gången hade domarna suttit och haft matchgenomgång med domarkontrollanten nere i domarrummet. Men då hänvisade Robin Andersson sitt nej till att ge en kommentar till tidsbrist för att hinna med flyget.
Det hade räckt med en 30 sekunders kommentar om hur han såg på straffsituationen. För självklart har han en syn på situationen. Om den sen är rätt eller fel får någon annan tycka till om. Domarna är lika mänskliga som spelare, ledare och inte minst vi journalister.
Men att lämna det hela osagt ger i min värld i alla fall, lite dålig eftersmak.
Visst, det förekommer hot och andra påtryckningar mot domare. Det förstår jag. Men att domare ska ha en slags gräddfil och slippa undan "jobbiga" frågor är inte okej i min värld.
Matchavgörande domslut kommer alltid finnas i idrott, det kan ingen blunda för. Och eftersom idrott mångt och mycket är byggt på starka känslor och vinnare och förlorare, så kommer alltid domarna kunna hamna i fokus. Finns det inte känslor i idrott så är det ingen idrott.
Avslutningsvis ska domare så klart hyllas. Att bege sig ut på en fotbollsplan eller hockeyrink och försöka skipa rättvisa när adrenalinstinna elitidrottare jagar livet av varandra är så klart påfrestande. Det är en sak att imponeras över.
Jag hade aldrig i livet vågat mig på något sådant.