Daniela Jakobsson utmanar numera sig själv i extrema, alpina miljöer runt om i hela Europa.
24-åriga Daniela Jakobsson inledde sin alpina vandring i Luleå alpina. Hon skrattar lite åt sin berättelse om de tidiga uppväxtåren, eftersom hon var lite senare i backen än de flesta andra. Därför fick hon, helt sonika, en egen tränare i början.
– Jo, de andra hade redan kommit förbi att ploga utför men jag var sent in i gruppen. Vi fick åka vid sidan men det gick bara bra, jag hann i kapp ganska snabbt.
Vi träffas på ett av Luleås sommardressade fikaställen. Solen strålar och fiskmåsarna skrålar. Måhända har de siktat in sig på den lilla glassbytta som Daniela precis tagit den sista skeden ur. "De är lite obehagliga".
I övrigt är det en alldeles förnämligt fin eftermiddag i ett myllrande centrum. Långt borta från de branta och snötäckta alplandskap som annars är vardag för extremskidåkaren.
Daniela Jakobsson laddar upp hemma i Luleå mellan sommarjobbet på LKAB i i Kiruna och den kommande alpina säsongen.
Berätta mer om din alpina resa.
– Jag tyckte verkligen det var kul att åka och sökte till skidgymnasiet i Falun. Det fortsatte att vara jättekul, studier och skidåkning, men under tredje året började det kännas tyngre. Det stannade liksom upp. Jag fick nöta på med att träna höger axels position i åkningen. Ibland funkade det, ibland inte alls. Jag kom inte framåt utan satt fast i en teknisk detalj.
Trots strulet så valde dock Daniela att fortsätta efter gymnasietiden. Hon körde på i Sälen och Åre, där hon även körde cykel under sommaren. Men trasslet med axeln fortsatte vilket till sist innebar att kurvan planade ut helt.
– Det gick så mycket tid utan resultat, det gav inte något tillbaka, om du förstår. Har du inga resultat får du inte heller plats i något team eller någon landslagsgrupp.
Daniela Jakobsson i sin då helt nya alpina, extrema miljö, inför tävlingsdebuten i Andorra.
Vändningen kom när Daniela för första gången testade free-ride-åkning i Åre.
– Då upptäckte jag snabbt att belöningen kom, jag behövde inte alls fundera på min axel längre, utan kunde bara släppa på och lära mig nytt hela tiden. Det sporrade mig att fortsätta och det blev bara roligare och roligare, konstaterar Daniela som tog nästa steg via en resa till Verbier i Schweiz, och där kom lyftet. Hon hade hittat rätt.
– Där fanns massor av åkare och massor av möjligheter. Inte minst oändliga ytor av terräng att åka i. Visst, Åre är jättebra, men det här var, och är, någonting helt annat. Jag märkte dessutom att jag utvecklades hela tiden och att jag absolut hade nytta av att vara "gammal alpin åkare", inte minst i det tekniska.
Daniela Jakobsson jublar efter sin seger i en av kvaltävlingarna till World Freeride tour förra säsongen. till
Efter den upplevelsen, och positiva kicken, var Daniel Jakobsson fast. För att underlätta satsningen, och för att bättre kunna kombinera extremskidåkningen med studierna, köptes en van. Daniela och pojkvännen Joar kunde nu kuska runt till de olika tävlingsorterna. Här finns plats för matlagning, vila – och för studier.
– Första året ute bodde jag oftast ihop med andra, så billigt som möjligt. Men det blev jobbigt i längden, jag behöver studiero. Skolan är jätteviktig, jag vill skapa mig en framtid, även om extremskidåkning är något du kan hålla på med länge.
Daniela Jakobsson och pojkvänner Joar har investerat i en van där det finns plats för sömn, matlagning och studier.
Daniela studerar energiteknik vid Umeå universitet och är klart om ett år. Hon berättar att hon läste på 200 procent under en del av förra läsåret för att sedan kunna gå ner till 50 procent under tävlingsperioden. I sommar jobbar hon på anrikningsverket vid LKAB i Kiruna. Energin och drivet är starkt, målmedvetenheten likaså. Men trots det så blev det en synnerligen knepig fjolårssäsong.
Planen var att kunna kvala in till finalen i prestigefyllda Freeride world tour men det knepiga vädret saboterade den satsningen.
– Det var verkligen märkligt. Tävling efter tävling ställdes in eftersom det var för lite snö. Det gick bra i de tävlingar som ändå kördes men mina poäng räckte inte fram till den stora finalen. Men en tröst, och fördel, är att jag får tillgodoräkna mig poängen från i fjol in i nästa säsong.
Daniela Jakobsson och pojkvännen Joar har tillgång till ett eget kök i den van de kuskar runt i.
Du är aldrig rädd, det är hisnande branter ni åker i?
– Nej inte direkt. Jag är mer orolig innan jag vet om jag kommer med i tävlingen eller inte. När jag väl står där är det inte läge, då gäller det att vara fokuserad fullt ut.
Vad är svårast?
– Du läser in berget och scoutar åkvägen via kikare. Men när du sedan står på start blir allting tvärtom, du måste spegelvända i huvudet och det kan vara svårt. Hur domarna tänker och hur de bedömer från gång till gång är också osäkert. De tittar på teknik, flyt i åkningen, linje och en helhet.
Vad ger högst poäng?
– Stora hopp betalar sig alltid. Alltid stora hopp.