Den 3 december startade Sportens artikelserie ”Vi kan också må dåligt” där flera nuvarande och före detta elitidrottare berättar om sina psykiska problem.

För att få en fördjupad inblick i ämnet tog vi kontakt med Göran Kenttä som är lektor i idrottspsykologi vid Gymnastik- och idrottshögskolan och ansvarig för idrottspsykologi vid riksidrottsförbundet.

– För tio år sedan pratade man knappt om det över huvud taget. Då fanns det någon idé om att alla inom elitidrottens värld är mentalt tuffa och osårbara. Nu när allt fler idrottare har börjat prata om det har man förstått att det är något som funnits där hela tiden, man har bara inte tagit upp det, säger han och forstätter:

– Det finns ganska få studier gjorda, men någon form av allmänt konklusion är att det är lika vanligt bland elitidrottare som i samhället i stort.

Det är tabu att prata om psykisk ohälsa, är det ännu svårare att göra det inom elitidrotten?

– Ja, det finns det studier som visar att tröskeln för att söka hjälp är klart högre inom elitidrottens värld än inom samhället i stort. Det innebär att man går omkring med sin ångest och depression för att det inte är okej att prata om det. Man ska vara mentalt stark och det är inte okej att blotta någon svaghet inom idrottens värld. Dessvärre gör det att man går länge innan man söker hjälp och hinner bli ganska dålig, säger han.

De hårda kraven på att prestera är vardag för de flesta elitidrottare, vilket kan bli ett problem.

– Jag tror det finns en annan acceptans för just problem med prestationsångest. Man har normaliserat det väldigt mycket och man tänker att det är så man ska må. Det är få miljöer som är så extremt tuffa och fyllda med stress och konkurrens som elitidrottens.

Göran Kenttä var initiativtagare till Riksidrottsförbundets samarbete där en mottagning för elitidrottare som lider av psykisk ohälsa öppnades för tre år sedan i Stockholm. Sedan dess har även en mottagning med samma syfte öppnats i Malmö.

Han säger att det är viktigt att normalisera psykisk ohälsa.

– Det är tre gånger vanligare med ätstörningar inom elitidrotten än i det övriga samhället. Vi måste få bort skamstämpeln. Det är okej att prata om diabetes eller ansträngningsastma och det borde kunna bli lika öppet kring ätstörningar, depression och ångest. Ett första och jätteviktigt steg är att ha öppnare samtal.

Han fortsätter:

– Var fjärde människa har en depression under sin livstid. Det är inte en liten klick som drabbas – och inte bara de som är sårbara och svaga –  vi pratar om folksjukdomar.

Tittar man på ett lag så borde någon, rent statistiskt, ha problem med psykisk ohälsa.

– Absolut. Har du tio individer så är det en som mår rätt så dåligt just nu. Man anar inte vem det är alla gånger heller. Det finns ofantligt mycket att vinna genom att var proaktiv, så det inte blir som för den tyska målvakten Robert Enke som tog sitt liv. Då helt plötsligt blev det en stor diskussion kring psykisk ohälsa och alla skulle jobba med psykologer, men man ska inte behöva vänta tills något sånt tragiskt händer. Det är lika bra att börja nu, direkt i dag.

Handlar det om att man inte vågar fråga en person om den mår dåligt eller ser man det inte?

– Jag tror det är en blandning. Vi brukar säga att det är en osynlig problematik. Man ser inte på en person om den har ett spelberoende, det är lätt att dölja och många är duktiga på att sätta på sig en mask. Det andra är att man kanske anar att något är fel, men inte vågar fråga för då tänker man att man öppnar Pandoras ask och inte vet hur man ska göra.

Vad ska klubbar och tränare göra för att ta sitt ansvar i frågan?

– Uppmärksamma problemen och pratar om det, sedan behövs det bättre kunskap. Man borde prata om psykisk ohälsa på tränarutbildningarna i alla idrotter och bli bättre på att förstå vad depression är och vad ångestproblemetik innebär.