På våren 2008 befinner sig det svenska herrlandslaget i längdskidor på Kreta för ett försäsongsläger på barmark. På plats är den nye förbundskaptenen Joakim Abrahamsson från Kalix. Han har tidigare – med stor framgång – ansvarat för Sveriges damer. Nu ska han ta sig an herrarna med åkare som Marcus Hellner, Johan Olsson och Anders Södergren i laget.
Abrahamsson bestämmer sig för att han vill skapa ett superteam. Så han sätter sig på poolkanten tillsammans med Hellner och Olsson och börjar planera.
– Det var då vi bestämde att vi skulle göra detta tillsammans. Vi skulle göra något som ingen hade gjort tidigare och vi skulle göra det fullt ut, säger Abrahamsson.
Månaderna som följer går ut på att skapa ett sammansvetsat landslag, en grupp kompisar som ska offra allt för varandra.
– Vi var väldigt, väldigt sammansvetsade i laget. Det var ju innan vi hade nått de där riktigt stora framgångarna så vi var nästan som underdogs. Lite som det där hockeylaget, du vet, i den där Disneyfilmen. Vi kämpade för varandra på träningspassen, vi pratade mycket och tränade stenhårt, säger Johan Olsson.
Joakim Abrahamsson ger de olika åkarna hemliga uppgifter på träningspassen. Framför allt under träningsloppen i masstart. Någon ska dra, någon annan bromsa. Planen är att alla hela tiden ska jobba för varandra och för laget.
– Jag minns att jag en gång fick i uppgift att se till att Marcus vann. Vi skapade en fantastisk gruppdynamik och personkemi. Vi diskuterade hela tiden vad som skulle kunna hjälpa oss framåt, det var speciellt, säger Olsson.
Ju längre tiden går desto bättre blir åkarna i landslaget. Men till en början finns det bara en stjärna: Anders Södergren. Under VM i Liberec 2009 vinner han silver i skiathlon och när OS i Vancouver stundar är han den självklare ledaren i laget. Hellner, Olsson och Rickardsson står samtliga utan individuella mästerskapsmedaljer. Planen är att de ska komma i Kanada. För Hellners del redan på spelens första distans: 15 kilometer fritt. Gällivarestjärnan har länge haft allt sitt fokus på den distansen och han tillhör favoriterna, men det räcker bara till en fjärdeplats. Han missar bronset med en och en halv sekund.
Besvikelsen är enorm.
– Marcus hade några riktigt tuffa dagar efteråt. Men ett par dagar innan skiathlonloppet bestämde han sig plötsligt för att lämna det där bakom sig och fokusera framåt. Det är en av de häftigaste grejerna jag har varit med om, att se honom skifta fokus på det sättet, säger Abrahamsson.
Samtidigt har förbundskaptenen tvingats övertala Johan Olsson att ställa upp i skiathlon över huvud taget. Olsson har sitt huvudfokus på den avslutande femmilen.
– I min värld var det en enkel ekvation. Johan var topp tio i klassiskt och topp tio i skejt, självklart skulle han åka skiathlon. Men ibland behöver åkarna bara höra att de är bra.
Det är den 20 februari 2010. Skiathlonloppet är OS-distans nummer två. Det har gått fem dagar sedan Hellners snöpliga fjärdeplats och nu ska fyra svenska herrar försöka kriga om medaljerna. Förutom Hellner Anders Södergren, Daniel Rickardsson och Johan Olsson. Startlistan kryllar av stjärnor och förhandsfavoriter som Dario Cologna, Alexander Legkov, Lukas Bauer, Tobias Angerer och – icke att förglömma – Petter Northug. Norrmannen är mest fruktad av alla, speciellt i en masstart som den här. Han har tre VM-guld från 2009 i bagaget och är väldigt, väldigt svårslagen man–man.
Startskottet går. Den klassiska delen blir aldrig särskilt spännande. En stor klunga håller ihop ända fram till skidbytet efter 15 körda kilometer. Loppet ser ut att gå helt enligt Petter Northugs planer. Han ligger och bidar sin tid, hela tiden med täten inom räckhåll.
Men direkt efter skidbytet händer något oväntat. Johan Olsson kommer i väg snabbast av alla på skejtdelen och snart har han en lucka bakåt.
– Under året hade vi jobbat lite på det där med skidbyten, vi skulle åka på lite fortare just efter bytet för att komma in i åkningen. Så jag körde på. Sen minns jag hur jag plötsligt hade nio sekunder, tio sekunder, elva sekunder, säger Olsson.
Samtidigt som han kör solo där framme är han ganska säker på att den jagande klungan snart ska dyka upp. Men han kör på och luckan växer.
Snart får han rapporter om att hans lagkompisar ligger och bromsar de andra åkarna där bakom. Plötsligt har Johan Olsson en ledning på 25 sekunder.
– Ledarna ropade att de andra var uppe och störde, att de försökte hålla igen farten. Det skapade ju förutsättningar för mig där framme. Samtidigt förstod jag att när de väl börjar köra kommer de att ta in hur mycket som helst. Det var ju starka namn där bak i klungan.
Hellner och Södergren turas om att ligga i täten av den jagande klungan. Där tar de lugnt, drar ner tempot, skapar sekund på sekund för sin lagkamrat. Samtidigt som de vet att det här mycket väl kan minimera deras egna medaljchanser.
Vid sidan av spåret står Joakim Abrahamsson och ser sina åkare göra allt det där som de har övat på i ett par års tid. Ledare från andra nationer kommer fram till honom och skäller.
– De var förbannade. "Vad fan håller ni på med?", skrek de. Men jag svarade bara att det var fritt fram att ta täten och köra fortare om man ville, säger Abrahamsson.
Med ett par kilometer kvar av loppet bestämmer sig ryske Alexander Legkov för att ta saken i egna händer. Han börjar köra hårt för att komma i kapp Olsson innan det är för sent. Legkov får med sig tre åkare på tåget: Marcus Hellner, Tobias Angerer och Petter Northug. Tillsammans tar de meter efter meter, sekund efter sekund. Johan Olsson inser att han snart är ifattåkt och börjar dra ner på tempot för att inte vara fullständigt slutkörd när klungan når honom.
– Det där är faktiskt något jag har ångrat lite i efterhand, att jag inte ens försökte. Jag kände faktiskt själv att jag var lite feg. Kanske skulle jag ha fortsatt köra där framme, men historia skrivs när man korsar mållinjen.
Vad han inte vet här, Johan Olsson, är att han tre år senare i Val di Fiemme kommer att vara i exakt samma position och – tack vare sina erfarenheter från just det här skiathlonloppet i Vancouver – avsluta ännu starkare. I ensamt majestät. Men det är en annan historia.
Med en dryg kilometer kvar känner Johan Olsson hur de andra åkarna är i kapp. Han har svårt att uppfatta exakt vilka de är, han kan bara ta in byxornas färger.
– Man tittar inte så högt upp och ser ju bara ben och skidor. Jag såg Legkovs ben, Angerers ben och så Hellners ben. De känner jag ju igen. Jag förväntade mig att det skulle dyka upp ett par röda brallor där, men det gjorde aldrig det.
Strax innan Johan Olsson är ett fångat byte bryter Petter Northug staven. Han får en ny ganska snabbt, men kan aldrig reparera sitt lopp. Han slutar elva till sist.
Upploppet närmar sig. Två svenskar, en tysk och en ryss ska göra upp om pallplatserna. Johan Olsson räknar nästan med att komma fyra, men han vägrar ge sig. Marcus Hellner får till en perfekt sista kurva in mot upploppet och spurtar ensam in mot mål. Bakom honom kommer Tobias Angerer. Samtidigt lyckas Olsson hålla Legkov bakom sig. Han glider över mållinjen som trea, rakt in i Hellners armar.
– Marcus hade hunnit vända på sig, han står vänd mot mig när jag kommer och jag åker rakt in i hans famn. Det var en mäktig känsla, säger Olsson.
Anders Södergren kommer i mål som tia, Daniel Rickardsson blir 23:a. Fyra dagar senare ska de alla få varsin guldmedalj, efter ännu en fantastisk laginsats på stafetten.
Efter OS i Vancouver utses Joakim Abrahamsson, tillsammans med damkaptenen Magnus Ingesson, till årets svenska ledare på Idrottsgalan. Hans framgång är total.
– Det är skithäftigt med alla medaljer och segrar, men någonstans handlar det om resan dit. Det jobb som alla underkastar sig. För oss var det så självklart att vi skulle göra det. Vi lyckades med något enormt tillsammans, säger Abrahamsson.