Året var 2001.
Platsen, en brottningstävling i Göteborg.
Karl-Erik Taivalsaari går fram till Fariborz Besarati, en före detta proffsbrottare med mästerskapsmedaljer och sju år i tyska Bundesliga i bagaget, och frågar om han har lust att träna en kull talangfulla brottare från Gällivare.
Där togs det första steget i det som skulle bli det norrbottniska brottarundret.
– Det är många år sedan nu, säger Fariborz Besrati när Kuriren träffar honom på brottnings-EM utanför Helsingsfors, Finland.
Det har gått drygt 13 år sedan dess men hans adepter är dem samma.
Skillnaden är bara den här: Den kull brottartalanger han fick fram i Gällivare, de är nu fyra femtedelar av det svenska damlandslaget.
– Sofia och Johannas pappa (Karl-Erik Taivalsaari) frågade om jag kunde komma upp. De var tio-elva år då. Henna var bara nio. De var otroligt duktiga då, men de saknade teknik. De var i rätt ålder att lära sig. Så jag skulle åka upp dit ett år – men det blev tre.
Besarati kom till Gällivare 2001 för att träna brottartalanger.
På sidan av jobbade han som idrottslärare på skolor i Gällivare och Malmberget, men huvudmålet var att lära Henna Johansson, Jenny Fransson, systrarna Sofia och Johanna Mattsson hur de skulle brottas för att lyckas nå långt. På den tiden fanns det även andra lovande brottare i trakten, bland annat den yngsta av systrarna Mattsson (Lisa), men de fyra ovan nämnda var dem som gick hela vägen.
De själva kommer senare i artikelserien berätta om vilket inflytande Besarati haft, och fortfarande har, på deras brottning.
Men efter tre år, då utvecklingen inom brottning spirat i malmfälten, fanns det inte längre civila jobb att erbjuda brottningstränaren – och han fick flytta.
– De sista sex månaderna hade jag inget jobb och det var så kallt där uppe, så jag flyttade ner till Klippan i Skåne för att börja jobba på brottningsgymnasiet.
Men samarbetet tog inte slut där. En efter en flyttade de fyra ned till Skåne. De följde efter Fariborz
Besarati.
– Nu är vi där hela gruppen. Vi kör brottningspassen tillsammans. Det är unikt i svensk idrott. Det är inget landslag som har hela gruppen på en och samma plats. Att de kan träna tillsammans hela tiden. De flesta har träningsläger där de samlas en eller två veckor, varannan månad kanske. Vi har 12 månaders träningsläger. Det är tuff sparring, de har hjälp med massage och kost – det är perfekt.
47-åringen, som ursprungligen kommer från Iran, flydde till Sverige 1986 under Iran/Irak-kriget.
Han gjorde det som iransk mästare i brottning och satte direkt fart med att etablera sig som brottare i Sverige.
Besarati tog två EM-brons för Sverige och var som bäst rankad som den sjätte bästa brottaren i världen i grekisk/romersk-stil.
I sju år brottades han som i den tyska proffsligan Bundesliga, tillsammans med Mikael Ljungberg – OS-guldhjälten från Sydney som senare tog sitt liv.
De var goda vänner och delade rum på landslagsläger.
– Man blev chockad naturligtvis. Jag blev väldigt ledsen, säger Fariborz Besarati.
Hans långa karriär som professionell tar han nu vara på genom att först skapa landslaget som han nu leder.
– Jag får min belöning för det här arbetet varje gång de lyckas. De har sina framgångar och det känns väldigt bra för mig också. Vi trivs bra med varandra, säger han.
Men Fariborz Besarati ser inte ut som den typiska, hetlevrade brottningstränaren.
Han är mer tillbakalutad och analytisk än motståndarnas coacher.
– Jag säger ingenting till
domarna eller skäller på brottarna. Vi tar det i efterhand i stället, säger Besarati och utvecklar:
– Jag försöker förstå situationerna. Det gör mig ingen nytta att jag springer hit eller dit, att jag gapar och skriker. Jenny förlorade och vi får gå igenom matchen efteråt. Nu måste jag fokusera på annat. Sofia ska möta polskan och vi måste veta hur vi ska göra.Vad gör hon, drar hon i håret? I fingrarna? Vad är hennes svagheter?
– Vi ska veta alla steg hon tar. Jag har sett fem av hennes matcher nu på lunchen och jag har bra fakta. Det gör mig trygg och Sofia känner sig trygg. Det är inte alltid avgörande, men det är bra att de vet hur motståndarna gör. Vi ska vara förberedda.
När Kuriren träffar brottartränaren har Jenny Fransson precis förlorat sin första match i EM och är utslagen, trots att hon var en stor medaljkandidat.
Och de flesta i landslagslägret är väldigt upprörda över ett domslut som
avgjorde matchen, då hennes tyska motståndare fick nog mycket poäng för att gå om Fransson och vinna matchen – då det enligt Sverige var solklart det var Fransson som skulle ha poängen.
Men Besarati, han varken gapade eller skrek.
Han gick efter intervjun fram till en domare och diskuterade situationen.
– Jag har några grejer jag vill ta upp med domarna. Men först gäller det att ta hand om henne och diskutera vad som hände. Hon är ju så otroligt besviken och vi får titta igenom matchen sen, säger han.
Damernas förbundskapten har ett av de mer framgångsrika lagen i Europa till sitt förfogande.
Då vi träffar Besarati har Johanna Mattsson tagit EM-guld i överlägsen stil.
Två timmar efter mötet hade hennes lillasyster Sofia gjort det samma.
Henna Johansson har blivit Europamästare tidigare, Jenny Fransson världsmästare.
Det är tjejerna som var tio-elva år (Henna Johansson var nio) som han började träna i Gällivare 2001, de som följde honom ned till Skåne – de är landslaget numera.
– Vi har bara de här tjejerna. Det finns inte många fler. I Japan, Ryssland och Kina har de hur många elitbrottare som helst. Sverige har de här brottarna. Vi har juniorer och ungdomar så klart, men det är inte många bakom. Det har varit otroligt viktigt på så sätt.