Det skulle ha varit ett så vackert slut på en amerikansk dramafilm.
Supertalangen som tog över den europeiska brottningen då hon knappt ens hunnit bli vuxen – hon stod på toppen av brottningsvärlden och tittade ned på sina konkurrenter. De tittade tillbaka med avund.
Det var 2009. Johanna Mattsson hade vunnit EM och i princip allt annat hon hade ställt upp i under säsongen. Tillsammans med lillasystern Sofia Mattsson var hon svensk brottnings stora framtidslöften, som delvis redan infriats.
Men då kom den dramatiska vändningen.
En knäskada ledde till en annan, som ledde till en tredje och så vidare.
På fem år genomgick Johanna Mattsson fyra knäoperationer (tre korsbandsoperationer, en menisk) och var under den tiden många stunder långt i från en brottarmatta.
Långa och svåra rehabperioder blev stora prövningar för 26-åringen från Gällivare.
– Som tur är glömmer man snabbt hur jobbigt det har varit. Men det har varit mycket blod, svett och tårar. Mer än vad jag velat erkänna för mig själv nästan. Det är nog bara mina närmaste som vet vad jag har gått igenom, säger Johanna Mattsson och fortsätter.
– Man vill ju inte heller berätta för folk hur illa det är, det håller man för sig själv och så håller man god min utåt. Men det är klart att det funnits många stunder då jag och många med mig har tvivlat om jag någonsin skulle kunna brottas på den här nivån igen.
Funderade du någon gång på att sluta?
– Nej, aldrig. Ibland har jag tänkt att jag kanske skulle tvingas sluta på grund av mitt knä, men jag har aldrig velat det själv. Jag har alltid velat komma tillbaka men varit rädd för att det kanske inte går.
Under den här tiden blev saknaden till idrotten så stor att Johanna Mattsson började försköna brottningen.
Till och med tanken på att pulsa genom meterdjup snö med en tyngdväst upp för sidan av Dundret lockade – det var saker hon bara kunde drömma om att göra.
– Brottningen är mitt liv. Jag kanske har förskönat brottningen när jag inte kunnat brottas och när man väl kan det igen ska man ta sig igenom mördar-passen – då är det inte så kul. Men det är klart det blivit så, jag har saknat brottningen så mycket att jag i bland sagt hemma: ”Brottning är det bästa som finns, jag kan inte tänka mig ett liv utan det”, säger hon.
– Men jag har insett att det finns ett liv utanför det. Det är inte allt, även om det är jävligt viktigt för mig. Jag har fått perspektiv på det – å ena sidan har jag förstått hur mycket jag vill hålla på med det, samtidigt som det inte är allt.
2014 var så det dramaturgiskt perfekta slutet fullbordat, filmen hade knutits ihop – kunde man tro. I Helsingfors, då Mattsson återvände till elitbrottningen på allvar, tog hon på nytt EM-guld. Nu som en starkare, större och lite äldre brottare.
Nu är hon ute efter att ta igen allt det hon missade då hon satt hemma medans de övriga lagkamraterna tränade för fullt och vann guldmedaljer på mästerskap.
– Det är början av ett nytt kapitel, det var inget lyckligt slut på något sätt. 2008/2009 vann jag nästan allt jag ställde upp i. Jag var topp tre i världen och stod på toppen av min karriär, men skadade mig en vecka innan VM och sen fortsatte det bara. Men nu börjar jag om.
Mattsson berättar att hon under den svåraste tiden i hennes karriär fick stort stöd från hela brottningslandslaget och framför allt den grupp som hon varit en del av sedan tiden som ungdom i Gällivare.
– Det hade varit otroligt jobbigt om jag varit helt ensam genom det. Jag får ju enormt mycket stöd från dem, säger hon.
Precis som de hjälpt till att få henne tillbaka till eliten.
Johanna Mattsson bor numera i Skåne och tränas av Fariborz Besarati, precis som Henna Johansson, Jenny Fransson och systern Sofia.
– Det har hjälpt jättemycket. Sparring är allt i brottning – bra sparring, då blir du bra. Det är en väldigt viktig del av framgången att vi har haft varandra.
Med en drömstart på det nya kapitlet i Johanna Mattssons karriär andas hon nu optimism för första gången på fem långa år.
– När man är bäst i Europa, då vill man bli bäst i världen. Det är nästa steg.