I torsdags var det exakt fyra veckor sedan Sofia Mattsson, 28, födde sitt första barn, dottern My. Hon skrattar till lite när hon tänker på hur mycket livet har förändrats på de veckorna.
– Det har verkligen gått jättebra och det är väldigt mysigt. Det känns verkligen som att hon ska vara här. Men vardagen är lite annorlunda. Man kommer ofta på sig själv att tänka: Just ja, så ser inte mitt liv ut längre, säger hon.
Förklara.– Det är My som bestämmer. Det har man märkt. Det är ingen idé att spika upp ett fullt schema med grejer man ska hinna. Det My tillåter, det gör vi.
En omställning.– Ja, precis. Jag har ju alltid varit väldigt strukturerad med min tid. Nu är det mer att om jag bestämmer mig för att gå ut och springa så kan det ske nu men det kan också ske om två timmar. Som sagt, det är My som bestämmer. Ibland känns det som att man inte har en sekund över och ibland sover hon i tre timmar, då får man passa på.
Brottaren Sofia Mattsson från Gällivare är en av Norrbottens mest framgångsrika idrottare. Hon har vunnit både VM och EM, men den kanske största bedriften kom sommaren 2016 då hon vann OS-brons i 53-kilosklassen i Rio de Janeiro.
Nu – efter graviditet och förlossning – längtar hon tilllbaka till mattan.
– Man har ju saknat träningen och jag försöker komma igång nu. Sen kanske det inte blir maxbelastning direkt, men jag försöker köra ett pass om dagen. Ibland, när My tillåter, kan man sticka iväg på kvällen också.
Sofia Mattsson berättar att hon tränade under hela graviditeten, ända fram till förlossningen.
– Men det blev ju mindre och mindre grejer man kunde göra på slutet. Så nu handlar mycket om att bygga grund, framför allt i bål och rygg. Sen är det mycket kondition också och så tränar jag yoga.
Inför OS 2016 drabbades Sofia Mattsson av en knäskada och när hon vann sitt brons var hon fortfarande påverkad av skadan. Graviditeten har dock inneburit en naturlig vila från brottningen som betytt mycket för kroppen och knät.
– Jag hade ju inte tid att vila då med tanke på OS, jag tränade både halvskadad och helskadad under flera månader. Men nu känner jag att jag verkligen inte har ont någonstans, kroppen har fått vila upp sig.
När det blir tävlingscomeback är dock för tidigt att säga.
– My är ju bara fyra veckor och nu försöker vi bara vänja oss vid vardagen.
Lagom med ett par år till OS i Tokyo 2020?– Ja, absolut. Det finns redan nu i bakhuvudet. Om jag kommer tillbaka så är det framför allt för att jag vill göra ett till OS.
Om du kommer tillbaka? Är du osäker?– Nej, det är mina planer. Men nu har jag en dotter och det är hon som får bestämma, lite så är det.
Sofia Mattsson, som är sambo med brottarkollegan Robert Rosengren, berättar att dottern My redan nu hunnit hänga en hel del i träningslokalen.
– Vi kommer inte ha några problem att få barnvakt i alla fall, det är redan en lång lista. Nu ska hon få sin första brottartrikå snart.
Finns det såna i den storleken?– Vi har beställt en till henne så att hon kan känna sig som en i gänget. Den ser ut som en riktig liten träningstrikå med namn på baksidan.
Den gångna månaden har varit fullspäckad för nyblivna mamman Sofia Mattsson. Men hon har inte undgått den kvinnorevolution – sprungen ur metoo-upproret – som har slagit till med full kraft i Sverige och i världen.
– Det är klart att man har hängt med i det, det går ju inte att inte följa med. Det handlar om väldigt viktiga och bra frågor. Nu gäller det att ta vara på det här så att någonting händer på riktigt, säger hon.
Sofia Mattsson känner igen sig i många av de berättelser och vittnesmål om sexuella trakasserier och patriarkalt maktspråk som kommit upp till ytan den senaste tiden.
– Man kan komma på nu: Just ja, det där har ju hänt mig. Det kanske inte är de allra värsta historierna, mer småsaker som jag inte har tänkt på tidigare. Kommentarer och opassande språk som man nu känner faktiskt inte är okej.
Hon fortsätter:
– Det beror nog också på att man har blivit äldre. Det är inte så lätt att stå där som 15-åring, kanske på sitt första landslagsuppdrag, och säga något. Man är ju där för att göra en bra turnering och vill inte ställa till problem. Därför är det extra viktigt att vuxna och ledare tar det ansvaret. I och utanför landslaget, de måste säga till direkt.
När Sofia Mattsson som 17-åring tävlade på sitt första senior-EM 2007 (hon vann brons) utsågs hon av arrangören till mästerskapets snyggaste brottare. En utnämning som för övrigt bara fanns på damsidan.
– Då hade vi en jättebra ledare som sa ifrån direkt, vi var där för att tävla och ingenting annat.
Hur upplevde du situationen?– Det kom aldrig hela vägen fram till mig. Jag fick höra om utnämningen från våra ledare när de redan hade gjort klart för arrangören att det här inte är någonting som Sverige ställer upp på.
Blir du förbannad nu när du tänker på det?– Man känner ju att man är där för att tävla, på något sätt förminskar ju det här hela situationen.
Sofia Mattsson, och svenska landslaget, vägrade ta emot priset den där gången.
Nu, som 28-årig landslagsveteran, är hon väldigt noga med att vara lite av en "beskyddare" för de yngre brottarna.
– Man får vara lite av en förebild och säga ifrån när sånt här händer. Typ: Det där är inte okej, den kommentaren vill jag inte höra härinne. Jag minns ju själv när man var 15 år, då var man kanske inte lika uppmärksam.
Hon hyllar metoo-upproret.
– Det är superviktigt. Jag tänker att när My växer upp ska inte den här skiten få hända.