Johanna Mattsson går av mattan efter den sista parterrövningen. Hon sätter sig på en bänk, snörar av sig skorna och dricker lite vatten.
– Det här var ett av de tuffare passen. Vi körde mer effektiv brottning än vanligt, säger hon.
Den här kvällen i brottarlokalen i Helsingborg Arena är träningsvardagen för Gällivaretjejerna i Helsingborg. Det här är ett pass under resan mot OS i Tokyo 2020. Och för Johanna Mattsson och Henna Johansson är det numera en satsning utan stödet från Sveriges olympiska kommitté (SOK).
Några dagar före jul förra året fick Mattsson och Johansson beskedet från SOK att de inte längre skulle ingå i Topp- och talanggruppen inför nästa OS. De tycker fortfarande att det är orättvist och förstår inte motiveringarna om att de borde lämna plats för andra och att SOK inte längre såg något hopp för dem.
Men vardagen förstördes inte.
– Det kändes kanske lite så i början. ”Shit, vad gör vi nu? Vad händer nu?” Men sen har vi ju insett att vi har stor stöttning från LKAB, från vår klubb, från landslaget och här i Helsingborg är alla hur bra som helst. Vi har ju upptäckt att vi har mycket mer än bara SOK som vi kanske trodde innan. Det har varit skönt, säger Henna Johansson.
SOK:s stöd handlade om 6 000 kronor i månaden och betalda resor, tävlingar och träningsläger. Brottarna fick också mycket hjälp med läkare, styrketränare och dietister.
Mer än ett halvår senare konstaterar både Mattsson och Johansson att de har behållit samma bra träningsvardag som de hade när de hade SOK-stödet.
– Egentligen har det inte påverkat så mycket. Vi har åkt på de tävlingar och läger som vi skulle ha åkt på. Det är bara det att det har blivit en större kostnad för förbundet och klubben i stället. Och förbundet har fått stå för grejer som SOK i vanliga fall har fått stå för. Sen är det klart att det är tråkigt att inte få den ekonomiska stöttningen, men jag klarar mig ändå bra, säger Mattsson.
Knyter ni näven och tänker att ni ska visa SOK att de har fel?
– Jag tänker inte så mycket på dem. Det har varit så mycket tjafs och skit, säger Mattsson.
Henna Johansson:
– På ett sätt har det varit skönt att slippa.
– Ja, på ett sätt är det skönt att känna att man gör det för sin egen skull. Man behöver inte hålla på och bevisa nåt för någon. Eller hela tiden ha det här att ”tar du inte medalj nu så är det kört”. Eller som de har kört mycket med…, säger Mattsson och Johansson fullföljer meningen:
– Gör ni inte det och det så får ni inte pengarna. Och gör ni inte så och så får ni inte det här.
Vad är det de vill att ni ska göra?
– De har styrt mycket var och med vem vi ska träna. Vi har inte fått välja mycket själv. Nu har både jag och Johanna kunnat göra precis vad vi vill och det finns ingen som jagar oss i ryggen förutom oss själva. Det har varit skönt att upptäcka att man ändå vill göra det här. Det spelar ingen roll om de stöttar oss eller inte. Vi vill ändå göra det för vår skull, säger Johansson.
Och det kanske viktigaste i deras satsning har inte heller förändrats. Träningsgruppen i Helsingborg finns kvar.
– Det finns alltid många att köra med här. Vi är ett gäng och det är yngre tjejer som jagar oss. Några är med i landslaget på en del tävlingar och några inte. De reser mycket med klubben och vi blir jagade, säger Johansson.
Mattsson och Johansson ska själva jaga medaljer snart. Den 21 augusti börjar säsongens stora mål: VM i Paris.
Den här gången åker bara hälften av den norrbottniska brottarkvartetten till mästerskapet. Jenny Fransson är skadad och Johannas syster Sofia är gravid och ska bli mamma i november.
– Jag känner alltid att medalj på mästerskap är det man tränar för. Man vill ju alltid vinna helst. Men man får vara lite realistisk också. Att vinna VM, EM eller OS händer inte så många gånger under karriären. Medalj är ändå jäkligt bra. Sista åren har konkurrensen blivit tuffare sedan dambrottning fick OS-status. Det finns extremt många bra brottare i varje viktklass, säger Johanna Mattsson.
Henna Johansson är inne på samma linje:
– Vi åker inte runt för att se och lära längre. Vi tränar ju för att ta medaljer. Sen ibland tar jag medalj och ibland tar min kompis en medalj och då får man också glädjas åt varandra eftersom vi gör träningen tillsammans.