Vi kan ta det lite från början. Jag har spelat bowling hur länge som helst och i min enfald så trodde jag att det skulle hjälpa mig när jag utmanade Rune Utterström, Luleå Bouleklubb, på en match. Visst, det kanske också hjälpte, men det räckte inte.
Inte på långa vägar.
Det finns förutfattade meningar om boule. Att det bara är ett tidsfördriv under semestern och att det är ett ”spel” som i likhet med krocket spelas uteslutande på den egna gräsmattan bakom huset under soliga och varma dagar.
Visst kan det stämma till viss del, men boule är en sport som har de flesta ingredienser som en precisionssport ska ha och spelet pågår året om världen runt. Det enda som du behöver för att gå en match är sex klot, en lille, som är den lilla kulan som man ska placera sina klot i närheten av, och massor av sportsmannaskap. För i boule hyllar du även motståndarnas fina spel.
Efter den första omgången där jag lyckades placera ett av mina klot närmast ”lillen” så växte tuppkammen antagligen lite för mycket. I den andra omgången klev jag in i ringen skickade iväg det lilla metallklotet och den stannade väl cirka 30-40 centimeter ifrån ”lillen” och känslan var ”jaja det var väl ok”. Då klev Rune in i ringen skickade iväg sitt klot och sa ”Nu ska jag köra järnet” sekunderna senare small det metalliskt och mitt klot var inte ens nära den lilla kulan som vi siktade på.
Rune konstaterade utan passning att det går snabbt att lära sig att spela boule, men att det också dröjer länge att bli bra.
Nästa klot spelade jag aggressivt mot ”lillen” tyvärr så stannade mitt klot tre meter (!) för tidigt. Lite så blev det under resten av matchen. Jag satsade offensivt och Rune såg till att plocka poäng efter poäng.
Innan vi började spela så instruerade Rune, som har några SM-medaljer i bagaget, mig om hur jag skulle hålla klotet. Lät enkelt tyckte jag och det funkade så länge som jag tänkte mig för, men ungefär mitt i matchen glömde jag av mig och fällde in tummen mot metallklotet och kastbanan blev lika hög som den var tänkt att bli lång. Jag var med andra ord inte ens halvvägs till ”Lillen” och givetvis kan inte en sådan chans erbjudas till en spelare av Runes kaliber. Helt plötsligt så hade min ledning med 1–0 förvandlats till underläge med 1–4.
Ridå.
Rune gjorde sitt bästa för att hjälpa mig till poäng. Han visade ”järn” och ”rasp”, men det gjorde mig bara än mer beslutsam. Jag skulle bara limma ”lillen” och på så sätt se till att han inte kunde plocka fler poäng. Det gick så där.
Det kändes som om att vad jag än gjorde så kom jag inte närmare. Så fort jag hade det klotet som låg närmast så sköt Rune bort den poängdrömmen.
Jag kände att luften rann ur mig i och med det ökande underläget. 1–4 blev 3–7 som blev 3–12 och matchboll .
Den sista omgången inleddes med att Rune la upp sitt första klot väldigt nära ”Lillen” och jag missade att plocka bort den. Sedan la han upp sin andra boll strax intill den andra, som då i princip satt ihop med ”Lillen”.
Jag ska villigt erkänna att jag kände mig slagen.
Efter matchen så tog vi en kopp kaffe och pratade och Rune Utterström kunde inte nog betona vikten av den otroligt fina boulehallen som Luleå har i dag, men sa samtidigt att ; ”Vårat problem är att vi har svårt att locka yngre utövare” vilket jag själv har lite svårt att förstå.
För det är faktiskt så att alla kan spela boule.
Matchen då, ja den slutade givetvis med seger, 13–4, för Rune Utterström.
Redan på parkeringen kom jag på mig själv med att fundera på om jag inte skulle ge detta en chans för jag ledde ju trots allt, om än en kort stund, mot en spelare med ett SM-guld i bagaget.