Resan kan ha börjat i krigets Syrien. Via den egyptiska öknen, en trång överfull båt på Medelhavet. Kanske månader undangömd i en källare i Grekland eller Italien. Äntligen Sverige. Men ensam utan familj, i ett nytt land och en annan kultur ska du sitta på en förläggning i väntan på asyl eller utvisning. Då kan det vara livsviktigt att ha något där tankar och ångest går över till skratt och glädje.
Den 12.e april 2014 var Marie-Louise Dahlberg, 27, som tidigare jobbat med ensamkommande flyktingar med och startade Boden United – där hon i dag är ordförande, tränare för herrlaget och spelar med damlaget i fotboll.
– Jag jobbade med ensamkommande innan. Och kände att det saknades någonstans dit de kan komma och spela fotboll första dagarna de kommer till Sverige. För många klubbar har ju intagning, och man ska vara ganska duktig. Då var det ju majoriteten som inte platsade och inte fick spela fotboll. Tänkte att det var kul att ha något där alla kan vara med, säger hon.
Det är en utmaning att få ihop en grupp där alla pratar olika språk och där många olika kulturer krockar. Att det uppstår en hel del tjafs hör inte till ovanligheten.
– Det är en spretig grupp att få ihop. Mycket tjafs. Säg att det har varit kring hundra killar och tränat. Cirka 50 är licenserade spelare. Men av dem har kanske 15 blivit förflyttade till andra orter. Så varje träning är det tre, fyra nya, känns det som.
Med hjälp av flera olika tolkar försöker Marie-Louise Dahlberg att förmedla sina fotbollskunskaper till killarna, där vissa aldrig spelat fotboll i organiserade former tidigare.
Och när hon inte försöker göra sig förstådd på träningarna antar hon andra utmaningar för att killarna ska få lira boll.
– Vi har haft väldigt tur i år att vi tagit oss igenom serien. För Pionjären i Boden gick in och sponsrade matchkläderna. Och privatpersoner har sponsrat med läkarväska och benskydd. Sen har vi alltid de som sponsrar och kör till matcher. De har ju inga föräldrar som är där och ställer upp. Så det är svårt att få ihop det, säger hon.
Det är tufft att vara ensam tränare för närmare 80 killar. Och hon skulle inte ha något emot en kollega som hjälper till med tränarsysslan.
– Jag hade behövt fler ledare. Det bästa hade kanske varit om det kom en svensk man som spelat fotboll förut, och som kan bli en liten idol för killarna, säger Marie-Louise Dahlberg som inte upplever några problem att vara kvinna bland alla killar med olika kulturer.
På Taubscenen i Göteborg den 9 augusti fick Marie-Louise Dahlberg ta emot Hugo-Levinpriset bland en mängd idrottsprofiler. Hugo-Levinpriset delas ut årligen till en framstående idrottsledare eller idrottsorganisatör för utmärkt engagemang och stort ledarskap till svensk idrotts bästa.
Pristagaren får inte vara äldre än Hugo Levin var vid sin bortgång, det vill säga högst 32 år.
– Det var jättekul. Det var roligt att vara i Göteborg. Kul också att prisutdelningen var samtidig som när de valde ut Hall of Fame. Det var en massa gamla proffs som var där, bland andra Roland Nilsson, Elisabeth Leidinge och handbollsmålvakten Peter Gentzel.
Men det är inte bara för sitt hårda slit med Boden United som var grund till Hugo-Levinpriset. Marie-Louise Dahlberg har också varit tränare i Kapstaden där hon erbjudit barn- och ungdomar från fattiga områden möjlighet att spela fotboll, samt tränat barn- och ungdomar på olika fotbollsläger i Kalifornien, Nevada och Utah i USA.
– Jag var i Sydafrika i fem veckor. Sen var jag i Sverige med samma lag. Då var man trött efter tre veckor på luftmadrass och 20 barn i tolvårsåldern. Men jag ha lärt mig väldigt mycket på resan, säger Marie-Louise Dahlberg.