30 kilometer i timmen, 40 kilometer i timmen, 50 kilometer, det är inte snabbt, det är till och med långsamt – i en bil.
Men när du sitter bakom ett halvt ton levande kött som luktar gödsel, ensilage och gammal heltäckningsmatta är det något helt annat. När marken som blixtrar förbi just nedanför dig skakar, när två stållaminerade stridsklubbor med diameter som en tallrik virvlar utom din kontroll bara centimetrar framför ditt skrev, när monstret där framme frustar och hoppar till för att ni råkar passera parkeringen för traktorn som han är rädd för och det enda medel som du har att kontrollera den brutala virvelvinden av flyktinstinkt, fart och effekt är ett snöre i vardera handen inser du att det där med hastighet är ett väldigt relativt begrepp.
– Jag har än inte sett någon som inte flinar som ett barn på julafton första gången de testar sulkyn, säger David Zimmer, verksamhetsansvarig på Bodentravet och skrattar lite för högt.
Klart fan de ler. Det gör jag också. Jag har ju överlevt.
Travbanan i Torpgärdan stod klar 1944, men det hade körts tävlingar i Boden långt innan dess. På Bodträskets is, på regementets exercisfält, till julottan – så länge hästen har varit domesticerad har det också funnits tävlingar, mer eller mindre organiserade. Men där i slutet av kriget fick travsporten ett norrbottniskt hem, en fast referenspunkt, och till exempel han Egon Vikberg från Avan kunde spänna sin travare Håkan för lastvagnen, slänga upp sulkyn och en höbal på flaket och fara till Torpgärdan och vinna överlägset.
Trots att Håkan var tvungen att stanna och bajsa mitt i loppet.
”Hallå, ja. Vilken tid sa vi att vi skulle sparka igång det där i restaurangen? Då är jag där 11.50. Jättebra…”
David Zimmer är högsta hönset, eller möjligtvis ledarhingsten, i samarbetsorganisationen mellan Boden- och Skelleftetravet. Just den här fredagen är det lunchtävlingar i Boden och telefonen ringer konstant. Om den, mot alla naturlagar och rimlighetens principer, skulle vara tyst fem sekunder så är det istället Zimmer som ringer någon, som om han hade telefontourettes. Är det inte journalister som ska släppas in genom grindarna så är det en tv-apparat som slutat fungera eller potentiella sponsorer som ska uppvaktas eller spelare som vill ha tips inför tävlingarna eller en kompis som vunnit nått lopp i Västerås eller så är hamburgarna på upphällningen i grillkiosken och kolla här, vilket otroligt väder det var i Norge när jag var och fiskade torsk.
Jag överdriver.
Men inte mycket.
– Det är ju många som säger att jag är snabb i truten. Det kommer från stallbacken, det är här jag lärt mig slänga käft. Det måste man, annars trivs man inte här, säger Zimmer.
Och slänger lite käft. Han slänger käft med med finska tränare, med tjejerna som står i anmälningen, med kuskar, skötare, Sandra Eriksson, journalister, vakter, ägaren av hästbutiken och han gör det på svenska, engelska och tyska. Han slänger käft med tanterna som säljer program, med NSDs travnestor Anders Hjortenklev, med en häst och med den ende norrbottning som i någon mån kan matcha Zimmers ord per minut-ratio, Piteå-Tidningens Bosse Lundqvist.
– Vad gör jag? Hur ser min dag ut? Det är jävligt svårt att säga. Tjusningen med att vara på en lite mindre bana är att jag får göra allt möjligt. I går köpte jag nya frysar till restaurangen, i dag är det tävlingar, det är sport, sponsorer, sociala medier och service till de aktiva. Rubbet.
Det låter inte som att du glider omkring på en räkmacka.– Kolla på Petri Salmela. Han bor i Torneå, har stall i Boden och en filial på Solvalla. Han är i Torneå lördag-söndag, åker hit måndag morgon klockan fem, åker till Stockholm tisdag kväll eller onsdag morgon, kommer hem torsdag, är i Boden på fredag och sen tillbaka.
Zimmer pekar på två skötare.
– Kolla de här tjejerna. De var i Umeå fredag kväll, åkte hem, bytte hästar, åkte tillbaka till Umeå på lördag morgon, kom hem, sov två timmar och har varit i stallet sedan dess. Alla som är involverade i det här lägger ner så enormt mycket tid och kraft. Det är klart de förväntar sig att vi som sitter uppe på kontoret och vänder papper ska lägga ner kraft, tid och energi på våra arbetsuppgifter.
Det förpliktigar.– Jag tycker det gör det. Det här är inget vanligt jobb, du kan inte förvänta dig att komma hit klockan åtta och stämpla ut klockan fem, då får du göra något annat.
Medan Zimmer pratar rör vi oss från kontoret, nedför trappen, ut på backen, går förbi stallen, rundar hästbutiken, slänger ett getöga på Zimmers nya – men väldigt gamla – bil, går bakvägen in i totohallen, via restaurangen, ut igen och över banan, upp i speakertornet.
Det är här Norrtravs verksamhetsansvarige befinner sig under tävlingarna.
Inte helt oväntat spenderar han tiden med att prata, Zimmer agerar nämligen referent och gör segerintervjuerna.
– Egentligen ska jag väl inte referera lopp, mitt jobb är snarare att vara nära de aktiva när det är tävlingar. Att kunna snappa upp eventuella önskemål, lösa problem, såna saker är en jätteviktig del av mitt jobb. Därför försöker jag alltid gå de där svängarna innan loppen börjar. Jag skulle behöva lära mig finska också. Men det är så jävla svårt…
Ni som läser det här känner kanske igen namnet David Zimmer, ni skulle definitivt känna igen rösten, från P4 Norrbotten. Zimmer hade en framtid som journalist, i en alternativ verklighet jobbar han på Radiosporten och rapporterar från OS och VM. Här tog hans brokiga karriär honom till Bodentravet och…
– Den är inte brokig. Inte alls. Jag har alltid jobbat extremt nära travsporten. För tio år sedan ville jag kanske testa hur det var att komma ut ur bubblan lite grann, så jag valde att utbilda mig till journalist på Kalix folkhögskola. Känner du till den utbildningen?
Frågan är retorisk, eftersom vi gick i samma klass där i mitten av 2000-talet. Då ville våra klasskamrater att vi skulle ha en talkshow, lite som Björn Walldes och Svante Grundbergs 80-talsprogram ”Nattsudd”.
Tanken var att Zimmer skulle skötte snacket och jag skulle vara den sura motpolen som bara svor och var irriterad.
Tänk, så vi förändrats sedan dess.
– Jag trivdes väldigt bra som journalist, erbjudanden om såna här jobb har dykt upp med jämna mellanrum medan jag jobbade på radion. Men det var på andra travbanor och det var inte intressant då. När styrelsen ville att jag skulle börja jobba här så var det en utmaning som tilltalade mig. Framför allt tilltalade den hjärtat. Det är ju Bodentravet jag brinner för.
Zimmer är, har alltid varit och lär alltid förbli en hästmänniska. Han gjorde programmen åt Skelleftetravet redan under gymnasiet, han flyttade till Stockholm och fortsatte, blev värvad till sportavdelningen på Jägersro, han refererade lopp…
Men allt började med Birger Jakobsson.
– Morfar är 84, han var här för en stund sen och hämtade dagens program, sen skulle han byta bromsok på sin Citroen. Han är still going strong. En första klassens hästmänniska med bakgrund inom både rid- och travsporten, min barndom handlade väldigt mycket om att hänga med honom på trav.
Zimmer följde med morfar i bilen, en hästfinka på släp bakom, till travbanorna i Boden och Skellefteå. Medan hans jämnåriga kamrater sprang runt och lekte, plockade tomburkar eller satt i barnbion och såg ”Bamse och åsnan” stod sexårige David vid staketet, så nära banan han kunde komma, och tittade på hästarna som dundrade förbi.
– Morfar har tre ungar, 10-12 barnbarn och barnbarns barn – som alla är totalt ointresserade av travsport. Det var bara jag som blev biten.
Vad är det som är så fascinerande?– Inget annat i vardagen skapar såna känslor. Glädje, sorg, irritation, nervositet – jag intervjuade en farbror, han var över 70, hans häst hade vunnit lopp och nu stod han och grät framför mig. ”Han betyder allt för mig” sa han om hästen medan han grät, då får man bita ihop ganska duktigt själv. Sen är det något speciellt med stämningen och surret, jag har ju försökt vara utan det men det är inget roligt.
Mycket vatten har runnit genom kraftverkets turbiner sedan Håkan bajsade sig till segrar på 40-talet. Förr i tiden hade var och varannan familj en häst, när de inte gick på banan drog de timmerdoning eller plog. Urbaniseringen har gjort att färre människor har naturlig hästkontakt – och dessutom har det blivit svårare och dyrare att äga häst. Under tiden har gamla mästare som Gustaf Hallén och Stig Lindmark bytts ut mot nya namn. Bodentravets segerrikaste kuskar, banans champions, de två senaste åren heter till exempel Sandra Eriksson och Hanna Olofsson.
– Tittar man på ungdomsverksamheten så är det klart mer tjejer än killar. För tio-tolv år sedan hände något, det vände. Tjejerna gick från att vara skötare till att vilja köra och träna. Det här är ju en fantastiskt jämlik sport, vem som helst kan ta licens, köpa en häst – och tävla mot den absoluta världseliten. Men det är klart att vi sitter i en väldigt bra sits när vi fostrat två så framgångsrika kvinnliga förebilder.
Zimmer tror att mycket beror på Gunnel Fredriksson, som tog plats bland männen i slutet av 80-talet. Då var hon Bodens första, landets tredje, kvinnliga proffstränare. Nu visar både dottern Hanna Olofsson och före detta lärlingen Sandra Eriksson vad förebilder kan betyda.
– Hon visade vägen. Men du vet hur det är i sport, det handlar om talangfulla årskullar och slumpens skördar också. Jag ska inte slå mig för Bodenbröstet och säga att vi haft en fantastisk utbildningsverksamhet. Det är två extraordinära talanger som råkar bo här, det är vi väldigt tacksamma för.
Tror du de två föder ännu fler?– Ja, det tror jag. Både Boden och Skellefteå har väldigt bra verksamhet på ungdomssidan. Jag blir avundsjuk. När jag var liten var jag tvungen att gå till stallet, fråga tränaren om jag fick börja mocka och kanske, så småningom, få förtroendet att köra en häst. Nu kan vem som helst anmäla sig till en travkurs – vi har haft allt från sexåringar till en farbror som är över 70. Han körde timmerhäst när han var liten, nu ville han testa trav. Fatta, vilken grej!
Zimmers stora problem för tillfället är att det helt enkelt finns för många hästar som vill starta i loppen, eller snarare att det inte finns tillräckligt många lopp. Varje travbana tilldelas bara ett visst antal tävlingsdagar varje år, enligt en formel som baseras på antalet hästar i upptagningsområdet. Men Boden har, förutom de svenska hästarna, också en stor andel finska hästar som vill tävla. De får dock inte räknas med i underlaget till Svensk Travsport som sedan beslutar om antalet tävlingsdagar.
– Vi håller extremt hög kvalité, rent sportsligt. Det är svårt att vinna lopp i Boden, mycket svårare än på många andra banor, men vi har för få tävlingsdagar. Ungefär 35 procent av våra hästar får ju inte räknas och det stör mig mycket. Det är den viktigaste frågan för framtiden.
Banbelysningen för 13 miljoner (”det ser ut som ett rymdskepp som landar när man kommer från Luleå”), miljonloppet Norrbottens stora pris, det välskötta underlaget, kuskmatchen Björnkampen, allt det där är bra grejer som talar för Bodentravet – men allt det där har redan hänt, har redan blivit uppfunnet.
Zimmer vill inte bara förvalta. Han vill sätta sin egen prägel på framtiden.
– Jag blir stolt när jag tittar ut över banan – men det är också dags att titta framåt. Vi är redo att ta nästa steg, bli en hästarena istället för en travbana. Jag vill knyta ridsporten närmare, bygga ett nytt utbildningsstall, få bättre faciliteter för gäster. Vår startbil är en gammal Saab från -89, när glasläktaren byggdes på 70-talet var den crème de la crème, nu har vi knappt användning för den. Kanske ska vi bygga en padelhall, eventarena eller gympasal som vi kan ha beläggning på 365 dagar om året? Det är såna frågor vi brottas med.
Hur mår Bodentravet?– Förra året var inget kanonår ekonomiskt, men framtiden ser ändå ljus ut. En ny spelutredning gav förslag om att sänka totoskatten från drygt 30 till 18 procent. Vid bibehållen omsättning skulle det innebära 600 nya miljoner till travsporten årligen.
Vi passerar ett gäng som inte går att beskriva som något annat än gubbar. Det märks att de sitter på samma ställe som de alltid suttit, det kan vara så att de satt där redan på 40-talet och travbanan liksom byggdes upp runt dem. Zimmer stannar och slänger lite käft med de som inte ens med väldigt god vilja kan beskrivas som morgondagens publik.
– På stortävlingarna är publiken väldigt blandad, men på vardagstraven är publiken äldre. Lite som NSDs prenumeranter, kan jag tänka mig?
Jo. Skillnaden är väl att ni tjänar era pengar ändå, på spelet. Behöver ni verkligen publik?– Vi behöver publiken och jag ska kämpa för att så många som möjligt kommer hit även i framtiden. Ur det föds nämligen ett intresse för att äga häst, för att komma nära djuret och det är själva grunden för en fortsatt stark travsport. Vi får aldrig nya aktiva om ingen kommer hit och kollar på tävlingarna.
Hur gör man det?– Jag tror att vi ska trycka mer på hästen, på prestationen, det är ett jävla fascinerande djur. Vi ska vara rädda om kunskapen, inte förakta de gamla uvarna eftersom många är otroligt engagerade. Det finns en jävulsk stolthet över traditionen, kulturen, arvet från travsporten här. Det är något speciellt med Bodentravet.