Tage Johansson rullar på axellederna och vevar med armarna. Klockan är strax efter 13 och det börjar närma sig start.
En kvinna kommer fram till honom och frågar om inte han känner Vera Johansson från Boden. Jo, visst, svarar Tage. Han känner de flesta – han har hunnit med att lära känna många under sina år som orienterare. Själv minns han tillbaka när han började med orientering på lite allvarligare nivå. Det var 1945.
– Jag var med och bildade en fotbollsklubb i Västerås (Svartådalen, grundades 1939), men sen konstaterade jag efter att ha fått kontakt med några orienterare att orientering är mer individuell. I fotboll är man ett lag. Det gick tydligen bättre för mig att vara individuell, säger Tage Johansson som precis har fyllt 92 år och som dagen innan vunnit första etappen av O-Ringen i klassen Herrar 90.
Tage kliver in i startfållan och gör sig redo för start. På andra sidan kartställen, drygt en meter i från honom, gör samtidigt en tjej från Täby sig redo för sin start i D 10.
92-åringen från Västerås plockar kartan och sticker i väg.
"Lycka till, Tage" ropar en funktionär från startplatsen. Det har bara gått en dag av O-Ringen – Tage Johansson har redan hunnit skaffa sig nya bekantskaper inom sin sport.
Och för Tage handlar orientering mycket om det sociala.
– Man skapar sig vänner för livet. Så är det. En hundrameterslöpare som reser runt i världen, vad har de att babbla om? Vad ska de surra om? De har bara den där raksträckan, till skillnad mot en orienterare som har alla de här bommarna, tävlingarna och kartorna att prata om, säger Tage Johansson och fortsätter.
– Jag har en telefonbok där hemma där jag har ett 25-tal namn i. Jag är så social så att jag ringer till mina gamla orienteringskompisar och de säger alltid: "Det är så roligt när du ringer, Tage". Och jag träffar dem ju här också, jag har säkert träffat 7-8 av de gamla kompisarna här.
92-åringen säger att det känns som att han blir bättre och bättre för varje år. "Mina meriter är inte som senior", påpekar han.
Nej, det är på äldre dagar som Tage Johansson plockat medaljer på VM.
Han har två gånger blivit världsmästare i klasen H85 och tagit fem silvermedaljer – då oftast bakom klubbkompisen Åke Svensson som tävlar i samma klass.
– Men nu har man väl nått toppen, säger han.
Även om löpförmågan inte är nog stor för att springa en hel bana och att synen börjar bli ett problem i skogen blev det ett 30:e O-Ringen för Tage Johansson. Mycket på grund av att barnbarnet Marcus bor i Norrbotten och att han kan spendera tid med familjen – som nyligen fått tillökning.
– Det är ju framför allt det familjära som är roligt. Nu har barnbarnet fått barn också, en grabb som ska fylla ett år snart, säger Tage.
Det är viktigare än tävlandet.
– Det finns så många detaljer som vi kan välja att prata om och jag vill prata från hjärtat. Det verkar som att du har skaffat dig en bild av den här gamle mannen. Det är naturligtvis så. Vi har krupit på golvet tillsammans nu i morse, faktiskt. Jag och barnbarnsbarnet.
Loppet i sig går rätt knackigt, tycker han själv. Några mindre missar mot slutet gör att han är lite bekymrad efter målgången.
Klubbkompisen Åke Svensson var för snabb på etapp II.
Men Tage Johanssons stora seger på etapp I gör att klubbkamraterna nu har en sekundstrid i sammandraget.
Även om det utifrån kan betraktas som försumbara missar är det något som gnager i Tage.
– Jag har alltid varit pedant. Förmannen på metallverket där jag jobbade i 44 år sa det: "Du ska veta, Tage. Det kommer inte finnas någon mer Tage Johansson". Jag hade ryktet av mig att vara noggrann, alltså. Och det kan vara något som man har nytta av i orienteringen. En egenskap. Men det är ingenting jag tänker på. Det sitter nog mer i generna, säger han.
När Tage Johansson i sin egen takt spurtar över sanden i målfållan vänds många blickar mot den nu 92-åriga världsmästaren.
Hur brukar publiken reagera när de ser dig spurta mot mål?
– I och med att vi är en klubb (Västerås) som har väldigt många medlemmar brukar jag få många hejarop. För några år sedan hade jag och Åke Svensson en duell in mot målet och då skrek mina kompisar och lagkamrater: "Tage! Tage! Tage!". Men det är inte alltid som speakern uppmärksammar att någon H 90 är på väg mot mål, så det är inte alltid folk som märker det. Man ska ha klart för sig att H 90-klassen inte är den viktigaste, men det är roligt när de uppmärksammar att man är med.