Därför fortsätter 26-åringen ett år till.
Hon tänkte lägga av – men läget kunde inte varit sämre än nu.
– Det är så roligt, med hela draget runt handbollen – Boden Handboll har faktiskt skapat någonting, säger hon.
På väggen, i ett hörn i det nyöppnade Allstar i Boden, hänger ett fotografi på Carin Bergdahl tillsammans med fler Boden Handboll-bilder. De visar på hur Boden ställer sig till sitt handbollslag.
Men det kunde varit annorlunda. Det såg länge ut som att just den bilden, på nummer åtta, inte skulle hängas upp.
Boden Handbolls nyckelspelare tvekade länge och väl om hon verkligen skulle ge karriären ett år till. Carin Bergdahl deklarerade att hon behövde en ny utmaning och ville därför testa att satsa på Bodyfitness, en sport som hon själv beskriver som en mjukare form av Bodybuilding.
Men att släppa handbollen, som hon levt för så länge, var inte det lättaste.
”Känd för det man gör”
– Det var en jätterolig avslutning på säsongen. Det var helt enkelt för roligt för att inte vara med ett år till. Det hade blivit lite av en identitetskris om jag inte hade spelat, det kan jag inte sticka under stolen med. Handboll har alltid varit prio för mig. Jag vet vem jag är som handbollsspelare och kanske inte riktigt annars, säger Carin Bergdahl.
– Boden är en så liten stad – man är känd för det man gör. Det låter kanske konstigt, men det är lite så. Vet man inte vem jag är civilt kanske man vet vem jag är om man är sportintresserad.
Gulligt – och pinsamt
Boden Handbolls stora uppryckning höll på att att ge laget en kvalplats till allsvenskan. Till slut skiljde det bara en poäng upp till elitseriekval för laget som tippats kämpa för sin överlevnad.
– Vi kvalade till elitserien med BBK för några år sedan och då spelade jag också. Då var det samma sak – det var drag i stan runt handbollen. Nu känner jag att det till och med blivit lite större. Förr har det aldrig känts som att man varit någon profil för yngre spelare, men nu kommer småtjejer efter matchen och vill ha en autograf, säger 26-åringen.
Du har autografjägare efter dig?
– Det är ju jättegulligt och samtidigt lite pinsamt – det är generande. Nu har vi skapat någonting – det spelar ingen roll om man spelar i Boden Handboll, BBK eller Hornskroken, de ser upp till damlaget.
Därför känner nu Bergdahl ett visst ansvar – både gentemot sitt lag och mot handbollen i Norrbotten.
Att Boden har ett allsvenskt lag tror hon betyder väldigt mycket för sporten i länet – och för att Boden Handboll ska fortsätta spela i den näst högsta serien, då krävs det att stommen i laget håller ihop. Att bärande spelare som Annica Sundqvist, Emmy Nordmark och Hanna Weinmar fortsätter att spela var en viktig faktor för Bergdahl.
– Det är a och o. Vi är beroende av varandra. Jag är inte bra utan dem och de är inte bra utan mig. Det är det härliga med ett lagbygge. Vi har kommit väldigt nära varandra och spenderar nog mer tid tillsammans än med våra pojkvänner. Vi vinner inga matcher om inte alla är med, säger hon.
– Man är lite ledare för handbollen. Det har inte funnits i Boden på det sättet tidigare. Om vi slutar nu finns det ingen som tar över just nu. Våra roller – det är ingen som är mogen för det än. Det känns jätteviktigt att vi som spelar nu fortsätter tills det finns någon som kan avlösa oss.
”För dåligt” av fotbollen
Och det är inte bara handbollen som kan behöva framgångar.
Boden har sett stora publikfavoriter falla – Bodens BK:s fotbollslag, som spelat flera säsonger i superettan, är numera i division II där laget haft en turbulent säsong efter en usel öppning på säsongen.
Bodens hockeylag, som varit ett mål från elitserien på 90-talet, är också i division II.
Boden behöver idrottsframgångar.
– Om man tittar på fotbollen – det har ju gått dåligt. Det är för dåligt. Förr var hockeyn bra, fotbollen var riktigt bra. Det ska finnas drag runt idrotten här, det finns människor som vill se bra idrott. Jag tycker att handbollen är på väg uppåt. Vi skapar någonting här. Sen om det kommer att hålla för alltid eller bara är för den här säsongen, det vet jag inte. Men det väcker i alla fall intresset för handbollen, säger Carin Bergdahl.
Bra att inte spela derbyn
Det fanns en chans att handbollspubliken skulle få se ett hett derby i allsvenskan det här året.
Bodens BK fick en förfrågan om att spela i serien – men tackade nej.
Rätt beslut, enligt Carin Bergdahl.
– Jag tycker att det är bra att de inte tog den chansen – jag tycker inte att de är redo. De har en jättebra ungdomsverksamhet, men den där toppen har dem inte. Det är klokt att de får fortsätta utvecklas i division I ett år till i stället för att det ska vara press på dem. Det kostar en jävla massa pengar och det finns nog inte de resurserna i Boden att sponsra två lag i allsvenskan.
Och möjligheten för de båda klubbarna att hjälpa varandra för att främja handbollen i Boden, den är komplicerad.
– De vill inte ha ett samarbete med oss, säger Bergdahl.
Varför inte?
– Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Vad jag har hört vill de inte ha ett samarbete med oss, det kan ju också vara så att det är vi som inte vill ha ett samarbete med dem. Det är en så jävla stor stridsyxa att det är hemskt. Det hämmar utvecklingen. Det handlar inte om spelare som inte tycker att det skulle vara en bra idé. Det är några gamla rötägg i styrelsen, tror jag. Tyvärr. Det är ju hemskt, det är sjukt.
”Kung i sin egen stad”
Inför den kommande säsongen flyttade BBK-spelarna Ulrika Backman och Petra Söderström till allsvenska konkurrenten Skara.
Om samarbetet vore bättre mellan klubbarna, då tror Carin Bergdahl att den talangen inte hade lämnat kommunen för att konkurrera med Boden Handboll i stället för att hjälpa dem.
– Absolut, det är jag helt säker på. Hade det varit en bättre relation mellan klubbarna hade de självklart stannat . Nu säger de att det är för personlig utveckling. Men jag tror att det har spelat en stor roll. Jag menar, varför inte vara kung i sin egen stad?
Ja, då kanske deras bild hade hängt där bredvid Carin Bergdahls. Där i hörnet som är tillägnat klubben på den nyöppnade sportbaren.
– Man kanske är lite självgod, men det är jättekul. Inget annat lag har det. Det känns ju förtjänat, man har inte glidit på något bananskal direkt.