I maj 2015 var Westin-Vippola på en resa i Indien med två av sina kompisar när olyckan var framme. De var på väg till ett boende i Dharamsala i Himalayabergen när han tog ett felsteg och föll.
– Jag minns hur jag bara tänkte att nu landar jag, men det kändes som en evighet innan jag gjorde så. Jag tror att jag tappade medvetandet för en kort stund, men sedan försökte jag resa mig och när inte det gick förstod jag att det var allvarligt, säger han.
Var du rädd?
– Nä faktiskt inte.
– Jag tror att jag hade all meditering i Indien att tacka. Bara fyra dagar innan det hände så upplevde jag min lyckligaste stund i livet. Jag satt och tittade på aporna och känslan var enorm. I dag är jag tacksam för att jag fick uppleva den känslan.
Först visste inte hans kompisar var han hade tagit vägen för det var sen kväll och helt mörkt, men efter att han lyckats göra lite ljud i från sig så förstod dom vad som hade hänt.
De hämtade hjälp från byn och efter en hjälteinsats från en av indierna som med Westin-Viippola runt halsen klättrade upp till stigen igen. Sedan väntade en minst sagt skakig resa ner till "ambulansen".
– Dom bar mig på en bår längst en smal stig och det måste ha sett ut som de sju små dvärgarna. Jag höll på att ramla ur båren ett par gånger och det var lite skakigt.
När sällskapet kom ned till ambulansen så insåg Westin-Viippola att det inte var en vanlig ambulans som väntade på honom.
– Nä inte riktigt (skratt). Det var en vanlig skåpbil med ett rött kors på.
Även sjukhuset blev en ny upplevelse.
– Det var som djävulens källare. Det var ett cementgarage mer än ett sjukhus. När vi kom dit så var det en kvinna som hade dött och det fanns människor som grät där. Givetvis funderade jag då på vart jag hade kommit, men må hon vila i frid, säger Westin-Viippola.
Efter en spruta som antagligen innehöll något smärtlindrande blev han förd till ett sjukhus där beskedet var att han borde söka upp ett annat sjukhus. Dagen efter operationen i Delhi fick han beskedet att han hade 30 procents chans att kunna gå igen.
– Jag har funderat på det där beskedet. I dag kan jag undra var han fick siffrorna i från och om det verkligen fanns något vetenskapligt bakom dem.
När han kom till flygplatsen så dök det upp ännu ett problem. Där nekades han först då han skulle borda flygplanet.
– Det var en kille som stod vid incheckningen och han stoppade mig direkt med orden "Du ser för djävlig och du kommer inte på planet" sa han åt mig, men det var en finsk kapten på planet och efter att jag pratat med honom på finska sa han att jag givetvis skulle få åka med.
Hemma i Sverige så väntade en lång rehabilitering och han hade också massor av stunder då livet enligt honom själv var väldigt tungt, men han tog ett beslut.
– Jag bestämde mig för att inte lägga mig ner på soffan och kolla filmer. Det hade varit den enkla utvägen fast då hade jag nog dött. Jag valde istället att aktivera mig.
– Jag har alltid haft mycket idéer, men också svårt för att ta dem i land. Jag valde att strukturera livet efter olyckan, säger Westin-Viippola.
Det som tog honom till parabob var ett telefonsamtal från USA.
– Det var lite speciellt. Det var en gubbe från USA som hade sett mig på internet och bara ett år efter att jag hade skadat mig så kontaktade han mig.
– Han frågade om jag gillar fart och mitt svar var "Jag saknar fart vad vill du", säger Sebastian innan han fortsätter:
– Han förklarade att det fanns en parabobskola i Norge och frågade om jag ville testa på det. Jag svarade ja direkt och packade väskan.
Vad hände i Norge då?
– Jag åkte dit för att testa på och när veckan var över kom han som är högsta hönset inom parabob. Han förklarade att han trodde att jag kunde gå långt och frågade om jag ville köra professionellt.
Professionellt, efter en vecka?
– Lite skruvat var det, men jag är en sån som hoppar på för att se vad som händer. Jag tänkte också att det inte var så farligt för jag kraschade inte en enda gång under veckan som jag testade.
Men säsongen efter så blev han varse om att det inte var helt riskfritt.
– Det var en som kraschade under en tävling och bröt nacken på tre ställen och skadade ryggen. Då blev det lite "Shit det kan ju hända grejer i den här sporten". Jag har själv också kraschat och fått en black out efter att ha slagit i väggen och efter det så var jag medvetslös hela vägen in i mål.
Trots riskerna i sporten har han hittat samma känsla som när var i Indien och sökte meningen med livet.
– Jag minns att jag satt och tittade på aporna i Indien och kände en lycka jag aldrig känt tidigare. Även om det inte på samma nivå när jag åker bob så är det ett lyckorus som är så behagligt.
Under sitt första VM (2019) i parabob så tog Sebastian Westin-Viipolla brons. Nu är siktet ställt ännu högre.
– Jag har stor chans på guldet i VM.
Varför tror du det?
– Under sista världscuptävlingen så vann jag ganska överlägset. Det tar jag med mig till Lillehammer och VM
Satsningen på bob har tagit Westin-Viippola till en vardag som innehåller så mycket mer än rehabilitering.
– Den sociala delen är viktigare än den sportsliga. Vi är ett grymt gäng som håller på. Det är base-jumpers, drifters, rallyförare och skydivers det är med andra ord bara tokstollar med en skruv lös som håller på. Ingen är lik den andra, men ändå kommer alla överens, skrattar han.
Sebastian Westin-Viippola har efter skadan och den första delen av rehabiliteringen börjat förstå hans eget läge. I dag så tar ingenting för givet.
– Jag har en lyxskada. Jag har sett så många som har betydligt svårare skador och jag vet vad jag hade kunnat råka ut för.
– Jag hade en dipp under en månad efter skadan. Jag flyttade hem till pojkrummet och då var det ganska så grått. Det kändes som om att jag tappade tid på dygnet.
Hur tog du dig ut från den känslan?
– I slutändan så är det ändå du själv som måste bestämma dig för hur du vill att ditt liv ska bli, säger innan han fortsätter:
– Jag kom fram till att antingen så ligger jag på soffan och tycker synd om mig själv eller så provar jag att göra det bästa av situationen. Det blev det senare.
Vad är det bästa för dig då?
– Jag har börjat prioritera rätt saker. Vad som är viktigt och vad som är bortkastad tid. Världen går framåt även om jag skulle ligga på soffan en vecka och jag vill ju inte hamna på efterkälken.
Han berättar hur han har varit nära att omkomma vid ett flertal tillfällen. Det har till och med varit så att han själv förvånats över att han har klarat sig så länge som han har gjort.
– Ibland har jag funderat på hur jag har överlevt allt. Skyddsänglarna är nog less på mig där uppe. Jag har alltid tagit risker så även i dag.
– Men nu är det kalkylerade risker.