Knäna värker. Höger ben går knappt att böja. Packningen som väger nio kilo känns som 29 kilo.
Bara en kontroll kvar, klockan är nästan 22 lördag kväll. En kontroll till, sen får vi falla ihop. Efter 22 timmar av ändlöst slit på fjället – nu är målet nära.
Slalombacken upp till målet är en baggis jämfört med de jättelika branter vi har forcerat de senaste dagarna. Men när varenda cell i kroppen värker kan vad som helst verka omöjligt att passera.
Då hör vi en koklocka, såna som du hör på tv-sändningarna från vintersport i alpländerna – följt av någon som för full hals hejar på oss.
– Känner du hur gott de luktar? frågar min partner Joakim. De har duschat.
Sen ser jag dem; 50 personer som har lämnat sina middagar för att se oss spurta in mot målet. De är helt vilda när de hejar på oss. En blandning av ett dussin parfymer, en kompott av olika tvålar. Det är himmelskt.
Jag börjar tro att syrebristen i hjärnan får mig att hallucinera. Det här kan inte vara på riktigt.
Hur blev det så här?
Vi tar det från början:
Jag och min lagkamrat Joakim Ingerskog åkte till Björkliden fullproppade med självförtroende.
Mycket träning i bagaget, noggranna förberedelser i ryggen och en massiv tro på att vi kommer klara detta galant.BAMM – hur jobbigt kan det vara egentligen?
Med min bakgrund inom orientering tänkte jag att det skulle bli en baggis. Jobbigt, så klart – men allt det extrema man hört om BAMM trodde jag var överdrifter av löpare som inte hade rätt förutsättningar att klara loppet.
Så fel jag hade – och vilket pris jag och Joakim fick betala för det.
Starten går fredag morgon klockan 08.00. Inställningen är fortfarande – vi är starka, starkare än många av de andra här. Något oroad över att vår packning är markant större än många andras, men vad gör något kilo hit eller dit?
Klungan ger sig av upp för ett enormt högt fjäll. Det går snabbt i starten. In i en sänka, upp mot toppen. Vi börjar plocka placeringar och endorfinerna pumpar frenetiskt. Vi är starkare än vi trodde, tänker jag. Målet, att klara av dag 1 på sju timmar, kanske måste revideras eftersom vi håller så bra fart.
Vanföreställningen håller i sig i ungefär två timmar till.
Sen slår verkligheten till mot mig och min lagkamrat Joakim. Vi har underskattat BAMM, vi har underskattat det grovt.
Det här är ingen lek.
Halvvägs in på dag 1: Vi börjar få svåra smärtor i knäna, benen känns som bly. Vi har passerat två toppar på cirka 1.400 meters höjd, 15 kilometer in i loppet. Dimman ligger tät.
Från den här punkten och in i nattlägret förändras drömbilden om att gå under sju timmar till att överhuvudtaget gå i mål. Vi börjar bomma, trots att orienteringen stundtals är barnsligt enkel.
Vi inser att våra väskor är för tunga. Vi har får dåliga prylar, för mycket onödig vikt. All vår träning, som vi trodde var hård, räcker inte på långa vägar.
Vi har fallit ur drömvärlden och landat i verkligheten. "Jantelaget", som är vårt lagnamn passande nog är, har misslyckats med förberedelserna. Nu väntar vi bara på den saftiga notan.
Åtta och en halv timma har gått sedan starten i Björkliden. "Jantelaget" har nått till nattlägret, vårt hem för natten.
Det är fullsmockat med tält i dalen intill den lilla sjön. Slutsats: Vi tillhör inte täten.
I hårda vindar sätter vi upp tältet med skakiga och frusna händer. Det är ruggigt ute, nordlig vind blåser in över BAMM:s härbärge.
Resten av kvällen finns bara ett mål: Proppa oss fulla med energi inför dag 2. Frystorkad mat, vatten, sportdryck, energibars – vi tar till alla medel.
Men oron gnager i oss, fast vi inte riktigt vågar säga det till varandra. Både jag och Joakim har riktigt ont i knäna. Det var en enorm pärs att ta sig igenom dag 1. Dag 2 är lika lång, lika tuff.
Kommer vi att klara det, verkligen?
Vi fortsätter trycka i oss mat, huttrande i sovsäckarna.
Kroppen lider, jag kan knappt sträcka ut benen.
Vi kommer inte klara det här tänker jag innan det är sovdags.
Efter en natt nästan befriad från sömn i ryslig kyla är pessimismen fortfarande skyhög.
Jag vågar knappt säga någonting. Men jag känner att jag troligen inte klarar av en dag till ute på fjället.
Något haltande får jag fram:
– Hur känns knäna, Jocke?
– Njaaa ... fortfarande inte bra, svarar han och tittar ut under tältduken.
Solen skiner in – det är fullständigt strålande väder. Tomas Ledin-väder.
Efter ytterligare en mindre debatt om knäbestyr beslutar vi oss för att i alla fall starta dag 2. Känns det för dåligt, så bryter vi.
Vi rafsar ihop utrustningen och packar ryggsäckarna, men inte nog snabbt. Vi kommer sent till starten – klungan, ledd av Marcus Hellner, har redan börjat ringla upp mot fjällen.
Det är den första av många mentala smällar under dagen.
Vi plockar kontroll efter kontroll i ett zombie-tempo.
Två haltande gestalter som driver runt i fjällen – det måste ha varit en syn för de få som såg oss utefter banan.
Knäna värker mer och mer ju längre vi går. Dag 2 är brutal och vi hade omöjligt klarat oss igenom det här om det inte vore för den storslagna naturen och det gudomliga vädret.
Det ser ut som i en saga, som att kliva rakt in i en filminspelning av "Sagan om ringen". Solen lyser upp de mäktiga bergen och de vackra sjöarna. Det visuella får oss att fortsätta.
Men timmarna flyger förbi och energinivån börjar bli katastrofalt låg. Flykttankarna kommer igen – vi kan få slut på lidandet, det är bara att gå till Björkliden och avbryta. Men har vi kommit så här långt så måste vi fortsätta. Vi bara måste.
Det har gått 12 timmar sedan starten. Klockan är 18.00. Vi rör oss sakteliga mot Björkliden, de värsta stigningarna är bakom oss.
De väldiga sluttningar vi måste ta oss ned för känns livsfarliga, benen lyder inte längre.
Men det är inte långt kvar nu.
– Falafel ... chips ... läsk.
Joakim upprepar mantrat. Det som väntar oss när vi kommer i mål.
Det har nu gått 13 och en halv timma. Vi har inte sett till någon på tre timmar. Är någon ens kvar i Björkliden vid det här laget? Finns det ett mål kvar?
Vi vänder blickarna upp mot slalombacken.
Vi hör koklockan. Kvinnan som skriker hejarop för full hals. Doften av nyduschade krigare.
Drygt 50 personer, där för att se oss gå i mål. Deras hejarop skapar en häftig atmosfär. Det är så mycket kärlek i luften.
Men ändå, vad är det som händer tänker vi?
Vi kom ju sist. Dö-sist.
När jag ligger där i målfållan, vek och tom, slår det mig: Jag är ju faktiskt här för att jobba.
Vad kan jag berätta om BAMM? Hur var det egentligen?
Det får bli den nakna sanningen. Inget omsvep, inga förskönade berättelser.
Det gjorde ont, det var plågsamt – och det var helt magiskt.
En mäktigare naturupplevelse går knappast att få. Utmaningen att ta sig 54 kilometer (fågelvägen) med tung packning på ryggen är extrem och otroligt lockande för alla som älskar den här typen av idrott. Arrangemanget är näst intill perfekt.
All onödig smärta har jag drabbats av på grund av naivitet. Man får inte tumma på något i förberedelserna. Det förstår jag nu.
Mycket av det jag har skrivit kan ses som negativt, men då vill jag lämna er med det här: Det är vårt eget fel att vi tog slut. Vi underskattade BAMM. Det får man helt enkelt inte göra. Det är allvar, konsekvenserna av dina beslut kan potentiellt få förödande utgång. Men all smärta hindrar mig inte från att se tillbaka på tävlingen med enbart positiva minnen.
Känslan av att klara av BAMM går nästan inte att beskriva. Jag skulle inte bytt den mot någonting annat.
Den här tävlingen handlar inte heller om eliten, om vem som är snabbast eller vem som kom sist. Det är du och din lagkamrat mot er själva. Ni ska besegra er. Det fattar dem som ställer upp i BAMM och det är en så fin kultur bland dem som deltar – det visar sig inte minst när de gör allt vad de kan för att ta emot dem som kom sist.
I bilen på väg hem från Björkliden sa Joakim:
– BAMM borde vara en del av svenska klassikern.
Jag är beredd att hålla med.