Lasse Johansson, 42, är bestämd i blicken när Kuriren får en pratstund med honom i samband med Sveriges sista förberedelser inför torsdagens EM-premiär.
Den här gången är inte Sverige med för att se och lära. Den här gången vill landslaget utmana om topplaceringarna i EM.
– Vi har stora förväntningar på turneringen. Vi vill komma topp fem och säkra OS-platsen, säger förbundskaptenen utan att blinka.
2013 gjorde Sverige sitt första EM-slutspel efter 25 års frånvaro. Man gjorde det med glans och tog sig till kvartsfinal där man föll mot hemmanationen Frankrike, som sedan vann silver bakom Spanien.
Ingen skräll för den basketintresserade som visste vilken potential och kunskap som fanns i truppen. Exempelvis hade flera av spelarna i truppen varit med om att vinna silver i U19-VM 2007. Den gyllene Telgetrion med systrarna Elin och Frida Eldebrink samt Louice Halvarsson, som ingick i U19-laget, hade hunnit bli sex år äldre och dessutom växt ut till stjärnor som kunde göra skillnaden.
I år finns trion kvar. Och dessutom är centern Halvarsson skadefri, vilket hon inte var i Frankrike för två år sedan. Det i kombination med att landslagskollegorna har tagit stora kliv i utvecklingen och skaffat sig viktig internationell erfarenhet får Lasse Johansson att våga tro.
– Jag gillar våra chanser. Rutinen från förra EM är väldigt bra att ha i bagaget, säger Johansson som har valt att fortsätta satsa på nio av tolv spelare från truppen som lirade 2013.
– Många känner och kommer att känna igen sig i situationer vi kommer att hamna i. Det är en stor skillnad. Förra gången visste nästan ingen vad man skulle förvänta sig av ett EM.
När gruppspelet inleds på torsdag med match mot Slovakien väntar fyra matcher på fem dagar. För Sverige gäller det att hamna topp tre i femlagsgruppen. Därefter väntar en mellanrunda med sex lag där blågult behöver sluta bland de fyra främsta.
Vägen till målsättningen topp fem är lång.
– Karaktären på turneringen gör att man måste ha flera delmål på vägen. Först och främst ska vi ta oss vidare till den andra rundan, säger Johansson och fortsätter:
– Vi måste verkligen maxprestera i varje match för att lyckas – så jämnt är det i europeisk basket.
För basketintresserade är Lasse Johansson inget nytt namn. 42-åringen har byggt upp stora delar av sin basketkunskap uppe i Luleå under 1990- och 2000-talet. Först som spelare i Plannja Basket och senare som coach för Luleå Basket.
I årets upplaga av det svenska landslaget har han valt att plocka med sig tre spelare från sin gamla hemstad. Veteranforwarden Anna Barthold, forwarden Josefin Vesterberg samt guarden Martina Stålvant. En trio som hjälpte Northland till SM-guld våras.
– De har viktiga roller, säger Johansson.
Ingen ur trion är på Eldebrink-nivå. När Johansson snackar om ”viktiga roller” så menar han att varje enskild truppmedlem är en viktig pusselbit för att få kollektivet att fungera.
Han ser EM-debutanten Stålvant som en avlastare till framför allt Elin Eldebrink som pointguard.
Den andra EM-debutanten Josefin Vesterberg är inte där för att titta på. Johansson tänker använda forwarden som en viktig pjäs i rotationen.
– Josefin förtjänar platsen. Hon har varit bra under de tre senaste åren och har tagit ett enormt kliv den senaste säsongen. Josefin visade redan under det första lägret att hon förtjänade en EM-plats.
Störst roll får veteranforwarden Anna Barthold.
– Anna är en viktig rotationsspelare på våra stora positioner. Vi har lite olika kombinationer i spelet där vi kan använda Anna på många olika sätt. Hennes karaktär passar mot alla möjliga motstånd.
På klubblagsnivå har Johansson mängder av framgångar som coach. Höjdpunkten är SM-guldet med Norrköping Dolphins 2013. Då kombinerade han coachandet med förbundskaptensrollen. Så är det inte längre.
– Jag saknar det inte just nu eftersom att jag har coachat så länge i olika konstellationer och nivåer. Jag tycker fortfarande att det är roligt, men jag behöver inte göra det året runt. Att jobba med landslaget är riktigt roligt.
Det är nog inte omöjligt att han återvänder till klubbvärlden någon dag. Men däremot tror han att Luleå och Norrbotten är ett avslutat kapitel.
– När jag flyttade från Luleå stängde jag boken på något sätt. Nu har jag rört mig successivt söderut och närmat mig min hemstad (Mönsterås, Småland) – det kanske blir så att jag hamnar där, säger han och fortsätter:
– Men man ska aldrig säga aldrig. Jag har kvar många goda vänner där uppe och gillar Luleå.