Danielle Hamilton Carter växte upp i Stockholmsförorten Bagarmossen tillsammans med sina föräldrar och syskon. Som barn hade hon mycket energi och svårt att sitta still.
– Jag var ungen som sprang runt som en tok, så mamma såg till att jag fick börja i så många sporter som möjligt så jag fick springa av mig, säger hon.
Som nioåring fick hon för första gången kontakt med basket.
– Alla sa till mig: ”Du är så lång, du borde spela basket”. Men jag ville inte spela basket bara för att jag var lång, jag ville ju tycka om det.
Och det gjorde hon.
Karriären startade i Stockholmspolisen IF där en kompis pappa var tränare. Sommaren efter växte hon tio centimeter ytterligare och basketen tog allt större plats i hennes liv.
– (Skratt) Jag var en riktig bambi. Jag kunde inte ens gå en raksträcka utan att smälla i någon dörr. Jag var jätteklumpig, säger och fortsätter:
– Jag var längst i klassen, men jag har alltid tyckt om att vara lång. Man syns ju när man gå ner för gatan, då är det ingen idé att försöka gömma sig. Folk brukar fråga: ”Har du klackar när du är så lång?”. Klart jag har klackar! Vad gör fem centimeter när folk redan reagerar på att man är lång?
Basketen tog hennes så småningom vidare till 08 Stockholm. Efter två säsonger i högsta ligan frågade en av lagets amerikanska importer om hon ville börja på college. Efter några telefonsamtal kom Georgia Techs tränare för att se Hamilton Carter spela och det dröjde inte länge innan hon hade ett stipendium i handen.
– College är det bästa och värsta jag har varit med om. Det var den största vändningen för mig. Sättet vi tränade, hur man tänkte, tävlingsinstinkten och mentaliteten.
Men det var ingen dans på rosor.
– Folk stod och skrek på en, bröt ner en både som basketspelare och person. Jag hade aldrig tidigare gråtit för att det var jobbigt på en träning, men där stod hela laget och tårarna bara rann. Det är inte bara basket, det är disciplin också.
Var det mycket regler att följa?
– Ja. Vi var tvungna att sitta på de tre första raderna i klassrummet för att vi skulle presentera oss på ett professionellt sätt överallt. Om vi var i ett rum med
människor vi inte kände skulle vi hälsa på alla. Jag har alltid varit blyg, men där fick jag lära mig väldigt mycket. Efter varje hemmamatch skulle man söka upp fem personer i publiken och tacka för att de kom och hejade. Det var lärorikt på alla sätt och vis.
Hur formade det dig som person?
– Här kommer man undan med att vara lite tyst. Man kan ta ett steg tillbaka. Jag är aldrig den som kräver att stå i centrum. Jag söker inte uppmärksamhet,
men är man i USA och inte tar plats så får man ingen plats. För att överleva, för att få speltid, för att få något och kunna säga något – då måste man ta plats. Jag kom ur mitt skal.
Du verkar vara en väldigt framåt person i dag.
– Det säger de flesta, men det är jag egentligen inte. Jag är väldigt tillbakadragen, men jag har lärt mig att jag är här och jag syns. Jag ska inte frivilligt
ta ett steg tillbaka. Jag ska vara den person jag är och inte göra några ursäkter för det. Det är den bästa jag har lärt mig från att vara i den miljön.
Vad minns du bäst från tiden på college?
– Oj, det är mycket. Allt från straffträningarna till att vi flög privatplan till alla våra matcher.
Straffträningar?
– Ja, när man missade en lektion fick vi kliva upp sex på morgonen och springa tills vi spydde. Det var en tjej som hade missat flera lektioner och blivit bestraffad
fler gånger, men hon lyssnade inte. Då fick hon sitta och kolla på när vi andra i laget sprang idioten. Det var helt sjukt.
Sommaren 2013 kom den stora dagen då hon tog examen från college. Hennes huvudämnen var historia och sociologi – och det klarade hon med bravur.
– Min examensdag var en av de bästa dagarna i mitt liv. Då fick jag ett bevis på att jag hade klarat det, både basketen och skolan. Jag hade så pass höga betyg att jag fick ett hedersomnämnande. Det var jättehäftigt. Jag ångrar absolut inte att jag började där, tvärtom. Jag skulle inte tveka på att göra det igen.