Tommie Hansson sätter sig ned på en av alla gamla stolar i den anrika Solnahallen och blickar ut över golvet.
Runt omkring honom är det rörelse. Några män hjälps åt att hänga upp svarta skynken på kortsidorna av arenan och smyckar ut de med banderoller som påminner om fornstora dagar.
Mitt emot Hansson, på andra långsidan, håller ett gäng ungdomar på att installera den utdragbara läktarsektionen inför Solna Vikings herrligamatch mot LF Basket. Och nedanför honom börjar damspelare från klubbens A- och B-lag stretcha igång inför träningspasset som Hansson ska leda om en dryg halvtimme.
Det här är Luleåproduktens nya arbetsplats.
– Jag trivs jättebra, säger Hansson.
Det har gått tre basketsäsonger sedan basketprofilen lämnade sitt kära Luleå och rollen som assisterande coach till Mattias Kenttä i LF Basket.
Numera är han elitchef i Solna Vikings dam- och herrlag samt klubbens två B-lag i basketettan. Han är även coach för Solnas damer, som missade SM-slutspelet efter att ha slutat näst sist i damligan.
– Christer Sjögren är egentligen elitchef, men han ville ta paus ett år och då blev jag tillfrågad om att kombinera elitchefsjobbet med att vara damlagscoach och det sa jag direkt ja till, säger Hansson.
– Jag har allt ansvar. Det är framför allt sportsligt, men även en hel del administrativt arbete.
Jagar du sponsorer också?
– Nej, inget sånt, det är jag för dålig på (skratt). Jag är för norrländsk för att klara av det, jag blir bara irriterad och förbannad om någon säger nej till mig.
Hur hinner du kombinera allting?
– Det kan vara ganska mycket. Men vi har begränsad ekonomi så vi har inte haft så stora möjligheter att göra något.
För att läsarna ska förstå skillnaden, är det stor skillnad jämfört med LF Basket?
– (Skratt) Jo, vi är jävligt långt efter LF. Folk förstår nog inte vilken skillnad det är. Jag kan tänka mig att våra utländska spelare kostar en fjärdel av vad LF:s utländska spelare kostar, säger han.
– Det är extremt stor skillnad. Men i slutändan handlar det mycket om vad man gör med pengarna. Du kan kasta pengar i sjön och vissa får trolla med knäna.
Under vårt samtal på läktaren är LF Basket ett återkommande samtalsämne. Tommie Hansson har många tankar kring Luleålagets historiskt sämsta ligasäsong.
– Det gör ont i Luleåhjärtat när man ser hur det går för LF. Jag kan faktiskt sakna lite hjärta när jag ser laget spela och det gör ont inombords, säger Hansson som utvecklar sina tankar om LF Basket senare under vår intervju på på läktaren.
Tommie Hansson bor numera i Uppsala med sambon Anna. Hemma i Luleå finns hans två barn, William, 15 år, och Saga, 11 år, som bor kvar i staden med sin mamma Alexandra.
Hans son är en lovande basketspelare som precis har kommit in på Basketgymnasiet i Luleå. William beskrivs av många som en av de största talanger som landet någonsin har fått fram. En blivande storstjärna säger många.
Som 15-åring är han given i det yngsta ungdomslandslaget och hans klubblag, Vråken Basket, räknas som ett av Nordens bästa lag i sin åldersgrupp. Sonen har en mängd utmärkelser på sin meritlista. Exempelvis utsågs han till MVP (mest värdefulla spelare) i Scania cup när Vråken slutade tvåa i turneringen.
– Det är jag stolt över. Dels att en liten kvartersklubb från Luleå och Tuna kommer tvåa i Scania cup och är näst bästa lag i Norden. Och att William blir Scania-King, bästa spelare i hela Norden, det är jäkligt häftigt, säger han.
– Jag är nog lite jävig. Det är min son och jag ser nog allt lite bättre än vad det är. Men samtidigt är jag inte ensam som säger att han är en talang ut över det vanliga.
Ett till bevis på det är att sonen har varit hett villebråd bland europeiska storklubbar, exempelvis har de spanska jättarna Real Madrid och Barcelona försökt värva in honom i sina ungdomslag.
Precis som sin lillasyster Saga, som också spelar basket, växte William i princip upp i en sporthall. Mamma Alexandra Eriksson är före detta elitspelare i Luleå Basket och pappa Tommie är elittränare sedan lång tid tillbaka.
– Det första William gjorde efter att han hade fötts i Piteå var att gå på basket. Vi åkte direkt från BB till Pontushallen, säger 43-åringen.
– Jag och deras mamma har aldrig pressat våra barn. Men alla timmar med oss i hallen har nog gett ett otroligt intresse, William är en sån där hallråtta som klubbarna vill få fram i leden, en som har genuint intresse.
Genom åren som basketcoach har Tommie Hansson sett många talanger komma och försvinna i seniorvärlden.
– De har fått höra hur jäkla bra de är och blivit nöjda, en stor del är att orka driva sig själv. Det handlar om att gå till gymmet trots att det är november, snöar i sidled och är minus 18 grader, säger han.
– Spelarna som orkar gå till hallen varje dag är de som lyckas bli något. De som tänker: ”Nej, inte i dag” blir det ingenting av.
Tommie Hansson borde veta vad han pratar om. I drygt tio år tid har han kombinerat rollen som klubblagscoach med ansvar för olika ungdomslandslag. Han uppskattar att det handlar om cirka 250 landskamper sedan han började.
Elitchef, damligacoach och förbundskapten, hinner du vara ledig?
– Det är jäkligt tufft. Det blir mycket pusslande hit och dit för att få ihop allt. Jag kan aldrig ha fyra veckor semester och får i stället hitta några dagar här och där.
Hur får du vardagen att gå ihop?
– Det funkar eftersom jag gör det jag älskar och brinner för sporten. Men jag, min sambo Anna och barnen har faktiskt lyckats åka på semester till både Kroatien och Italien under de två senaste åren.
– Om några veckor åker familjen till New York och då blir det givetvis en NBA-match, men det är mer därför att det är något man borde uppleva, inte för att jag är basketnörd.
Är det basket 24 timmar om dygnet?
– Oftast. Men jag kan uppskatta att prata om till exempel böcker med mina vänner i timmar. Det är nog bra om man kan koppla bort "X", "O:n" och zonförsvar ibland.
Men det var det här med LF Basket. Tommie Hansson är uppväxt i Luleå och har varit assisterande coach i klubben. Under intervjun glider ofta samtalsämnet in på klubben i hans hjärta.
– LF är alltid LF eller Plannja. Jag är Tuna-tattare och har följt laget väldigt länge. Jag har gått och torkat golvet när Glenn Jacobsson, Barry Glanzer och alla gamla stofiler var i farten. LF är speciellt och berör.
Hur var din tid i klubben?
– Jättebra, det var då klubben började gå ner lite i budget och det var den nya gröna generationen som skulle ta över.
Hansson var assisterande coach i två säsonger innan han flyttade söderut och tog över ansvaret i 08 Stockholm herrligalag.
Du hade inga förhoppningar om att bli huvudcoach i LF?
– Ja, jag trodde jag skulle bli det.
I stället valde klubben att satsa på återvändaren Charles Barton som mellan 1992 och 1996 var med och etablerade Plannja Basket till en maktfaktor inom svensk basket.
Blev du besviken?
– Ja, men Charles är ju Charles, en fantastisk person och människa. Klubben ville väl söka upp samma känsla som var under Plannjas glansdagar med honom.
– Jag kan förstå deras beslut, men självklart blev jag besviken att det inte var jag. Samma sak var det när Charles inte skulle vara kvar inför den här säsongen.
Hade du blivit lovad rollen som huvudcoach?
– Absolut inte, men jag kan tycka att det hade varit ett naturligt steg.
Om du fick frågan i framtiden, hade du tackat ja?
– Det är en dröm för en Luleåbo att coacha LF. Jag tror inte någon i hela världen hade gjort det med större hjärta än vad jag hade gjort. Så är det.
Du hade alltså tackat ja?
– Jag har svårt att se att jag skulle tacka nej om jag fick ett erbjudande. Men det måste vara under rätt förutsättningar och jag hade behövt ta mig en ordentlig funderare innan jag tackade ja.
– Jag vill ju hjälpa till när jag ser att det går illa. Sen om det är som coach, sportchef eller något annat spelar kanske ingen roll.
LF Basket har precis avslutat sin sämsta grundserie någonsin. Insatserna på planen har inte imponerat, skadorna har avlöst varandra och det har gått så långt att klubbens hedersmedlemmar har kallat till krismöte under säsongen.
– Jag vet inte exakt vad allt beror på. Jag har mina tankar när jag ser hur det ser ut, jag tror klubben behöver starta om på riktigt. Det har varit en nedåtgående spiral i några år nu och vill man inte att det ska fortsätta så behövs det en renovering och långsiktig planering.
Kan du utveckla ditt resonemang?
– Det behöver inte vara så att man sparkar allt och alla. Men det behövs en tydlig plan där man sänker kraven under första året och bygger grunden för flera år framöver, säger Hansson.
– Det ska handla om hur spelarna tränar, beter sig och så vidare. Andra året kanske man kan rekrytera lite bättre utländska spelare och då höjer man målsättningen ett snäpp.
Något mer?
– Ja, det känns litegrann som att klubben kör i samma hjulspår år efter år. Matcharrangemanget ser ut som alltid och det är samma personer överallt.
– Det är inte samma nytänk som det var förr. Tidigare var man klubben som ledde utvecklingen på de flesta punkterna. Nu är Uppsala, Borås, Norrköping och även Sundsvall förbi.
Du nämner spelarna som en punkt, hur menar du då?
– Ibland vill jag tro att LF-spelarna har det för bra. De kommer till hallen och har sina kläder tvättade, tränar och går hem. Det är för mycket gräddfil.
– Man ska må bra, det är inte det jag menar. Men vad får klubben tillbaka? "Om jag ger dig allt det här, vad får jag tillbaka?", "Får jag dig att slänga ditt hjärta på banan varje match och träning eller kommer du hit och kan inte träna på grund av skitiga strumpor?".
Hur tycker du det ska vara?
– Först ska man leverera, sen får man ha det bra. Nu är det lite tvärtom. De har det bra runt om, men har fan inte levererat där ute på planen.